Sparad i Tankar

Vem går där ensam på vägen

När vi pratar om att flytta känner jag ibland att ja men varför inte. Jag har ändå en otroligt liten vänskapskrets här i Umeå och ofta känns det som att man bara tär på vännerna. Jag önskar att jag hade några fler, kanske några fler med barn i hyfsat samma ålder. Men jag avskyr att träffa människor bara för att vi har det gemensamt att vi har barn. Det är annat som är viktigt.

Som nu när sonen snart fyller år och vi insåg att om vi inte bjuder in hans förskoleklass så blir det två eller tre barn och då bara två i hans ålder. Inte så roligt när man ska bli fem år.

Skulle vi bo i Luleå skulle det förvisso bli likadant men det är ju just det. Vi bor inte där men har samma om inte mer umgängeskrets där utifrån att vi inte bor där också.

Jag själv vet att jag är fruktansvärt dålig på att bjuda in, ta initiativ och ta ett socialt ansvar på så vis att jag hittar på saker själv. Jag orkar helt enkelt inte längre. För några år sedan höll jag på men det blev aldrig något och när det blev ja då glömdes jag bort och blev inte inbjuden. Därför känns det inte så himla peppande att kontakta själv. Varför göra det, om jag inte var så viktig då lär jag inte vara det nu.
Och visst är det med sorg jag ser bilder på bekanta (vänner?) umgås med barnen och vi inte ryms i umgänget. Men det är inget påtvingat umgänge jag vill ha, det är inget umgänge där jag och sonen bjuds in för att det blir ett måste. Jag vill ha ett där jag uppskattas för den jag är. Men vart, i den här åldern, träffar man människor?! Det är skitsvårt och lite mer energi än vad jag har nu bör man ha så man just kan bjuda till lite. Men jag orkar inte det. Det är nu jag skulle behöva ha den där umgängeskretsen redan som kunde hjälpa mig att ta mig ut, göra saker, hitta på roliga saker etc. Umgänge som kunde orka ta kontakt och som stod ut med min låga energinivå.

Kanske vill jag flytta för att fly från problemet, kanske är flytt lösningen. Kanske känns staden bara eländig efter allt som hänt sen jag flyttade hit. Med en anställning som strular, med vänskap som kraschat och annat som hänt. Stan känns inte positiv och jag får väldigt lite positiv energi från staden. Ja, kanske är det en flytt som behövs för att få starta om mer från nytt och lämna gammalt bakom sig. Kanske gör jag det lätt för mig.

En reaktion till “Vem går där ensam på vägen

  1. Jag e en flytt människa just för att jag är en som aldrig hittar ro i dom platser jag varit på .. och jag tror på konceptet att flytta .. Flytten från Svenstavik var den bästa flytt jag någonsin gjort .. andra flyttar vet i tusan .. men i det stora hela .. om du inte känner att du har så mycket här och inte mår bra .. och om det är samma sak i Luleå eller kanske bättre?! Vad har du då att förlora på en flytt?
    Jag har alltid kännt mig stressad i att jag inte funnit ”min” plats just för Wiggos skull .. men min pappa sa till mig att han var likadan just för att han i stort sätt aldrig har haft ett ”riktigt hem” .. och att det aldrig tar någon skada, vissa rör på sig mycket och vissa är bofasta… och jag känner mig mycket lugnare i att jag är en flyktig person som inte riktigt hittar ”min” plats och jag e faktiskt också ganska glad att jag inte heller bara nöjer mig bara för att, jag kommer bestämma mig för ett ställe tills wiggo börjar skolan för det känns viktigt för mig , men man får aldrig glömma bort att .. Gör det på ditt sätt och gör det bra 😀

    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *