Vart är livet på väg?

Vart är livet på väg?

Jag är så trött. Så evinnerligen trött. Trött på att balansera, på att inte känna glädje och trygghet. På att pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag vet bara inte om jag vill det här längre. Nej, jag vill leva, det handlar inte om att leva eller dö. Det handlar om hur livet ska se ut. Hur ska glädjen kunna komma tillbaka så att även vardagen känns meningsfull. När inte ens semestern, som jag förvisso inte har ännu men ändå har på sätt och vis, känns glädjefull, rofylld, ja vad är det då för mening. När semestern blir en kamp mot ångestattacker, tårar, gräl och sorg. Då ser jag inte någon framtid. Det är inte såhär jag vill ha det. Jag vill vara glad, känna att jag kan vara trygg med det jag har. Varför ska det vara så svårt. Det som sker nu äter upp den lilla energi jag har. Utmattningen blir värre när den egentligen har varit på väg åt rätt håll. Det funkar inte.

Jag önskar att få må bra, att få känna ro och glädje. Att få rå om mig själv på ett sätt som inte stressar eller gör mig ledsen för att det inte går att få ro.

När jag kommer hem, då blir det förändring. Det ska bli en hållbar förändring för mitt mående. Så är det bara. Det liksom är stopp nu med att bli uttömd på glädje och energi.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *