Sparad i Arbete, HBTQ, Trollbottom tycker till

En volontär på Stockholm Pride

Tror att detta året var mitt femte år. Vet faktiskt inte längre mer än att det blivit som en drog. Jag måste tillbaka, jag måste dit för att överleva.

Jag för min del är volontär för säkerheten. Det låter kanske farligt men det är det inte. Snarare är det väldigt roligt. Det är vi som sköter alla entréer och grindar. Det är vi som ser till att alla som kommer in är på rätt ställe. Vi går inte in i något bråk och vi går inte in i något som kan vara hotfullt, det har vi väktare och poliser till. Det är vi på säkerhet som är de som möter besökarna först. Som hälsar välkomna, känner så att banden sitter där de ska, kollar väskor och hänvisar till rätt ställe. Vi har vissa ställen där det är fartfyllt hela tiden och andra som är väldigt lugna. Det finns alltså ställen för alla olika slags personer.

Det bästa med att vara volontär på Stockholm Pride är att få vara del i en stor kärleksfull organisation som arbetar för att sprida kunskap. Jag älskar att få vara en del av den delen som hjälper till att se till att alla som kommer kan känna sig trygga. Som volontär får jag så otroligt mycket kärlek från alla runt omkring. Jag har fått så  många nya vänner, jag får så mycket kärlek. Jag får växa i min roll och jag har möjlighet, om jag vill, att få mer ansvar.

Att vara volontär på pride kan vara ett smart sätt om en inte har råd att köpa veckobiljetten. Du får veckobiljett om du arbetar ett visst antal pass och du kan då gå iväg och hänga på både pride house och pride park när du är ledig.

Nästa år är det dags för Stockholm att vara värd för Europride, det kommer bli stort, det kommer bli mäktigt, det kommer bli häftigt.

Det finns bara ett val, kom dit och var volontär. Var volontär med mig på säkerhet. Vi behöver dig!

Sparad i Arbete, Hälsa, HBTQ, Politik, Sexualitet, Tankar

Post Pride Depression 

Så var årets stora kärleksfest över, Stockholm pride. Det årliga återkommande, där en sliter som en tok och samtidigt har så roligt. Jag brukar säga att det är värt smärtan. För ont gör det i hela kroppen, huvudet och ögonen går i kors efter veckans volontärande. Det blir många timmar per dygn och springer gör man, hit och dit. Alla glada människor, all kärlek, alla kramar, all glädje gör det så värt. Så kommer man hem och verkligheten kommer farandes som en tung blöt vägg. 

Väl hemma efter en mardrömsresa hem kom vardagen som en käftsmäll. Fast vanlig vardag är det ju inte egentligen. Inom några månader flyttar vi till hus. Huset håller vi på att renovera, samtidigt som lägenheten ska hållas i något slags skick. Folk som kommer och tittar på den. Tvätt som ska tvättas efter två veckors resande. På det ska jag försöka få anställning, fixa sjukskrivning, börja behandling och fortsätta det jobb jag redan påbörjat med min psykolog. 

Politiken börjar igen nu efter sommaruppehållet och det är dags att åka runt och utbilda föreningarna samt själv hinna få lite pepp och nya idéer. 

Ibland känns det som att hela livet är för mycket, men oftast bara efter jag sovit för dåligt under natten. För sömn är det viktigaste för att dagen ska bli bra. Tyvärr fungerar sömnen väldigt dåligt. Och dessa trötta dagar är ångesten alltid nära. Jag får svälja bort den hela tiden. 

Samtidigt ser framtiden bättre ut. Med lön, med hus vilket ger oss mindre utgifter i månaden. Med behandling som förhoppningsvis kommer hjälpa mig att kunna hålla fötterna på marken. 

Sparad i Trollbottom tycker till

En utmattad aktivist

Jag läste en artikel idag om att många aktivister bränner ut sig. Det är inte konstigt tänker jag, som själv är en som bränt ut sig. Fast inte bara för min aktivism men ändå. Det är lätt att bränna ut sig när en brinner för något och där arbetet för att förändra, hjälpa, rädda aldrig tar slut. Det finns alltid mer att göra. Min aktivism kommer utifrån min kristna tro, den bygger på vad aktivisten Jesus gjorde. Såg, lyfte och hjälpte de människor som i det samhälle han levde i. Det är vad jag vill göra i det samhälle jag lever i nu. Därför gick jag in med min aktivism i den kyrka jag tillhörde, med hela mig själv. För att visa på förtrycket gick jag in i förtrycket. Det blev då tydligare för de som bestämde att det fanns. Nu hjälpte det inte, det blev ingen förändring, inte då. Kanske i framtiden blir det en förändring. Jag gick i alla fall vidare, jag bestämde mig för att jag var tvungen att gå ur organisationen som inte stod för det jag stod för. Hur som helst har min aktivism inte slutat. Jag är politisk aktivist, jag är hbtq-aktivist etc. Jag jobbar och brinner för mänskliga rättigheter, för antirasismen, för feminismen. Där ligger min kamp. Där jag bor finns en grupp inom tillsammansskapet. Jag gick in där med hull och hår samtidigt som jag gick in i politiken, samtidigt som jag jobbade och pluggade, samtidigt som jag redan varit utbränd en gång och inte gått lugnt tillbaka. Det höll inte så länge. Idag är jag sjukskriven på min tredje utmattning. Jag har inte slutat vara aktivist men jag har fått tänka till. Eftersom det finns arbete att göra överallt är det väldigt viktigt att man vågar säga nej, att man tänker till och funderar på om just jag är rätt person för uppdraget. Det finns många aktivister och det bästa är ju om vi alla aktivister kan dela på kampen så att vi inte bränner ut oss. En kan inte göra allt, tillsammans kan vi göra mer. För ett år sedan, när jag gick in i min andra utmattning så tvingades jag att inse att jag inte kunde finnas med överallt. Det spelar ingen roll att jag tycker saker är viktiga och att jag ser att vissa organisationer gör ett fantastiskt arbete och att de behöver mer hjälp. Jag måste välja vart jag lägger min kraft. Jag fick fundera och bestämde mig för att främst lägga den på politiken. Därutöver volontärar jag på pride både i min stad och i Stockholm samt att jag både genom politiken men också genom andra kanaler stöttar upp för migranter, antirasism och feminism. Men jag är mer noga på vad jag gör och när jag gör det. Jag kan inte vara 100% aktiv inom allt, det funkar inte. Jag känner mig ändå nöjd med mitt val. Inom politiken kan jag göra skillnad i det långa loppet, jag kan föra samtal och diskussioner. Jag får utbilda mig inom till exempel feminism så jag kan på ett ännu bättre sätt gå ut och vara feministisk aktivist.

Ett sätt att vara aktivist är ju att skriva insändare, blogga, vara aktiv på sociala medier. Men även det kräver sin tid och det kräver att du inte kan gå in i allt. Det krävs begränsningar, framför allt i sådant arbete där det inte finns några gränser på hur mycket som behöver göras.

Tipsen som stod i artikeln var att se till att ha aktivistfri tid varje dag och att se till att ha sammanhängande aktivistfria helger. Att när en börjar känna sig trött, sliten etc så är det dags att trappa ner och kolla över sitt engagemang.

Mitt råd är att våga säga nej. Det är snällt både mot dig och andra. Ta pauser, det är okej. Kolla över vart ditt engagemang ligger, vilka organisationer är du aktiv i. Du behöver inte, kan inte lägga ner 100% i alla organisationer. Bestäm dig för en som du fokuserar huvudsakligen på. Stötta resten i den mån du kan, hinner och orkar. Att vara aktivist är emellanåt slitigt och sällan ser man någon direkt förändring. Men, det vi gör förändrar, om än i det långa loppet. Vi gör skillnad.

En kan inte göra allt, tillsammans kan vi göra mer

strong-hand_small