Sparad i Hälsa, Tankar, Viktresan

Att hitta sig själv 

Ja, här är det inte livat. Det beror på att mitt liv är livat. Att ha psykisk ohälsa, utmattning och svår pmds är visst inte helt enkelt. Har börjat lyssna på pms-podden. Så förbaskat bra. Så mycket som känns igen. Jag ska börja logga min cykel igen och se om vissa saker hänger ihop. Jag är på gång att faktiskt, på riktigt, ta hand om mig själv. Min kropp, mitt inre. Jag är viktig och värd att tas omhand. För att göra det ska menscykeln loggas. Som det är nu dyker den upp när den vill och pms:en med. Om jag är förberedd kanske det går lättare att hantera. 

Likaså vill jag bli vän med min kropp. Därför har jag gett mig själv en kickstart på ett gym. Vi är en grupp som träffas en gång i veckan för peppning och träning. Där emellan får vi träna själva och det gör jag. 

Jag försöker även äta, något jag tycker är väldigt svårt. Så jag kämpar på. Ett mål i taget varje dag, varje mål. Jag märker skillnad i kroppen när jag lyckats äta. Det är trots allt stora fördelar med det. Jag försöker lära mig att känna smak och struktur. 

Just nu är mycket som att lära sig på nytt. Som att lära sig gå igen. Jag håller på att lära känna mig själv. Och jag försöker tycka om den jag lär känna. Ett sätt att tycka om mig själv mer är att få färg på kroppen. Så idag fick jag lite mer färg och några busungar på armen 

Sparad i Viktresan

Nya mått

Kom på att det var länge sen jag mätte mig ordentligt. Sagt och gjort, kläderna av. Jag gissade innan att vissa mått nog skulle blivit större, så som armarna då jag styrketränar och har byggt muskler sen jag mätte mig sist.

Så dagens mått blev följande

Lår 53 (Lite svårt att veta vart jag mätte sist exakt och mitt häng från låren har som blivit större men minskning ändå, jag är nöjd)
Midja 87 (mer än jag trodde)
Byst 98,5 (Här räknade jag inte med någon minskning alls så helt okej)
Överarm 34,5 (muskel)

För cirka ett år sedan (14/3-13):
Lår 59 (minus 11)
Midja 94 (minus 14, men som jag påpekat tidigare, det är mer, jag har inte första måttet)
Byst 100 (minus 19)
Överarm 32,5 (minus 7,5)

 

Jag måste säga att jag är glatt överraskad. På sistone har det känts som att jag blivit tjockare men det har jag alltså inte. Inte i omkrets räknat. Vikten har ökat men så tränar jag hyfsat hårt och har så gjort nu i snart ett år. Ännu hårdare blev det sen jag flyttade till Luleå. Nu önskar jag bara att läkarna kunde lyssna på mig så jag fick ta bort all överskott av huden.

Sparad i Tankar

Jag lever… nästan

Det var smått omöjligt att uppdatera från mina föräldrar. Hade förvisso kunnat låna deras nät men jag orkade inte. Var skönt att få ledigt från datorn en stund. Nu har vi dock kommit hem men inte riktigt landat. Sonen och karln åkte vidare idag till Luleå för att tillbringa helgen i stugan. Är otroligt avis på dom. Själv jobbar jag inatt min första natt av fem i rad. Kommer bli mindre skoj men det går. Jobbar mycket nu i Juli vilket är behövligt för ekonomin men tusan vad jag är less, trött och anti.

Jag vill inte jobba, jag vill ingenting. Bara få vara. Trots att jag äter mina uppåt så känner jag mig neråt. Orken och viljan är som bortblåst.

Funderar på att rymma till Luleå nästa ledighet och fråga om jag kan få vara ute i stugan i en vecka eller tio och bara få vara. Kanske kan jag få tillbaka lite energi då.

Vilan nere hos mina föräldrar blev mindre än vad jag behövde, vilket berodde på att karln var sjuk. Han kunde inte så jag fick orka. Förvisso tog mamma sonen några mornar men eftersom sonen har en tendens att vilja väcka mig så får jag sällan sova ut.

En av anledningarna till att vi åkte ner var för att mamma var orolig för mig. För hur jag mår och för att jag har svårt att få i mig föda. Det gick ganska bra när jag var där men så är jämtlandssommar inte så varma heller.

Sen jag kommit hem har det genast gått lite sämre men bättre än innan i alla fall. Blodtrycksfallen fortsätter dock. Vissa dagar värre än andra och med blodtrycksfallen kommer en envis och energikrävande huvudvärk. Känns som att man inte gör annat än att käka tabletter nuförtiden.

Men en dag ska det väl bli bra med allt.

Jo, bilder kommer från vår jämtlandstripp när jag bara orkat leta fram kameran som lagts undan på något bra ställe sen vi kom hem.

Bilden är väldigt talande för hur mitt huvud mår just nu

Sparad i Föräldraskap, Tankar, Viktresan

Till min familj

Sådana här bilder gör att man lätt glömmer det som inte är lika roligt.

Just nu är livet nämligen inte så roligt. Viktnedgången, orken, värmen och lite annat har gjort att jag mår totalt kasst. Jag är näst intill orkeslös även om jag försöker hålla igång. Tålamod har jag inget och jag tar åt mig saker väldigt personligt, som att saker är kritik mot hela mig som person. Samtidigt förstår jag att det inte är så men det hjälper inte. Känslan och hela jag rasar samman. Jag känner mig helt värdelös, tårarna rinner ofta och mitt humör ska vi inte ens nämna. Förvisso familjen som drabbas av det men inte bättre för det.

Så nu ska jag gå in i mina jobbveckor, försöka låta bli att tänka så mycket. Inte ta åt mig, försöka förstå att jag är en bra mamma, god hustru och en helt okej människa.

Jag ska även försöka få igång magen igen. Matintaget som inte fungerar alls just nu och försöka återhämta mig. Jag vill fungera igen.

Till min familj vill jag bara säga

Jag älskar er

snälla stå ut med mig

 

Sparad i Bilder, Viktresan

Belöningen

Bestämde mig i all hast att jag var värd en belöning nu när jag gått ner 20 kilo. Karln tatuerade sig förra veckan av en klasskamrat och idag kom han hem till oss och tatuerade mig. Det tog tid, det gjorde ont och kroppen värkte av trötthet då jag varit vaken långt över ett dygn. Är i alla fall grymt nöjd med tatueringen, nu väntar jag bara på att få gå och lägga mig.

Mannen fotade under hela processen