Sparad i Hälsa, Tankar, Viktresan

Att hitta sig själv 

Ja, här är det inte livat. Det beror på att mitt liv är livat. Att ha psykisk ohälsa, utmattning och svår pmds är visst inte helt enkelt. Har börjat lyssna på pms-podden. Så förbaskat bra. Så mycket som känns igen. Jag ska börja logga min cykel igen och se om vissa saker hänger ihop. Jag är på gång att faktiskt, på riktigt, ta hand om mig själv. Min kropp, mitt inre. Jag är viktig och värd att tas omhand. För att göra det ska menscykeln loggas. Som det är nu dyker den upp när den vill och pms:en med. Om jag är förberedd kanske det går lättare att hantera. 

Likaså vill jag bli vän med min kropp. Därför har jag gett mig själv en kickstart på ett gym. Vi är en grupp som träffas en gång i veckan för peppning och träning. Där emellan får vi träna själva och det gör jag. 

Jag försöker även äta, något jag tycker är väldigt svårt. Så jag kämpar på. Ett mål i taget varje dag, varje mål. Jag märker skillnad i kroppen när jag lyckats äta. Det är trots allt stora fördelar med det. Jag försöker lära mig att känna smak och struktur. 

Just nu är mycket som att lära sig på nytt. Som att lära sig gå igen. Jag håller på att lära känna mig själv. Och jag försöker tycka om den jag lär känna. Ett sätt att tycka om mig själv mer är att få färg på kroppen. Så idag fick jag lite mer färg och några busungar på armen 

Sparad i Feminism, Trollbottom tycker till

Håll käften med din fat shaming

Varje gång en bild på en kvinna delas som inte är sådär purnormativt smal utan snarare rund, har valkar, har hull, har behåring eller bara överlag inte stämmer överens med den norm som satts så kommer det kommentarer. Kommentarer om att en bild på en icke smal kvinna är en fat acceptance (acceptans av fetma) att göra. Det behöver inte ens vara en speciellt tjock kvinna så kommer det.

Samtidigt försöker jag acceptera min kropp som den är, med det fett den har, med de muskler den har. Det är inte lätt. Långt ifrån lätt. Att dessutom ha gjort en gastric (magsäcksförminskning) handlar ju också om att samhället inte tycker det är accepterat att ha mer kilon än vad detta förbannade bmi säger. De som uppfann bmi må ångra sig som tusan nu eftersom det inte ens var tänkt att användas som det gör idag.

Men tillbaka till denna skambeläggning av kvinnor som har mer på kroppen än normen accepterar. Jag är så sjukt trött på det. Sluta skambelägga mig, vad är vitsen? Jag är inte ful, jag är inte äcklig och jag är en människa med känslor. Att ständigt få höra hur äcklig en är för hur kroppen ser ut är f*n inte okej. Vitsen måste vara att du som skambelägger ska få känna dig lite bättre, att få trampa på en annan människa så du kan få komma ett steg högre upp. Men vet du, det är inte ett bra sätt att komma högre upp på. Att komma högre upp gör en genom att vara medkännande, medmänsklig och snäll.

Och här kommer ett chockbesked till dig som tycker dig ha rätten att trycka ner andra. Det finns kvinnor i alla storlekar och det är helt fantastiskt. Så lägg ner med ditt skambeläggande, det leder inte till något gott.

Jag förstår att det nu kan vara svårt att komma ihåg vad du ska tänka på. Så jag har gjort en enkel liten lista åt dig som du kan skriva ner och ha med dig. Läs igenom den innan du öppnar munnen!

  • Låt bli att kommentera någons vikt
  • Låt bli att kommentera vad någon äter
  • Låt bli att peka
  • Låt bli att skratta
  • Låt bli att berätta för en som är över normen hur de ska göra för att bli smal
  • Låt bli att berätta om dieter
  • Låt bli att berätta hur någon ska träna
  • Låt bli att bry dig i hur andra ser ut
Sparad i Viktresan

Nya mått

Kom på att det var länge sen jag mätte mig ordentligt. Sagt och gjort, kläderna av. Jag gissade innan att vissa mått nog skulle blivit större, så som armarna då jag styrketränar och har byggt muskler sen jag mätte mig sist.

Så dagens mått blev följande

Lår 53 (Lite svårt att veta vart jag mätte sist exakt och mitt häng från låren har som blivit större men minskning ändå, jag är nöjd)
Midja 87 (mer än jag trodde)
Byst 98,5 (Här räknade jag inte med någon minskning alls så helt okej)
Överarm 34,5 (muskel)

För cirka ett år sedan (14/3-13):
Lår 59 (minus 11)
Midja 94 (minus 14, men som jag påpekat tidigare, det är mer, jag har inte första måttet)
Byst 100 (minus 19)
Överarm 32,5 (minus 7,5)

 

Jag måste säga att jag är glatt överraskad. På sistone har det känts som att jag blivit tjockare men det har jag alltså inte. Inte i omkrets räknat. Vikten har ökat men så tränar jag hyfsat hårt och har så gjort nu i snart ett år. Ännu hårdare blev det sen jag flyttade till Luleå. Nu önskar jag bara att läkarna kunde lyssna på mig så jag fick ta bort all överskott av huden.

Sparad i Viktresan

Jämförelse

Inspirerad av min vän L som idag delade med sig av bilder på sig själv så delar jag här med bilder på mig. Det är bra med bilder eftersom det är svårt att inse själv hur stor skillnad det faktiskt är. Jag har inte så bra bilder eftersom jag inte tog några normala bra jämförelsebilder. Jag ville inte, något jag idag kan ångra.

Den här bilden är tagen på Leos lekland innan jag gjorde operationen och innan jag började gå ner i vikt mer ordentligt. En bild från där jag är som störst.

IMG_4425

Den här bilden är tagen för inte så länge sen. Några månader sen skulle jag tro.

IMAG0888Jag ser sjukt stor skillnad på boobsen om inte annat. Jag inser ju också att på översta bilden hade jag som minst i klädstorlek XXL och nu har jag M eller L beroende på hur kläderna är såklart. Det är alltså en rätt stor skillnad. Skulle nog kunna ha ännu mindre om jag fick bort all hud som jag har, det är en hel del i överskott.

Jag gjorde operationen för lite mer än 2 år sedan. Rätt nöjd ändå även om processen inte har varit och inte är lätt. Det är ingen genväg som många tror att göra en gbp. Det kräver mycket jobb både med mat och träning men framför allt med psyket.

Sparad i Hälsa, Tankar

Oavsett storlek

Nu är det reklam överallt om biggest loser. Överallt står det att det blir kärlek och passion. Precis som att det är vikten som är vägen till lyckan. I tv-reklamen berättar deltagarna om hur de vantrivs med sina kroppar och längtar efter kärlek. Att om de bara går ner i vikt kommer de kunna älska sig själva och då kunna älska andra.

Den attityden möter jag överallt. Och det verkar inte vara helt ovanligt att personer som genomför gastric bypass tror att det är en väg till lycka. Men lyckan sitter inte i vilken vikt du har. Att gå ner en massa kilon behöver inte göra dig lyckligare. Smidigare kanske och mindre risker för sjukdomar, absolut. Men varför då inte göra reklam utifrån det istället för att späda på fördomen om att smala är lyckligare än tjocka. Lycka sitter inte i vikten, den kommer inte automatiskt i och med en viktnedgång.

Jag kan bli frustrerad när jag ser reklam och program om detta. När kommer det program som istället visar på att det förvisso kan vara bra att gå ner i vikt rent hälsomässigt men att lycka det måste du hitta inom dig oavsett om du är tjock eller smal eller lagom.
Jag har gått ner cirka 50 kilo. Jag är förvisso glad över att jag lättare kan röra på mig, att jag har minskat mina risker för sjukdomar. Men jag är inte lyckligare. Jag trivs inte bättre med min kropp. Idag finns andra dilemman med kroppen så som en hel hög med överskottshud. Jag måste träna mig på att acceptera min kropp för hur den ser ut och bli lycklig med mig själv. Min lycka sitter inte i att jag går ner, min lycka sitter inne i mig. Den är förvisso inbäddad i ett fluff just nu, klibbigt fluff som den försöker ta sig ut ifrån.

Nu säger jag inte att jag aldrig är lycklig. Jag är lycklig, ganska ofta. Men den där tryggheten, tilliten till mig själv, den finns där inbäddad. Jag vet att den finns där, den vill bara inte hitta ut. Jag precis som många andra, föll i att tro att det skulle bli enklare om jag gick ner i vikt. Även om jag visste om redan innan att det inte är så, föll jag ändå i förhoppningen om att bara jag går ner i vikt kommer jag kunna tycka om mig själv, älska på ett helt annat sätt, bli mer älskvärd, känna tillit till mig själv etc.

Jag önskar att media, som har sådan makt, skulle sluta späda på fördomarna om att man blir lycklig om man går ner i vikt. Jag önskar att de istället kunde visa verkligheten. Att livet inte blir lättare, mer än rörligheten, när man går ner. Att kunna tycka om sig själv, vara älskvärd osv inte hör samman med hur många kilon jag bär på.

lycka_100842609