Sparad i HBTQ, Tankar, Tro, Trollbottom tycker till

Utan religiöst hem

Känslan att bli utan sitt religiösa hem är väldigt märklig. Samtidigt känns det som en enorm lättnad. I väldigt många år har jag kämpat för att ”min” kyrka ska öppna ögonen för vad den själv gör mot sina medlemmar, vad den själv gör mot människor genom att kränka de mänskliga rättigheterna. Men kyrkan har ständigt gömt sig bakom att det är svårt, det måste få ta tid och att det handlar om biblisk tolkning.

Vad skulle Jesus göra?

Jesus skulle inte kränka människor och Jesus skulle bli arg om man fortsatte kränka människor i Jesus egna namn. Och trots allt så är det inte kyrkan som är min kristna förebild, det är Jesus. Det är inte kyrkan som visar mig hur jag som kristen ska vara, det är Jesus.
Idag är jag extra tacksam över att jag mest av allt följt min tro och övertygelse på Jesus och hans gärningar. Det är så jag vill leva mitt liv. Stå upp för människor i Jesus anda.

Det enorma stöd jag får av mitt beslut är helt otroligt. Jag fick massivt stöd när jag gick ut med att jag inte kommer ordinera mig så länge villkoren är olika för människor. Stödet jag får nu, när jag med buller och bång, lämnar kyrkan för att kyrkan envisas med att hålla fast vid att kränka mänskliga rättigheter och förtrycka, får jag ett stöd som är om än större. Inte större för att jag lämnar utan för orsaken till varför jag lämnar.

Jag fick frågan av min pastor vad som då händer om jag lämnar kyrkan, vem som vinner på det. Jag sa att jag vinner på det, kyrkan förlorar på det. Om man nu ska se det som vinst och förlust. Jag ser det mest som förlust – för kyrkan. Men vad händer, ja, det som händer är att människor runt omkring, ser en människa som med hela sitt liv och sina handlingar står upp för mänskliga rättigheter, som genom hela sin varelse säger nej till förtryck. Det är vad som händer och det är jag faktiskt stolt över.

Jag tänker inte säga att det är lätt att lämna den kyrka som varit en del av hela mitt liv. Självklart är det lite lättare då jag är arg och besviken. Men det är inget beslut i affekt. Det här beslutet tog jag för flera flera månader sedan. Jag tänker på en fråga som jag fick under en av intervjuerna (kommer inte ihåg ordagrant) men om jag kan tänka mig att representera kyrkan. Absolut, det är vad jag har gjort under alla dessa år. Men i och med att kyrkan säger nej, visar det för mig att de inte tycker att jag representerar kyrkan. Eftersom frågorna om mänskliga rättigheter, lyfta upp förtryck och kränkningar står mig varmt om hjärtat (vilket kyrkan vet) blir det också så att det är inget som är viktigt för kyrkan och inget som kyrkan vill ska representeras för dom (låter hård nu och kanske är jag det).

Och det handlar inte om bara om kyrkans förtryck av hbt-personer. Det handlar om förtryck och kränkningar mot personer som inte passar in i den kyrkliga mallen, mot de som inte har råd att betala dyra biljetter, som inte tycker det är okej att en kyrka pratar miljö för att sedan kräva att en person flyger över halva Sverige för knappa två timmars intervju (det finns annan teknik idag som man faktiskt kan använda), som inte tycker det är okej att lämna människor vind för våg i en utsatt situation. Det jag gör är alltså att stå upp för en mängd olika människor som blir utsatta för olika saker av kyrkan. Det är min kallelse, att ropa, skrika och våga.

Att jag orkar vidare, det är för det enorma stöd jag får. För de fina breven som får mina ögon att tåras, för hejaropen, för bönerna och välsignelserna.

Vad händer när jag går ur kyrkan med buller och bång? Människor känner att någon står upp för dom. 

 

Sparad i Tankar

Vem går där ensam på vägen

När vi pratar om att flytta känner jag ibland att ja men varför inte. Jag har ändå en otroligt liten vänskapskrets här i Umeå och ofta känns det som att man bara tär på vännerna. Jag önskar att jag hade några fler, kanske några fler med barn i hyfsat samma ålder. Men jag avskyr att träffa människor bara för att vi har det gemensamt att vi har barn. Det är annat som är viktigt.

Som nu när sonen snart fyller år och vi insåg att om vi inte bjuder in hans förskoleklass så blir det två eller tre barn och då bara två i hans ålder. Inte så roligt när man ska bli fem år.

Skulle vi bo i Luleå skulle det förvisso bli likadant men det är ju just det. Vi bor inte där men har samma om inte mer umgängeskrets där utifrån att vi inte bor där också.

Jag själv vet att jag är fruktansvärt dålig på att bjuda in, ta initiativ och ta ett socialt ansvar på så vis att jag hittar på saker själv. Jag orkar helt enkelt inte längre. För några år sedan höll jag på men det blev aldrig något och när det blev ja då glömdes jag bort och blev inte inbjuden. Därför känns det inte så himla peppande att kontakta själv. Varför göra det, om jag inte var så viktig då lär jag inte vara det nu.
Och visst är det med sorg jag ser bilder på bekanta (vänner?) umgås med barnen och vi inte ryms i umgänget. Men det är inget påtvingat umgänge jag vill ha, det är inget umgänge där jag och sonen bjuds in för att det blir ett måste. Jag vill ha ett där jag uppskattas för den jag är. Men vart, i den här åldern, träffar man människor?! Det är skitsvårt och lite mer energi än vad jag har nu bör man ha så man just kan bjuda till lite. Men jag orkar inte det. Det är nu jag skulle behöva ha den där umgängeskretsen redan som kunde hjälpa mig att ta mig ut, göra saker, hitta på roliga saker etc. Umgänge som kunde orka ta kontakt och som stod ut med min låga energinivå.

Kanske vill jag flytta för att fly från problemet, kanske är flytt lösningen. Kanske känns staden bara eländig efter allt som hänt sen jag flyttade hit. Med en anställning som strular, med vänskap som kraschat och annat som hänt. Stan känns inte positiv och jag får väldigt lite positiv energi från staden. Ja, kanske är det en flytt som behövs för att få starta om mer från nytt och lämna gammalt bakom sig. Kanske gör jag det lätt för mig.

Sparad i Tankar

Livet

Just nu önskar jag bara att livet var lite lättare eller enklare. Att människor slutade bråka till höger och vänster. Att tjafs om alla de märkliga ting inte dök upp. Att jag kunde få, utan bråk, en skälig lön utifrån den utbildning och erfarenhet jag har.

Alla dessa ”bråk” tar så oerhört på mina krafter. Jag blir bara trött och vill gömma mig. Jag orkar helt enkelt inte. Tröttheten kryper på mig innanför skinnet.

Det sura i det hela är dessutom att livet började kännas ganska bra. Min kropp hade börjat må bättre nu när jag får jobba dag. Jag har börjat få återhämta mig både fysiskt och mentalt. Jag tror, har förvisso inte kollat, att även min karl tycker att jag har börjat må bättre och bråken vi har är färre och mer lätthanterliga. Oh, jo, för bråkar gör vi, det hymlar jag absolut inte om. Vi är inget perfekt par som lever på små fluffiga rosa moln. Snarare har vårt förhållande varit oerhört stormigt. Men just nu, känns det ändå rätt lugnt även om vi inte orkar med hemmet helt och hållet än men när krafterna återvänder kan saker hända.

Men så är det, som vanligt (?) när en bra period i livet väl dyker upp, att något annat ska förstöra det hela.

Det som händer nu gör mig bara så himla ledsen och det tar grymt mycket energi, fastän jag inte vill och egentligen inte ens är inblandad. I alla fall inte mer än om min lön.

Det värsta är väl känslan över att det kommer drabba barnen och det känns inte okej någonstans. Nä, gick det skulle jag bara dra täcket över huvudet just nu. Vill inte, orkar inte

Sparad i Tankar

Osäkra jag

I väntan på mitt te sitter jag och läser ikapp lite bloggar och läser ett inlägg som verkligen berör mig hos min vän Liw.

Jag kan långt ifrån påstå att jag tyckt om mig själv. Ett tag när jag precis flyttat upp hit till Umeå, då trivdes jag ganska bra med mig själv, med min kropp, med hur jag såg ut och var. Jag tyckte till och med att jag kunde vara sexig. Jag hade då lyckats gå ner många kilon och var rätt vältränad, igen. Men så blev jag fetare och fetare och jag började hata min kropp och mig själv. Jag började tycka illa om den jag var som person, hur jag var med människor. Jag blev osäker på hur jag skulle vara och om människor verkligen kunde tycka om mig. Den osäkerheten har jag fortfarande kvar och vissa perioder känner jag mig bara så totalt utanför, ensam och övergiven. Jag har perioder där det känns som att alla mina vänner inte alls tycker om mig egentligen. Men varför skulle de vara mina vänner om de inte tyckte om mig? Det är inte som att de har något att vinna på att vara min vän, mer än då min vänskap.

Nu efter operationen tänkte jag att jag i alla fall skulle kunna börja tycka om min kropp mer då jag verkligen avskytt att vara fet. Men då kommer andra saker som stör, att magen, armarna och låren hänger. Min kraftiga behåring på benen som är näst intill omöjlig att få bort då jag bara får inåtväxande hårstrån istället. Och samtidigt vill jag kunna vara så bekväm med min behåring att jag inte skulle bry mig om den.

Jag försöker tycka om den jag är som person och jag tror oftast att jag är en god vän, som kan både lyssna och komma med lite tips och funderingar. Jag är också rätt säker på att jag kan gå folk på nerverna, att det kan vara skitjobbigt att jag tycker saker och ting om det mesta. Men kanske kan det vara charmen med mig också. Över lag är jag dålig på att tycka om mig, tro på mig själv. Något jag får arbeta hårt med varje dag.

En dag hoppas jag komma till den där känslan av att jag duger som jag är. En bit på väg har jag väl kommit då jag tänker rätt ofta att folk får ta mig som jag är.

Att boosta upp andras självförtroende hoppas jag att jag gör (värst vad osäker jag låter hela tiden, som värsta tjejen) och något jag vill göra. Boosta sig själv och ta åt mig av andras boostande är också något jag ska bli bättre på.

Nu slutar vi här, börjar låta så förbannat osäker att jag näst intill kräks på mig själv. Dessutom vill jag ha te nu, det är i alla fall något jag är säker på.