Sparad i Feminism, Okategoriserade, Sexualitet, Trollbottom tycker till, Uppfostran

Kränkta män

Det pågår fortfarande stora diskussioner kring huruvida det handlar om etnicitet eller inte kring mäns övergrepp mot kvinnor. Framförallt är det vita män som anser sig kränkta om de över huvud taget förknippas med en grupp som begår övergrepp.
Jag menar att det är de kränkta männen som är bland de farligaste. De har ingen självinsikt, de ser inte vad de själva gör eller förmedlar, de tar inget ansvar för sig eller vad andra (vita) män gör. De är bland de farligaste. Män som kan se att de hör till en grupp som faktiskt överlag har en syn på kvinnor som är fel.

Jag hävdar bestämt att den enda gemensamma nämnaren kring sexualbrott är män. Det säger givetvis inget om att alla män skulle begå sexualbrott. Det säger inget om att alla män skulle trakassera kvinnor eller har taskig kvinnosyn. Det enda det säger är att den enda gemensamma nämnaren kring alla sexualbrott är att det i klar majoritet är män. Det är män med olika etniska bakgrunder, det är män från olika kulturer. Det är män med taskig kvinnosyn och enligt den statistik som finns är det en minoritet av männen. Detta tar dock inte bort att den enda gemensamma nämnaren är just män.

När en säger detta så får en allt som oftast höra att det är bara vänsterfeminister som påstår detta. Det är naivt, det är kränkande mot alla dessa män som inte begår övergrepp. Men nej, det är kvinnor som säger detta, det är inte naivt, det är många kvinnors vardag och de som har rätten att känna sig kränkta är de kvinnor som dagligen blir utsatta för övergrepp. Om du som man blir kränkt av att jag som kvinna säger att den enda gemensamma nämnaren är män, då kan det vara dags att fundera på varför du blir kränkt. Är det för att du inte vill förknippas med övergreppen? Ja, då är det dags att fundera på hur samhället är uppbyggt. På hur samhällssynen på kvinnor är. Det är dags att bli feminist och jobba för det. För feminismen jobbar inte bara för att kvinnor ska få det bättre, utan att män också ska få det bättre. Inte bättre så som att män ska få mer status, få mer fördelar gentemot kvinnor. Utan där synen är att vi är alla människor på lika grunder. Där vi har samma värde.

När män säger till mig att svenska män inte begår sexualbrott eftersom de har en annan kvinnosyn, då säger dessa män till mig och andra kvinnor med liknande erfarenheter, att de övergrepp som svenska män begått mot mig, inte har hänt. De säger till mig att jag hittar på. Det är den indirekta kommentaren som fälls. Därför blir jag otroligt ledsen när sådant sägs. Det är att blunda. Problemet med övergrepp finns överallt, i alla kulturer, i alla länder. För en får inte glömma att i vårt land finns det olika kulturer inom den ”svenska” kulturen. Det finns många platser i vårt land där hela samhällen har taskig kvinnosyn. Det finns män som är uppfostrade med taskig kvinnosyn. De finns här, det händer här, det är ett problem här.

Blunda inte för problemet. Förstå vad det är kvinnor säger. De säger att det har inte med etnicitet att göra, det har med kultur och kvinnosyn att göra. Därför går det inte att säga något annat än att den enda gemensamma nämnaren är män. Gör inte debatten om sexuella övergrepp mot kvinnor till en debatt om rasism. Det är att frånta kvinnor sina upplevelser. För de blev inte offer för en etnicitet, de blev offer för mäns kultur och kvinnosyn.

kränktman

Sparad i Föräldraskap, Genus, Okategoriserade, Politik, Sexualitet, Trollbottom tycker till

Att få finnas till

Vi finns, vi är fler än ni nog tror. Barnen som blivit till efter våldtäkter.

Det är inte en självklarhet att kvinnor behåller barn efter en våldtäkt. Det är helt förståeligt. Det är något som måste vara upp till varje kvinna att avgöra. Kan hon behålla barnet och älska det villkorslöst utan att påminnas och förknippa barnet med övergreppet?! Kan kvinnan inte det, så är det bättre med en abort.

Men det finns kvinnor som väljer att behålla barnet. Det är fler än ni tror.

Jag är ett sådant barn. Jag har en mamma, som älskar mig. Jag har ingen biologisk pappa men jag har en pappa (den bästa dessutom), som älskar mig. Min mamma valde att behålla mig, för henne var jag Guds gåva till livet. Det har hon alltid sagt till mig och hon berättade vad som hände redan innan jag egentligen förstod. Jag har alltid vetat att han, som andra skulle kallat pappa, våldtog, gjorde mamma illa. Visst har det varit svårt att förlika sig med. Det har varit perioder där det varit väldigt svårt att vara barn tillkommen efter en våldtäkt. Det tänker jag inte hymla med. Det har varit svårt att acceptera min kropp, mitt utseende. Särskilt de saker som jag ser inte kommer direkt från mammas sida. Det som förmodligen är hans gener. Jag har inte velat ha dom i mig. Många år har jag varit osäker på om jag är lika älskad i familjen som mina syskon. Länge trodde jag att jag påminde mamma om vad som hänt.

Det som varit jobbigast med det hela är dock skulden och skammen som jag burit på. Inte förrän för några år sedan förstod jag hur fel jag hade. Hur älskad av min familj jag faktiskt är och att skulden av det som hände faktiskt inte ligger på mig. Sen dess har jag fått jobba hårt med mig själv och jag har funderat många gånger på vart skulden och skammen kommer ifrån.

En del av skulden kommer från mig själv. Men mycket kommer från samhällets attityder. Hur ofta jag inte fått höra, av människor från diverse ställen, som diskuterar hur hemskt det måste vara att veta om att en kommit till genom en våldtäkt. Hur hemskt det måste vara att ha ett sådant barn. Att de skulle minsann inte kunna leva med det, eller varför inte kommentaren ”hur kan man leva med en sån sak”. Alla sådana kommentarer gör att skulden för övergreppet läggs på barnet, som vid övergreppet inte ens fanns till. Ett barn!

Jag har mött andra som har liknande bakgrund som jag. Som kommit till efter ett övergrepp. Vissa mår väldigt dåligt och andra har klarat av det med en klackspark. Jag själv hamnar någonstans mitt emellan. Framför allt har jag känt en stor osäkerhet och trott att jag är inte är värd att älskas.

Så, varför skriver jag då detta. Jo, för det är dags att prata om det. Det är dags att människor förstår att vi finns. Det är dags att ta bort skulden, skammen och tystnaden kring oss. Det är dags för människor att tänka till en extra gång innan kommentarer som ovan sägs.

Tänk på vad du säger

Du vet inte helt säkert din medmänniskas bakgrund

Även om Du inte skulle vilja ha kvar ett barn efter en våldtäkt, kan andra tänka sig det.

Vi finns överallt

Lägg inte skulden på barnet!

 

Sparad i Feminism, Genus, HBTQ, Trollbottom tycker till

Queer the world – en tanke om genus

Genus är något som vi möter dagligen i våra liv. Det finns i våra privatliv, i våra sociala relationer och i vår kultur. När vi talar om genus möter vi också en hel del fördomar, myter och rena lögner. Till exempel finns en föreställning om att kvinnor och män är varandras psykologiska motsatser. Att män är intelligentare, kvinnor är mer omhändertagande, att män är mer våldsamma och att genusmönster inte går att förändra. Dessa föreställningar är fel.

Den moderna genusforskningen föddes ur kvinnorörelsens kamp för jämställdhet. Detta för att de flesta genusordningar gynnar män och missgynnar kvinnor. Därmed inte sagt att en förändrad genusordning inte gynnar män. Snarare tvärtom, det gynnar både män och kvinnor.

Så varför skulle då en annan genusordning gynna män som redan idag gynnas av den ordning som redan finns? Visst, det finns saker som män skulle behöva göra avkall på. De skulle behöva ta ansvar för vad män gör. I dagens debatter hörs väldigt ofta från män när genus eller feminism diskuteras ”att inte alla män..”. Nä, inte alla män våldtar, inte alla män slåss, inte alla män tafsar eller är sexistiska. Men, det finns en kultur, en genuskultur som säger att män ska vara sådana, som uppmuntrar män till sådant beteende. Om inte alla män vill bli dragna över samma kam behöver dessa män istället stå upp för en annan genuskultur, en annan genusordning. En genusordning där män inte anser sig ha rätten till andras kroppar. Egentligen är det rätt enkelt. En kultur där män ska bete sig civiliserat.

Så varför är det så svårt? Förmodligen för att det är så starkt rotat och att det okända är skrämmande. Förmodligen för att många män inte vill lämna sin makt. Det handlar nämligen om att se vilken makt en har, vilka privilegier en har och sen göra avkall på en del av dem. Och visst kan det vara skrämmande men det kan även göra att livet blir så mycket bättre.

Om du råkar vara man och läser detta. Fundera då på vilka privilegier du har enbart för att du har en snopp. Är det privilegier du kan leva utan? Var då tydlig med att du inte vill ha det som det är nu. Ta ansvar för det du gör och ta ansvar för att säga ifrån om dina vänner tafsar, är sexistiska etc.

Jag har aldrig riktigt förstått varför män kan uppleva kvinnor så farliga. Vad är det som är så farligt med att en kvinna tar plats, säger ifrån, uttrycker en åsikt? Väldigt ofta som en kvinna gör det blir hon påhoppad och med dagens teknik är det väldigt lätt att slänga iväg en sexistisk kommentar utan att tänka efter förut. Skulle du kunna säga till en kvinna, ansikte mot ansikte, att hon är en hora och att du önskas hon ska våldtas? Kan du inte det, så skriv det då inte heller. Det är inte svårare än så.

Ibland möter jag män som säger att de är så bestörta över att kvinnor går över vägen, ökar takten när de går hem på kvällarna, om de nu råkar hamna bakom en kvinna. Jo, visst är det tragiskt. Men fundera över varför det är så. Hur ska kvinnan som går före dig veta om du är en av de män som inte tycker sig ha rätten att tafsa, skrika eller våldta? Fundera över om du någonsin mött en kvinna som inte blivit trakasserad av någon man? Jag känner ingen. Så jo, så länge genusordningen ser ut som den gör kommer kvinnan framför dig förmodligen känns sig otrygg och du är en del av den genusordningen.

För en tid sedan samtalade jag om feminism och värdet av feminism inom en organisation. Det jag då sa var att det handlar om att vända på perspektivet. Ett problem som finns inom organisationen är att det är svårt att få kvinnor att engagera sig. Men istället för att fråga sig varför det är svårt att engagera kvinnor så bör frågan ställas, vad gör män för att kvinnor ska vara välkomna och få plats? Inom vilka områden engagerar män sig? Avsäger sig män sin plats i tex en styrelse, i ett uppdrag för att en kvinna ska få plats istället? Lyssnar män? Vem driver igenom beslut, vem lyssnar medlemmarna till?

Det handlar egentligen om att queera organisationen. Alltså att istället för att se på det avvikande så tittar en på de normer som råder. Istället för att titta på ”problemet” så tittar en på hur ”problemet” ens kunnat få uppstå. Problemet är sällan det problem som uttalats utan ett problem om vilka genusordningar och normer som råder. Mitt råd är alltså att vända på synsättet. Tycker du det som man är jobbigt att kvinnan går snabbare framför dig, fundera då på vad det är som gör att hon gör det. Vad kan du göra för att förändra situationen?

 

feminism

Sparad i Trollbottom tycker till

#mörkertalet

Alldeles nyligen blev hashtaggen mörkertalet (#mörkertalet) på twitter väldigt stort väldigt snabbt. Det handlade om att lyfta fram den mängd människor, framför allt kvinnor, som blivit våldtagna men som inte finns med i statistiken då det aldrig har anmälts. Mängden människor är fruktansvärt stor. Debatten fortsätter nu i dagarna då ytterligare en dom i ett våldtäktsmål fallit och männen går fria trots att bevisen (enligt vad jag läst) är rätt så säkra. Kvinnor (som är de som oftast våldtas) kan inte längre få upprättelse i domstol trots att de har bevis. Männen går fria. Detta skapar hat hos många människor. Jag förstår det. Det skapar frustration och ilska hos mig med. Men inte mot männen som går fria utan mot vårat rättssystem, mot domstolar, advokater, domare, nämndemän, politiker. När ska man ta tag i detta då det uppenbarligen är ett stort problem.

Jag är en av de som hör till mörkertalet. Jag anmälde aldrig, dels för att jag själv inte förstod från början att blir man drogad så är det våldtäkt. Jag trodde att jag fick skylla mig själv, precis så som samhället säger. Det är ganska länge sedan nu, men det har inte blivit bättre idag. Jag har mött unga kvinnor som blivit våldtagna, jag har peppat och stöttat dom att anmäla, trots att jag själv aldrig anmälde. De som anmält har bemötts av tvivel, ifrågasättande och skuldbeläggning.

Nu händer det dock ytterligare debatter som tyvärr för fokus från själva problemet. Inlägg på bland annat twitter anklagar män som grupp att vara gärningsmän. Det skrivs bland annat ”lås in er sons kuk och svälj nyckeln” (citat från ett tweet av @hejblekk). Jag ser det som ett problem att man lyfter in hela gruppen män till att vara förövare. Det är inte så och det ger fokus på fel saker. Här blir istället debatten huruvida män överlag är förövare eller inte. Jag som förälder till en son känner inte heller igen mig. Fostran handlar det snarare om, fostran att få mitt barn, oavsett kön, att respektera andra människor och att respektera sig själv. För oavsett vilket kön mitt barn har, lär jag hen att hens kropp är dennes och att ingen, inte ens vi föräldrar, har rätt att ta på den på ett sätt som hen inte vill. Jag har en son, men lär alltså sonen att hans kropp är hans och att ingen har rätt att ta på honom på ett sätt som han inte vill. Precis som jag lär honom att hans kropp är hans så får han höra att han inte kan röra min kropp på annat sätt än som jag vill. Han kan alltså inte ta på mina bröst, mage, rumpa etc hur som helst. Det handlar om att fostra till respekt, för sig själv och för andra. Det handlar inte om kön i detta fallet.

Fokus borde istället ligga på samhällets syn på genus, jämställdhet, privilegier, utsatthet, rättssystem. Till exempel har jag länge funderat på varför den övre straffskalan näst intill aldrig används i våldtäktsdomar. Vi måste förändra synen på att offret (oavsett kön) har skulden till övergreppet. Det är alltid förövaren som bär skulden till övergreppet hen begår. Jag önskar att man slutade lägga vikt vid vilket kön förövaren har utan istället lade vikt vid att få förövaren att faktiskt bli dömd och att hen sen faktiskt får vård och hjälp. Det finns bra hjälp och metoder.
Det spelar ingen roll att de två som begått övergrepp på mig är just män. Det hade kunnat vara kvinnor lika väl. Det sägs att 98% av förövarna är män. Visst, det kanske stämmer men fortfarande, förövare är förövare oavsett kön. Det är ett övergrepp som det är svårt att sätta ord på, som är lika avskyvärt oavsett könet på förövaren. Är det inte dags att prata om förövare istället? Prata om förövare, prata om att lägga skulden på rätt person, prata om straffskalans användning, om användningen av behandlingsmetoderna, prata om synen på våldtäktsoffren, på skuldbeläggningen etc. Men skuldbelägg inte en hel grupp enbart på grund av deras kön, alla är inte förövare för att de råkar vara födda med snopp.

Sparad i Artiklar, Tankar

Våldtäktsmän stöttas

Åter igen bildas det facebookgrupp till stöd för dömda våldtäktsmän. Detta för att kvinnan, offret inte blir trott. Männen har ju erkänt sex men inte brott. Och självklart är det männen som talar sanning och inte kvinnan.

Att det är lögn beror visst på att det varit lykta dörrar. Vilket inte är konstigt, dels brukar det vara det när det handlar om minderåriga men sen också för att skydda offret. Offret har redan blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp, varför ska det övergreppet beskådas av resten av världen.

Förra veckan tittade jag på dokumentären ”En riktig våldtäkt” där unga tror att man som offer helt enkelt kan säga nej och gå därifrån. Där offret oftast blir misstrott eftersom det känns otänkbart att förövarna skulle ljuga. Förstår ni vilken bild vi (samhället) förmedlar till våra unga?

Hur kommer det sig, att vi i vårt samhälle som ändå gått hyfsat långt fram än idag misstror de som blir våldtagna men tror på, hyllar och stöttar förövarna? Hur kommer det sig att offren än idag får höra att de får skylla sig själva?

Allvarligt människor, har vi inte kommit längre än såhär? Och att starta facebookgrupper, ge er. Hur lågt får man sjunka.

Att dessutom människor som sitter som ordförande i organisationer går med utan att tro att det betyder något i deras profession är ju bara så urbota korkat. Och visar snarare på att de inte bör ha den post de befattar.

 

DAGS FÖR FÖRÄNDRING

Mer om detta står att läsa på dn.se