Sparad i Arbete, Hälsa

Ansökan till Personlig handläggare inom sjukpenning

Jag har nu sökt arbete hos Försäkringskassan som personlig handläggare inom sjukpenning. Nedan är mitt personliga brev. Går utmärkt att dela vidare och man får gärna söka jobb hos dem med samma brev.

Hej

Ofokuserad, okoncentrerad och låg kognitiv förmåga är tre ord som beskriver mig väldigt bra i dagsläget. Vilket jag är övertygad om passar utmärkt för tjänsten hos Er som Personlig handläggare inom sjukpenning.

Jag har under hela mitt arbetsliv arbetat med människor på olika sätt och har alltid älskat detta. Jag är dock just nu sjuk i en svår utmattning och djup depression i dagsläget men då detta inte anses vara en giltig orsak till att få sjukpenning är jag tvingad att söka arbete som jag kan klara av med de begränsningar som min sjukdom innebär. Min egna handläggare hos Er har hänvisat till vanligt förekommande arbeten som inte kräver större fokus, koncentration eller kognitiv förmåga. Detta var det första arbete jag har hittat som uppfyller dessa krav. Därför hoppas jag på att ni har förståelse för att jag verkligen behöver detta arbete.

Jag kommer passa er perfekt då jag har förstått att arbetet varken kräver att jag orkar läsa igenom sjukintyg från läkare, att jag inte behöver förstå vad det står på papper och mail som personer skickar in, att jag inte behöver vara trevlig när personer ringer in samt att jag kan ligga ner i mörker och tystnad för att kunna jobba vidare. Jag har övat i några år nu på att säga nej och har blivit mycket bättre på detta. Tyvärr är jag en empatisk person men jag jobbar på detta tillsammans med min psykolog för att bli känslokall och hänsynslös. 
Jag har livlig fantasi och är duktig på att skriva ihop små fabler. Min livliga fantasi gör att jag sällan vet vart gränsen går mellan verklighet och dikt, vilket jag har förstått är en nödvändighet i detta arbete. Vill ni veta mer är ni välkomna att höra av er, att skriva detta har nämligen gett mig en rejäl huvudvärk.

Av mig får ni en professionell medarbetare med stor trötthet samt är alltid långt ifrån skratt. Vidare är jag en som gärna jobbar vidare på min hänsynslöshet och ser fram emot att få arbeta med detta hos Er. 
Jag ser fram emot att ni hör av Er.

Sparad i Hälsa

En utmattad kropp

Jag är nu inne på min, som det känns, hundrade, utmattning. Det sägs att det tar lika lång tid att bli frisk som man blev sjuk. I sådana fall är jag kring tio år bort. Men så kommer det inte vara, det vet jag.

I oktober gick jag till läkaren efter att jag kände mig trött på samma sätt som tidigare jag insjuknat. Jag hade svårare att fokusera, att förstå vad jag läste. Jag var nedstämd, svårt att få saker gjorda. Efter att ha fått göra KEDS-testet visade det sig att jag var i svår utmattning. Både läkaren och jag var dock överens om att fick jag bara återhämtning i några månader och sen arbetsträning sakta upp, eventuellt även en utredning kring min arbetsförmåga. Det kändes som en bra plan. Att vara sjuk är inget jag uppskattar och synnerligen inte i utmattningssyndrom.

Men försäkringskassan tyckte annat. De ansåg att jag kan jobba heltid med ett normalt förekommande arbete som inte kräver större fokus, koncentration eller kognitiv förmåga. Handläggaren hänvisade till arbete som att packa bröd på Polarbröd, det vill säga löpande band.

Där och då sjönk jag rakt ner, som en sten. Hopplösheten tog över hela mig och jag tappade all lust till livet. Nytt besök hos en ny läkare där det visade sig att jag nu också befinner mig i en svår depression. Något som enbart beror på försäkringskassans ovilja att se behovet av återhämtning. Kampen började med att orka överklaga, att skaffa intyg. Samtidigt en kamp om att inte göra illa mig själv och att hänga upp meningen med att fortsätta leva på att jag har ett barn.

Jag har varit sjuk sen i slutet på oktober och sen i slutet av oktober har jag inte haft någon inkomst. Försäkringskassan fortsätter neka sjukpenning med samma hänvisning. Samtidigt som de säger att de ser att jag är svårt sjuk. Eftersom jag nu måste skydda min SGI för att inte nollas så måste jag aktivt söka arbete. Samtidigt som jag ska försöka få återhämtning och bli frisk, samtidigt som jag försöker överleva som människa och ekonomiskt, samtidigt som jag väntar på arbetsförmågeutredning – en utredning af inte velat starta då jag är för sjuk -, samtidigt som jag ska vara med på möten och utbildningar kring sonens diagnoser. Resultatet har blivit att jag knappt orkar sitta upp. Ut med hundarna, vila, diska, vila, ut med hundarna, vila. Förutom detta har jag blivit hyfsat isolerad då det inte funkar att vara bland människor. Samtidigt som isoleringen ger mig ångest. En ond cirkel. Ibland, orkar jag åtminstone skriva ihop en text och vissa dagar orkar jag se en hel hockeymatch men oftast får jag välja bort första perioden så jag kan lyssna på andra och möjligen se sista.

Sparad i Tankar

Okej att inte vara okej

Så var jag åter i en utmattning. Den kom sig smygandes på igen och jag borde insett tidigare. Efter förra gången så kom jag tillbaka för ganska precis ett år sedan till arbete igen. Jag flyttade, började jobba, började plugga. Blev engagerad i två olika organisationer. Livet rullade på för fullt och det kändes ändå rätt bra. Visst har jag blivit trött och jag känner att jag orkar inte lika mycket som förut. Men så fick jag så lov att inse här att det fungerade åter igen inte i kroppen. Efter jag var i Malmö har det inte fungerat alls. Migrän, förstoppning, panikångest som avlöser varandra.

Idag fick jag erkänna ordentligt. Jag ringde hälsocentralen och bokade tid hos en läkare. Istället för att försöka säga andra saker bara för att det är så jobbigt så sa jag bara rakt ut att jag åter igen hamnat i en utmattningsdepression. Jag berättade om min panikångest som de senaste dagarna varit otroligt intensiva. Jag berättade om svårigheterna att sova, om tröttheten, om oförmågan att orka. Läkaren förstod min panik och sjukskrev mig för två veckor, hen avslutade det hela med ”då får vi hoppas att du har hunnit vila på de här två veckorna”.

Jo, om utmattningssyndrom fungerade så att det räckte med två veckor för att bli frisk. Så är det inte, det tar tid och det tar än längre tid att lära sig leva med att stress lättare påverkar än tidigare. Det tar tid att lära sig vila innan det är försent.

Själv är jag helt värdelös på att vila. Tanken på att inte göra något vettigt en dag kan få mig sjukt stressad. Att bara vara är inget jag har lyckats så bra med. Jag har lärt mig lite men inte helt och fullt. Jag tycker jag har varit duktig och vilat. Men jag har vilat först när jag redan känt mig trött. Då behöver vilan vara längre. Jag vet detta egentligen, jag vet detta men har inte lycktas ta in det. Har inte lyckats få in det i livet. Så nu sitter jag här igen. Ledsen, trött, ångestfylld, känslig, skör.

Så nu, de här veckorna blir att ta dagarna som de kommer. Ingen press, inga mer måsten än de som ändå hör till vardagen. Jag ska pärla då det är en skön avkoppling, jag ska åka till mamma och pappa, jag ska vila och bara vara.

Jag ska försöka erkänna att det är okej att vara inte okej.

Prepartum-DepressionBilden oärligt stulen efter en bildgoogling

Sparad i Hälsa

Fördomen om utmattning

Nu när jag fick diagnosen utmattningssyndrom så kändes det på ett sätt väldigt skönt. Nu fick jag en diagnos, jag blev sjukskriven och en chans att få återhämtning. En chans att få bli hel igen. Men samtidigt som det kändes skönt snurrade det i huvudet. Nu blir jag en sån där värdelös, som bara är en belastning. Avskyr ens tanken på att se människor som en belastning. Jag är säker på att alla har något att ge.

Men kanske det värsta. Tanken på att en utmattad, den personen ska ju inte ens ta sig ur sängen, personen ska mer eller mindre vara apatisk. Först då är man utmattad. Jag tar mig ur sängen. Jag orkar göra lite saker, inte lika mycket som förut men lite orkar jag. Jag blir förvisso trött mycket mycket fortare än tidigare men jag står ju på benen, som oftast.

Jag insåg i alla fall hur knäpp min föreställning var. Självklart behöver inte en med utmattningssyndrom vara apatisk och sängliggandes. Det handlar inte om det. Det handlar om att återhämtningen är nästan lika med noll och/eller tar mycket längre tid än i vanliga fall. Det handlar om att känslolivet går upp och ner som en berg och dalbana. Det handlar om stress, ångest etc. En helhet.

Självklart orkar jag fortfarande vissa saker. Jag har till exempel orkat tvätta men jag orkar inte att vika. Jag orkar att träna, fast det är nog mest tjurighet, jag vet att jag mår bättre av träning och därför ska jag träna. Jag orkar träffa människor men inte lika ofta och lika länge som tidigare. Jag blir trött väldigt snabbt och jag har behov av väldigt mycket vila. Jag försöker banka in i mitt huvud att jo, jag är sjuk. Jag har en utmattningssyndrom och det är okej. Jag duger ändå.

 

jag duger

 

Sparad i Hälsa

Diagnos ”Hej vägg”

Var till läkaren igår och fick diagnosen utmattningssyndrom. Läkaren sjukskrev mig till en början på en månad. Lättnad på ett sätt men samtidigt så kämpar jag med mina känslor av att jag är värdelös, dålig, svag etc. Säkerligen vanliga känslor i sådana här fall. Samhället säger ju att de som är sjukskrivna och då gärna för psykiska åkommor inte är värda något utan bara till en belastning.

Men jag är ingen belastning. Däremot finns en risk att jag hade varit det om jag fortsatt och blivit ännu sjukare. Mitt liv har ett högt tempo. Det är något jag delvis valt själv. Men den stress jag lagt på mig själv är oftast ingen negativ stress. Men sen händer det saker i livet som definitivt är av negativt slag. Vi har till exempel kämpat med vår ekonomi i flera år. Den stressen är enorm. Att jag sen nyligen blev utsatt för en galen anklagelse där det blev ett ”kalas” och vände livet upp och ner var nog det som satte spiken i kistan. Efter det har min kropp inte fungerat helt enkelt. Ryggskottet lär bero på utmattningen med.

Så det jag nu fokuserar på är att återhämta mig. Men med det betyder det inte att jag inte kommer göra något. För att inte göra något tror jag inte att jag skulle bli frisk av heller. Däremot kommer jag minska ner stressen och pressen. En grej per dag är okej även om jag nu tänker försöka lyssna på kroppen. Hur länge orkar jag, vad orkar jag osv. Något jag börjat komma igång med bra är träning och den tänker jag hålla i. Träning gör mig frisk, inte sjuk. Det är tur vi har goa grannar som drar iväg mig när det känns tungt att gå ner till gymmet.

Bad om förbön igår i en grupp som betyder väldigt mycket för mig. Tårarna rinner när jag läser alla fina människors svar. Det lyfter mig att veta att jag är med i förbön, det ger mig styrka och jag är just nu så otroligt tacksam över att jag har min tro.

Min tro bär mig.