Sparad i Inga rasister på våra gator, Tankar, Trollbottom tycker till, Uppfostran

Att göra sig vit

När jag var liten fick jag ofta frågan var jag kom ifrån. Det funkade inte att säga Sverige, de ville alltid veta från vilket land jag kom ifrån. Jag kommer från Sverige.
Men jag tänkte sällan på det då. Tyckte nog mest att de bara var lite knäppa och tröga som inte fatta vad jag sa. Så flyttade vi till en by, ett litet samhälle. Det tog något enstaka år där innan det satte fart ordentligt. Några personer med främlingsfientliga åsikter tyckte det var helt okej att börja. Det började lite smått, ett ”negerfitta” här och ett ”blattehora” där. Det tog inte så lång tid innan jag fick höra ett och annat varje dag, varje rast, varje timma.

Negerfitta, Jävla blatte, Negerjävel, Blattehora, Åk hem till ditt land, Smutsiga jävla blatte

Jag slutade vara ute, jag skulle bli blek. Jag slutade vara i solen, jag köpte smink som gjorde mig blekare. Det var inte så att jag var speciellt mörk, jag var bara solbrun och det satt i året runt. Jag var ute mycket, blev lätt solbrun och det satt i länge. Men jag slutade vara ute. Jag skulle bli blek.
Jag fann punken. En stil och musik som jag kände mig hemma i. Där blev det dessutom en bra orsak till att vara blek. Vitt puder och svart kajal. Blekhet var ideal och jag ville vara blek, vit. Jag ville höra hemma, jag ville bli accepterad.

Killarna, för det var främst killar som uttryckte rasismen, de försvarades med att de var unga. Det var pojkstreck. Dessutom, kunde det ju inte vara rasism, jag var ju inte svart. Jag kallade pojkarna för rasister och fick höra att jag var orättvis, att jag var hård. Det var ju bara att acceptera att det var pojkstreck, de skulle mogna. Deras rasism och mobbning var okej, de var ju bara pojkar. Det var bara pojkar. Jag var ingen.

För varje år som gick blev jag blekare, jag höll mig undan från solen. Jag glömde bort varför jag strävade efter blekhet, efter att bli så blek som möjligt. Jag sa att det berodde på att jag ville, jag trodde det berodde på punkidealet. Jag strävade efter att bli så vit som möjligt för att passa in, för att skydda mig själv, för att slippa höra.
Än idag, när jag tänker på den här tiden får jag en stor klump i magen. Sorgen, smärtan. Det var bara pojkstreck, de var bara pojkar. Jag var ingen.

idapåjärnväg

Sparad i Dagen

Snabbis

En snabb uppdatering innan flyttlasset går. Lägenheten vi verkligen ville ha, den stora fina, vi fick den. Jublar. Dock blir det 3 månaders dubbelhyra nu. Med andra ord en dryg sommar men det får gå.

Det mesta i lägenheten börjar nu finnas i kartonger, om det går att stoppa ner i kartonger.

Igår hade vi avskedsfest. Sjukt roligt hade vi och fy vad jag kommer sakna många fina vänner. Kommer garanterat gråta idag när jag kommer krama om våra älskade grannar som jag är så sjukt glada i. Bättre grannar kan man inte ha. Helt fantastiska.

Nu väntar vi på att lastbilen ska komma ner till stan, vi packar det sista, strax väntar en tur till källaren för att tömma där. Snart är vi inte boende i Umeå längre, snart är vi Lulebor. Märkligt.

Jag har flyttat galet många gånger i mitt liv men aldrig ens varit i närheten på att bo såhär länge på en och samma ort. I nio år har jag bott här. Det är mycket man lämnar bakom sig. Turligt nog är det inte så långt emellan.

 

Uppdatering kommer senare om hur allt gått. Nu ska här packas

 

Over and out

Sparad i Tro

Framtidens kyrka

Idag har det varit en grymt viktig dag i Karlstad där min kyrka har sin årliga konferens. Önskar innerligt att jag hade kunnat vara där men det gick inte, det blev inte så.

Har i alla fall följt med de livesändningar som sänts under förhandlingarna. Städdag på gården och jag gick omkring med en öronsnäcka i ena örat och mobilen har fått gå varm. Plockat hundbajs, krattat ihop löv och lyssnat på förhandlingarna. Sen på eftermiddagen kom då det jag främst väntat på hela dagen. Dags för kyrkan att ta beslut om ett namn. Kyrkan har sedan man bestämde sig för att gå ihop haft ett arbetsnamn, Gemensam Framtid.

Styrelsen hade nu lagt ett förslag, Gemensam Kyrka. Jag har provat, jag har smakat och jag har försökt tycka om det. Det har bara inte gått. Jag har inte förstått varför man inte låter namnet som vår ungdomsförening föreslagit få vara det man antagit. Equmeniakyrkan, då blir det en naturlig koppling till ungdomsförbundet och en naturlig övergång från ungdom till församling. Min församling i Umeå, de som var ombud för min församling, tillsammans med några andra församlingar, la förslaget Equmeniakyrkan. Jag hoppades men jag trodde inte. Så kom tiden för beslut. Många namnförslag blev det. Ett efter ett röstades ner. Till slut stod Gemensam Kyrka mot Equmeniakyrkan. Votering, votering. Rösterna räknades. Jag satt här hemma i soffan, helt på spänn. Så kom resultatet. Equmeniakyrkan!

Men helt klart var det inte, nu behövdes 2/3 av rösterna av de närvarande ombuden för att namnet skulle kunna antas enligt stadgarna. Åter igen blev det dags att rösta. Först räknades rösterna för Equmeniakyrkan, sen emot och sist de som lagt ner sina röster.

Equmeniakyrkan: 515
Avslag: 90
Avstått rösta: 32
Procent för: 81

Yey, jag är numera med i en kyrka som valt att gå i framtiden, som låter de unga rösterna få höras. Jag är numera medlem i en kyrka som heter Equmeniakyrkan 

equmeniakyrkan

Kanske låter det märkligt att jag över en sådan här sak kan känna sådan stor glädje att ögonen tåras. Men det är en sådan stor sak, så viktigt. Kyrkan visade nu att man väljer att låta framtiden, våra ungdomar, få leda kyrkan framåt. Det är stort för en kyrka som lätt kan bli gammal, dammig och grå.

Sparad i Dagen, Hälsa

Rå ditt liv

Precis som för många andra som är sjukskrivna finns en attityd att ”nu kan du rå om din egen tid, så skönt för dig”. Men nej, det är inte så. Ja, jag är förvisso hemma. Men jag kan inte rå om min tid så som jag vill. För jag orkar inte. Skulle jag rå om min tid skulle min tid gå till att studera, umgås med vänner och framför allt orka ha mysigt och roligt med familjen. Men det fungerar bara delvis och inte alls när jag vill, som jag vill och hur jag vill. Definitivt inte så länge som jag vill.

Som igår var en vän hos en annan vän. Jag bjöds in för att hänga. Kom hem från vännen Dan efter ett försök till att studera. Tanken var att byta kläder och gå upp för att umgås lite. Men kroppen vägrade, jag skakade, mådde illa och blev tvungen att lägga mig ner. Hänget med vännerna avbokades med vånda.

Nästa grej för dagen var att åka och fira en vän som fyllt 30. Lite fika och kaffe. Karln kom hem och mådde skit, min kropp sa fortfarande ifrån och jag kände att själv kommer jag inte iväg. Jag fick inte igång kroppen. Firandet avbokades eller kanske snarare ombokades. Självklart ska en som fyller 30 firas.

På kvällen var det tänkt att det skulle vara styrelsemöte för ungdomsföreningen. In i det längsta försökte jag hitta orken men det gick inte utan jag fick avboka även det.

Hela dagen var en stor frustration, inget fungerade.

Idag var tanken att det skulle städas här hemma. Även lite studier hade jag tänkt orka med. Än så länge har förvisso köket blivit dammsugat och lite i hallen. Men mer har jag inte orkat. Jag har bäddat ner mig i soffan och här sitter jag med datorn, film och kaffe. Förvisso har jag öppnat filen med veckans studiefrågor. Jag försöker svara på en här och en där så jag inte ska hamna efter helt. Men orken, koncentrationsförmågan. Den är helt borta, koncentrationsförmågan alltså.

Idag är frustrationen stor över att jag inte orkar, över att jag inte ens kan hitta den där lilla sista energin för att ta itu med saker. Jag känner mig värdelös, lat, slö. Jag försöker förstå, acceptera att det är såhär det är. Det är just därför jag är sjukskriven. För att all energi är borta. För att kroppen och knoppen inte orkar det jag vill och bör. Idag är det frustration som visas i sorg.

Sorg

Sparad i Tankar

Bön

Det är inte ofta jag ber om bön. Det är inte ofta jag slänger ut min tro och blottar mig såhär. Men nu är det tungt. Det händer saker jag aldrig trodde kunde hända. Det händer saker som är så horribla att det knappt kan vara sant. Men det händer.

För att orka igenom detta, för att resa på mig när benen sparkats undan, så ber jag om bön. Bön för att ge mig lite styrka, hopp och mod. Hopp om att det löser sig så snart som bara möjligt, styrka att orka igenom det här, mod att lägga det i Guds händer där jag kan få bli lyft. Lyft upp på fötter igen.

Och för er som inte tror, tänk en tanke, snälla. Det är en bön

bön

 

Bilden är hittad på google och kommer från svenskakyrkan.se