Sparad i Tankar, Trollbottom tycker till

Observera, inte värdera

Idag har jag fått lära mig och öva på att observera utan att sätta ord på saker och ting. Att använda mina sinnen och vara i nuet utan att orden kommer och därmed värderar. Detta är näst intill omöjligt, som det känns just nu i varje fall. Observera är i min tankevärld att beskriva och därmed värdera. Men så är det ju inte. Observera ett päron är att se ett päron. Sen att det må vara grönt, saftigt, hårt etc är en helt annan sak. Observationen vi gör går på en nanosekund (typ). Därefter börjar hjärnan sätta ord på vad vi observerar, hur det ser ut, hur det känns, hur det luktar. Och det ska hjärnan göra såklart. Problemet är när man inte kan observera och låta observationen få vara där och nu. Utan att hjärnan beskriver, sen värderas det, sen kommer tusen andra tankar flygandes.

Jag har även idag fått övningar på att göra en sak i taget. Något som jag skulle lätt kunna vinna guldmedalj i att inte klara av. Bara som nu när jag sitter och skriver har jag flera saker på gång samtidigt. Jag försöker få i säng min son, jag skriver här, jag kollar mailen, jag kollar några försäljningar jag håller på med, jag planerar kommande flytt, jag försöker planera in hur veckan kommer se ut osv. Det finns hela tiden ett ”där borta” och väldigt sällan här och nu. Det är fruktansvärt stressande. Så nu ska jag lära mig att mer och mer göra en sak i taget. Hänger jag tvätt så hänger jag tvätt, skriver jag i min blogg så skriver jag i min blogg (just ja, sonen).

Min hjärna ska alltså omprogrammeras. I dagsläget går den från att tänka ”Nu skriver jag om det här i bloggen – Oj, någon budar på försäljningen – där är katten – dags att få sonen i säng –  jag skulle ju skriva om att ha en sak i taget – måste ropa på sonen att han ska skynda sig nu – oj, jag borde kört en tvättmaskin idag – katten vänder sig och vart är den andra katten – vad var det som skulle göras imorgon nu då – värker fortfarande i nacken – undra om jag ska se en serie ikväll – fast jag borde packa lite mer – jag är trött- en sak i taget och observation skulle jag ju skriva om – vad var det vi fick göra idag – shit, det bara snurrar i huvuet….” Så är det nästan hela tiden. Ibland kan jag som vakna till av att jag totalt försvunnit och bara sitter och stirrar. Det är precis som att hela hjärnan bara är svart, totalt avstängd. När jag är och får verktyg för att kunna förändra mitt liv förvånas jag över hur länge jag ändå hållit ihop. Jag borde gått sönder så mycket tidigare. Jag kan förvånas över att jag håller ihop i detta nu.

Observera, se, hör, känn, se, hör, känn, se, hör, känn. Tänk inte, bara se, bara hör, bara känn. Använda sina sinnen så som de är tänkta att användas. Stanna upp, dra sig tillbaka i tankevärlden.

 

Hur gör ni som inte har en hjärna som överarbetar? Hur fungerar det?

stresshjarna

Sparad i Hälsa

Om att vara störd

Jag började lyssna på en ny bok igår kväll när jag skulle lägga mig. Jag har det som rutin att lyssna på bok för att distrahera min hjärna som går i högvarv. Allt som oftast går det bra. Ibland misslyckas jag genom att välja en bok som istället triggar igång saker i mig, som sätter igång ångest. Igår var en sådan bok. Den handlade helt plötsligt om en självhjälpsgrupp för våldsutsatta kvinnor med ptsd. Kvinnor som blivit misshandlade fysiskt och psykiskt, kvinnor som blivit våldtagna och som alla tagit på sig skulden för det som skett.

Istället för att slappna av och somna började jag fundera på detta med ptsd. Överläkaren på psykiatrin jag träffade för snart ett år sedan gav mig diagnosen ptsd. Så igår började jag läsa allt jag kunde hitta om ptsd. Jag kände inte alls igen mig först. Sen började jag söka efter obehandlad ptsd och då kände jag igen det mer. Jag låg och funderade på när det kan ha startat. När började livet vara ett totalt kaos och vilken av alla de händelser i mitt liv var det som från början gav mig ptsd. Som jag minns mig som liten så var jag extremt blyg. Jag var osäker och sårbar. Samtidigt hade jag vänner och de var mitt liv. Jag älskade mina vänner. När jag i andra terminen i tvåan bytte skola började jag även bli mobbad. Det är först då jag kan påminna mig om att jag fick ett helt annat tänkesätt. Kanske också för att jag blev mer medveten om saker och ting. Där började jag i alla fall tvivla på min existens, på min rätt att existera. Jag försökte ta livet av mig några gånger. Jag var övertygad om att allt skulle bli bra, bara jag dog. Samtidigt växte en vrede inom mig. En sak var att de var på mig, att de misshandlade mig. Men att gå på min familj var inte okej. Det var inte min familjs fel att de behövde ha mig i den.

Senare, när jag skulle börja femman flyttade vi igen och jag bytte skola. Jag tänker inte påstå att det blev bra men jag hade några år utan mobbning. Jag hade dock ingen aning om hur jag skulle bete mig. Jag hatade mig själv, jag trodde inte jag var värd något. I högstadiet satte eländet igång än mer. Mina vänner svek, jag blev föremål för mobbning igen. Många i byn där vi bodde var med på övergrepp, verbala övergrepp. Rasism och sexuella trakasserier. Det blev vardag. Jag övertränade, jag försökte skära mig, jag försökte hänga mig, jag tog tabletter. Examensdagen var som en befrielse. Även om vi bodde kvar så skulle inte jag behöva vara kvar. Jag träffade en lite äldre kille som bodde inne i stan. Jag började dricka, jag drack alldeles för mycket. Min kille utnyttjade mig sexuellt. Han misshandlade mig verbalt och under de månader vi var tillsammans levde jag under ständigt hot om fysisk misshandel. Han isolerade mig från mina vänner. Han våldtog. Månader efter jag gjort slut förföljde han mig, hotade mig med att slå ihjäl mig.

Jag flyttade och började gymnasiet. Jag drack för mycket, jag hade ångest, jag hatade mig själv. Jag trodde inte jag kunde något eller var värd något. Jag mötte en församling som såg mig, för den jag var, som tog emot mig för den jag var. De bejakade mig. Jag är evigt tacksam för det. Jag åkte på festivaler, jag drack och jag blev våldtagen. Jag fick skylla mig själv, trodde jag. Mitt liv var ändå inget värt. Jag missbrukade sex, träning, alkohol och mat.

Jag gissar att det är där någonstans som jag från början fick min ptsd. En obehandlad sådan kan leda till det jag är i nu. En utmattning, trötthet, depression, ångest osv. Enligt informationen jag fick fram är behandlingen att genom avslappning och medveten närvaro kunna gå igenom händelserna och samtidigt få kroppen att förstå att den inte är i krisen nu, att jag nu inte är i fara. För vad jag förstått så är min kropp i ständigt läge för fara. Jag vet att jag behöver komma igenom det och samtidigt bara att behöva gå igenom det om och om igen skrämmer mig.

För jag kan prata om våldtäkter, jag kan prata om sexuellt utnyttjade, om mobbning, om skadebeteende. Jag kan berätta att jag själv varit där. Men jag gör det ändå med en distans. Jag pratar inte om mig, mer än att jag nämner att jag varit utsatt. Jag tar inte in, jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på min existens, på min rätt att få finnas till. Jag litar inte på att jag kan vara omtyckt och stöter bort människor ifrån mig. Att bli sviken sätter sig hårt samtidigt som det blir en slags bekräftelse på att jag just inte duger. Rent logiskt kan jag förstå att det är galet tänkt men djupt rotat i mig sitter den känslan, av att inte duga.

Jag hoppas nu att jag snabbt får hjälp så att livet blir så mycket lättare att leva.

Sparad i Hälsa

När ens snällhet slår fel

Jag är expert på att försätta mig i situationer som inte är bra för min hälsa. Så har jag åter lyckats. Där hela kroppen reagerar med massiv stress. Hjärnan går på högvarv och samtidigt får jag tunnelseende. Migrän har jag nu haft i två dygn. Det går över av medicineringen men det hjälper inte att stressen ligger kvar. Allt för att jag ville hjälpa. Det blir bara fel. Man får väl försöka lära sig av sina misstag. Hädanefter kommer jag inte ta på mig saker som underlättar för andra. Utan andra, som oftast inte finns, får ta tag i saker. Så sjukt trött på att jag av egentligen från början tänker omtänksamhet men som försätter mig i en sits som inte fungerar.

Svårt att förklara för folk också eftersom jag kan verka vara frisk. Men min hjärna fungerar inte. Den glömmer saker, hela tiden. Det räcker med att jag hunnit tänka en tanke om en sak så kan jag sen tro att jag gjort eller sagt. Att hålla koll på papper är ett elände då jag inte kommer ihåg vad jag gjort eller lagt. Och när stressen väl slagit sig in så slutar allt annat att fungera. Jag kan inte tänka, jag hör inte, jag ser inte. Det snurrar runt i huvudet i sådan fart att jag inte hinner fånga något. Muskelknutarna i ryggen låser sig helt och hållet, andningen åker uppåt. Jag blir trött, ledsen, grinig. 

Så nu kommer jag inte vara ”snäll” och underlätta för andra eftersom det inte blir snällt mot mig själv. Men framför allt är det inte snällt mot mitt barn. Mot min familj. Nu blir det att försöka hinna tänka efter först. Vad blir det av det här? Kommer det kunna bli fel? Om det kan bli fel, då får det vara. Min hälsa måste gå först, mitt barn måste gå först. För tiden som tar för att kunna återkomma till något mer normalt när jag väl hamnat i en stresspiral tar tid, från det mest värdefulla jag har. 


Nu ska jag försöka koppla bort, vilket är lättare sagt än gjort.

Tankarna maler hela tiden. Rädslan tar ett fast grepp om mig. Rädslan över att det blivit fel, att papper saknas, att det är otydligt, att jag inte minns, att hamna i konflikter jag inte vill ha, att bli ensam, att inte vara omtyckt. Jag inser ju att rädslan för att inte vara omtyckt är en stor orsak till varför jag hamnar i sådana här situationer. Jag gör ”snälla” saker för att andra ska tycka jag är snäll. Men kanske är det dags att sluta vara snäll eftersom det i slutändan inte blir något snällt och jag får panik.


Avkopplande helg… Inte en chans

Sparad i Hälsa, Tankar

Migrän

Vaknade imorse av en grym huvudvärk. Tog tabletter, hjälpte lite. Tog nya tabletter och min migränmedicin. Hjälpte lite mer. När det var dags att kliva upp för jobbet kunde jag dock knappt stå på mina ben. Jag mådde grymt illa, hulkade lite. Fick ringa och sjukanmäla mig. Kan inte åka iväg när jag inte kan stå på fötterna och jag var lur på om det var magsjuka. Men det var det inte för jag har då kunnat äta och dricka nu efteråt. Men jag är fortfarande helt matt i kroppen och huvudet är ömt. Min kloka mor sa att hon tyckte det lät som migrän. För även om huvudvärken har släppt så har migrän en massa andra symptom.

De som inte lider av migrän vet sällan och brukar ha svårt att föreställa sig hur det är. Det är ett fruktansvärt elände. Tyvärr vet man ganska lite om migrän, orsaken till det. Jag har förmodligen migrän av ärftlighet och tyvärr har sonen fått migrän. Han har alla arv emot sig, båda sina föräldrar lider av migrän.

Men så, vad är då migrän. Vårdguiden beskriver det som följande

Migrän med aura

Vid den här typen av migrän brukar man innan huvudvärken börjar få olika symtom, så kallad aura. Symtomen kan till exempel bestå av olika synfenomen, påverkan på känsel eller motorik, ibland talsvårigheter eller ont i magen. Auran varar oftast tjugo till trettio minuter, ibland upp till en timme. Efter det att auran börjat ge med sig kommer vanligen huvudvärken, ibland kommer huvudvärken efter ett kort intervall. Denna typ av migrän kallades tidigare klassisk migrän.

Auran kan även komma under huvudvärksfasen och till och med efter huvudvärken, men det är ovanligt. Det förekommer också att man bara får aura, utan någon huvudvärk. Det blir vanligare ju äldre man blir. Ibland kan det vara svårt att skilja verkliga cirkulationsrubbningar i hjärnan från migränaura utan huvudvärk. Är man osäker är det bäst att uppsöka läkare akut.

Migrän utan aura

Den här typen av migrän är betydligt vanligare. Vid migrän utan aura kommer huvudvärken direkt utan några aurasymtom.

Man kan ändå känna på sig att migrän är på gång genom att man får en olustkänsla i kroppen och känner sig irriterad och trött. Ibland kan man också gäspa, uppleva spänningar och lätt värk i nacken, bli illamående och få känningar från magen som exempelvis lättare magsmärtor och gasspänningar.

 

Själv lider jag av migrän utan aura. Ytterst sällan jag får någon aura. Däremot är jag utslagen väldigt länge, precis som det står vid migrän utan aura. Illamåendet sitter i rätt länge och jag blir helt klen i kroppen. Dessutom blir jag trött, jag kan sova mer eller mindre ett helt dygn. Bara vara vaken kortare stunder. Galet jobbigt känns det när man måste sjukskriva sig för migränanfall. För det är så vanligt att attityden är ”att med lite huvudvärk får du väl bita ihop och jobba ändå”. Bara det att det går inte att bita ihop med migrän, för det är inte som vanlig huvudvärk. Med vanlig huvudvärk kan jag också bita ihop och jobba. Med migrän, inte alls.

Och det är verkligen att lida av migrän. Det är en sjukdom som jag inte önskar någon. En sjukdom jag hoppas de får fram mer kunskap i, mer forskning. För även om man vet att migrän triggas av stress, hormonförändringar så hjälper det inte fullt ut. Jag skulle så gärna vilja veta helt och fullt varför jag får migrän vid de tillfällen jag får migrän. Varför jag får i perioder så mycket migrän medan jag sedan kan gå i väldigt långa perioder utan migrän. migran

Sparad i Dagen

Tystnaden

Den beror på att det är fullt upp här. Min karl har fått jobb i Luleå på heltid och har redan börjat. Jag och sonen flyttar med upp till Luleå om en månad. Så just nu håller vi på att packa ihop lägenheten. Lite stressigt är det. Massor ska packas på kort tid. Jag är ensam hemma på veckorna med en son i en ”härlig” utvecklingsfas som driver mig smått till vansinne.

Det är inte bara packningen som känns stressigt utan det är allt annat runt omkring också. Fixa ny skola till sonen, försöka lösa barnomsorg i sommar, säga upp sånt som måste sägas upp, adressändra osv. Hjärnan går i högvarv och kokar smått. Samtidigt som detta sker försöker jag bli frisk, helt och hållet, från min utmattning och jag försöker hinna med studierna. Bloggandet, bland annat, ligger alltså rätt långt ner på ”ta-sig-tid” listan. Förutom allt som har med detta att göra har vi två små, fula hundar som just nu bor hos oss. Vi är jourhem åt djurskyddet. Så dessa två små tokar ska ju skötas om på bästa sätt, vilket de såklart blir.

kartonger_115681946