Sparad i Föräldraskap, Genus, Okategoriserade, Politik, Sexualitet, Trollbottom tycker till

Att få finnas till

Vi finns, vi är fler än ni nog tror. Barnen som blivit till efter våldtäkter.

Det är inte en självklarhet att kvinnor behåller barn efter en våldtäkt. Det är helt förståeligt. Det är något som måste vara upp till varje kvinna att avgöra. Kan hon behålla barnet och älska det villkorslöst utan att påminnas och förknippa barnet med övergreppet?! Kan kvinnan inte det, så är det bättre med en abort.

Men det finns kvinnor som väljer att behålla barnet. Det är fler än ni tror.

Jag är ett sådant barn. Jag har en mamma, som älskar mig. Jag har ingen biologisk pappa men jag har en pappa (den bästa dessutom), som älskar mig. Min mamma valde att behålla mig, för henne var jag Guds gåva till livet. Det har hon alltid sagt till mig och hon berättade vad som hände redan innan jag egentligen förstod. Jag har alltid vetat att han, som andra skulle kallat pappa, våldtog, gjorde mamma illa. Visst har det varit svårt att förlika sig med. Det har varit perioder där det varit väldigt svårt att vara barn tillkommen efter en våldtäkt. Det tänker jag inte hymla med. Det har varit svårt att acceptera min kropp, mitt utseende. Särskilt de saker som jag ser inte kommer direkt från mammas sida. Det som förmodligen är hans gener. Jag har inte velat ha dom i mig. Många år har jag varit osäker på om jag är lika älskad i familjen som mina syskon. Länge trodde jag att jag påminde mamma om vad som hänt.

Det som varit jobbigast med det hela är dock skulden och skammen som jag burit på. Inte förrän för några år sedan förstod jag hur fel jag hade. Hur älskad av min familj jag faktiskt är och att skulden av det som hände faktiskt inte ligger på mig. Sen dess har jag fått jobba hårt med mig själv och jag har funderat många gånger på vart skulden och skammen kommer ifrån.

En del av skulden kommer från mig själv. Men mycket kommer från samhällets attityder. Hur ofta jag inte fått höra, av människor från diverse ställen, som diskuterar hur hemskt det måste vara att veta om att en kommit till genom en våldtäkt. Hur hemskt det måste vara att ha ett sådant barn. Att de skulle minsann inte kunna leva med det, eller varför inte kommentaren ”hur kan man leva med en sån sak”. Alla sådana kommentarer gör att skulden för övergreppet läggs på barnet, som vid övergreppet inte ens fanns till. Ett barn!

Jag har mött andra som har liknande bakgrund som jag. Som kommit till efter ett övergrepp. Vissa mår väldigt dåligt och andra har klarat av det med en klackspark. Jag själv hamnar någonstans mitt emellan. Framför allt har jag känt en stor osäkerhet och trott att jag är inte är värd att älskas.

Så, varför skriver jag då detta. Jo, för det är dags att prata om det. Det är dags att människor förstår att vi finns. Det är dags att ta bort skulden, skammen och tystnaden kring oss. Det är dags för människor att tänka till en extra gång innan kommentarer som ovan sägs.

Tänk på vad du säger

Du vet inte helt säkert din medmänniskas bakgrund

Även om Du inte skulle vilja ha kvar ett barn efter en våldtäkt, kan andra tänka sig det.

Vi finns överallt

Lägg inte skulden på barnet!

 

Sparad i Tankar

Det lilla barnet

Jag fann det lilla barnet, jag gick fram till henne. Omfamnade henne, smekte hennes hår. Hon kröp upp i min famn och lät sig omfamnas. Jag höll henne tryggt i min famn och viskade ”du är älskad som du är, bara för att du är. Du är Guds gåva till livet och bär ingen skuld till det onda” Flickan lyssnade och började ta in. För att det lilla barnet skulle känna att hon inte blev övergiven bäddade jag ner henne, pussade hennes panna och sa god natt.

Det lilla barnet är rädd, hon gråter. Jag låter henne ligga i min famn, jag låter min närvaro väcka henne och göra henne medveten om att hon är omsluten och älskad. Jag vill inte lämna henne, jag kan inte lämna henne. Det lilla barnet bor inom mig.

Genom mental avslappning fann jag det lilla barnet som så starkt ropat och skrikit efter min uppmärksamhet. Genom avslappningen fann vi varandra och kan nu vårda varandra. Jag ser dig, jag hör dig, jag släpper dig inte. Jag berättar för det lilla barnet hur älskad hon är, bara för att hon är. Hon är rädd, arg och ledsen. Hon har tagit på sig en skuld som inte tillhör henne. En skuld som hör till andra och som det lilla barnet inte ska bära, alls. En skuld hon burit på under så många år att skulden blivit en väldigt stor del av hennes liv. Jag ser dig, lilla barn. Nu kan vi tillsammans lära oss att lägga skulden åt sidan. Lära oss att acceptera livet, bejaka livet. Lilla barn, var inte rädd, du är inte övergiven.

 kram3_64465520

Sparad i Dagen, Hälsa

Konsten att vila

Försöker förstå vila, försöker acceptera vila.

vila

Jag behöver visst vila men min hjärna, mina känslor skriker ”gör något, var inte så slö”

För det finns saker att göra.

tvätt

studierstäda

Det finns så många ”måsten” och jag blir så trött av dessa. Jag har lyckats slänga in en tvätt i maskinen, jag har lyft upp studieböckerna från golvet. Jag har studiefilen öppen på datorn. Men jag känner mig bara som….

exhaustedDet enda jag faktiskt ser fram emot även om jag vet att det kommer vara tungt att ta sig iväg. Det är träningen

träning