Sparad i Hälsa, Tankar

Semicolon project

Jag var 14 år, jag satt i bilen bredvid mamma som körde. Vi närmade oss byn och jag böjde mig ner så ingen skulle se mig i bilen medans vi passerade byn. Jag var ledig från skolan, de trodde jag var sjuk. Jag var sjuk men inte på det sättet de trodde. Jag led av depression, ett starkt självhat och av självmordstankar. Jag hade redan flera gånger försökt ta livet av mig. Nu var vi på väg till stan, till barn och ungdomspsykiatrin. Jag visste att om någon i byn skulle få veta skulle livet bli ännu mer av ett helvete. Jag gömde mig, skammen var stor. Skammen över att inte må bra, skammen över att jag levde, skammen över att jag inte lyckades dö, skammen av misslyckande.

Det tog många år innan jag vågade säga att jag fick hjälp av psykiatrin, det tog ännu fler år innan jag förstod att jag led till och från av psykisk ohälsa. Jag har psykisk ohälsa idag med, kanske att jag inte lider av den på samma sätt som förut. Den påverkar mitt liv enormt men den styr inte längre valet till att leva. Jag vet att jag inte kan släppa tanken på livet, jag vet att trots att jag vill leva kan smärtan inuti ta över. Därför måste jag varje dag ta beslutet om att leva vidare. Idag skäms jag inte.

På min axel finns ett semikolon intatuerat, som en påminnelse om att jag en gång valde att leva vidare istället för att sätta punkt.

Sparad i Föräldraskap, Genus, Okategoriserade, Politik, Sexualitet, Trollbottom tycker till

Att få finnas till

Vi finns, vi är fler än ni nog tror. Barnen som blivit till efter våldtäkter.

Det är inte en självklarhet att kvinnor behåller barn efter en våldtäkt. Det är helt förståeligt. Det är något som måste vara upp till varje kvinna att avgöra. Kan hon behålla barnet och älska det villkorslöst utan att påminnas och förknippa barnet med övergreppet?! Kan kvinnan inte det, så är det bättre med en abort.

Men det finns kvinnor som väljer att behålla barnet. Det är fler än ni tror.

Jag är ett sådant barn. Jag har en mamma, som älskar mig. Jag har ingen biologisk pappa men jag har en pappa (den bästa dessutom), som älskar mig. Min mamma valde att behålla mig, för henne var jag Guds gåva till livet. Det har hon alltid sagt till mig och hon berättade vad som hände redan innan jag egentligen förstod. Jag har alltid vetat att han, som andra skulle kallat pappa, våldtog, gjorde mamma illa. Visst har det varit svårt att förlika sig med. Det har varit perioder där det varit väldigt svårt att vara barn tillkommen efter en våldtäkt. Det tänker jag inte hymla med. Det har varit svårt att acceptera min kropp, mitt utseende. Särskilt de saker som jag ser inte kommer direkt från mammas sida. Det som förmodligen är hans gener. Jag har inte velat ha dom i mig. Många år har jag varit osäker på om jag är lika älskad i familjen som mina syskon. Länge trodde jag att jag påminde mamma om vad som hänt.

Det som varit jobbigast med det hela är dock skulden och skammen som jag burit på. Inte förrän för några år sedan förstod jag hur fel jag hade. Hur älskad av min familj jag faktiskt är och att skulden av det som hände faktiskt inte ligger på mig. Sen dess har jag fått jobba hårt med mig själv och jag har funderat många gånger på vart skulden och skammen kommer ifrån.

En del av skulden kommer från mig själv. Men mycket kommer från samhällets attityder. Hur ofta jag inte fått höra, av människor från diverse ställen, som diskuterar hur hemskt det måste vara att veta om att en kommit till genom en våldtäkt. Hur hemskt det måste vara att ha ett sådant barn. Att de skulle minsann inte kunna leva med det, eller varför inte kommentaren ”hur kan man leva med en sån sak”. Alla sådana kommentarer gör att skulden för övergreppet läggs på barnet, som vid övergreppet inte ens fanns till. Ett barn!

Jag har mött andra som har liknande bakgrund som jag. Som kommit till efter ett övergrepp. Vissa mår väldigt dåligt och andra har klarat av det med en klackspark. Jag själv hamnar någonstans mitt emellan. Framför allt har jag känt en stor osäkerhet och trott att jag är inte är värd att älskas.

Så, varför skriver jag då detta. Jo, för det är dags att prata om det. Det är dags att människor förstår att vi finns. Det är dags att ta bort skulden, skammen och tystnaden kring oss. Det är dags för människor att tänka till en extra gång innan kommentarer som ovan sägs.

Tänk på vad du säger

Du vet inte helt säkert din medmänniskas bakgrund

Även om Du inte skulle vilja ha kvar ett barn efter en våldtäkt, kan andra tänka sig det.

Vi finns överallt

Lägg inte skulden på barnet!

 

Sparad i Trollbottom tycker till

Skammen är inte min

Det pågår ofta diskussioner kring aborter. Det handlar då oftast om att aborter måste minskas, förbjudas eller till vilka orsaker som en abort skulle vara okej. Allt som oftast menar människor att den enda egentliga godkända orsaken till abort är vid övergrepp. För, som människor säger, ett barn efter en våldtäkt vill ingen ha, det går inte att leva med.

För att göra det lite mer nyanserat, eftersom diskussionerna allt som oftast är svartvita.

  1. I statistiken för aborter finns alla som blir inskrivna. Alltså blir även de som har missfall där kroppen inte stöter ut fostret själv också med i statistiken
  2. Alla barn som aborteras är inte oönskade
  3. Alla barn som föds är inte önskade
  4. Det finns många olika anledningar till aborter. Hälsa, psykisk hälsa, ålder, ekonomi etc.
  5. Abort används inte som preventivmedel, det är en myt
  6. Barn tillkomna efter övergrepp finns.
  7. SKAMMEN ÄR INTE DERAS!

Jag är ett barn tillkommet efter ett övergrepp. Jag är så galet trött på att höra hur människor lägger skulden på mig. Det var inte jag som begick övergreppet, det är inte jag som bär skammen. Jag är älskad, jag är en levande varelse, jag finns och jag vill leva och jag vill vara älskad.

I många många år har jag burit på skammen. Ibland har jag funderat på vart den kommit ifrån då mina föräldrar (ja, jag har en pappa, den bästa) aldrig lagt skulden eller skammen på mig. De har snarare älskat mig till vansinne. Skammen kommer delvis från mig själv, från rädslan av att vara en påminnelse. Men den kommer framför allt från samhället, från omgivning. Som obetänksamt pratar om aborter och övergrepp. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att barn, sådana som jag, inte skulle vilja leva med den vetskapen, jag skulle hellre dö etc. Genom dom orden säger de också att jag inte vill eller kan leva med vetskapen, att jag hellre skulle vara död. Visst, så har mitt liv sett ut i många år. Jag ville hellre dö än något annat.
Idag blir jag snarare förbannad. Jag har också rätt att få leva, jag har rätt att få höra att jag är värd att leva. För skammen är inte min. Det var inte jag som begick övergreppet, jag fanns inte ens till.

Så snälla, försök hålla era diskussioner kring abort lite mer nyanserade. Fundera noga innan ni säger något, det kan såra ordentligt. Förstå att det inte är så enkelt och skambelägg inte. Vare sig kvinnorna som gör abort eller de barn som kommer till genom övergrepp.

skamBilden är oärligt stulen/lånad efter en googling

 

Sparad i Feminism, Trollbottom tycker till

Håll käften med din fat shaming

Varje gång en bild på en kvinna delas som inte är sådär purnormativt smal utan snarare rund, har valkar, har hull, har behåring eller bara överlag inte stämmer överens med den norm som satts så kommer det kommentarer. Kommentarer om att en bild på en icke smal kvinna är en fat acceptance (acceptans av fetma) att göra. Det behöver inte ens vara en speciellt tjock kvinna så kommer det.

Samtidigt försöker jag acceptera min kropp som den är, med det fett den har, med de muskler den har. Det är inte lätt. Långt ifrån lätt. Att dessutom ha gjort en gastric (magsäcksförminskning) handlar ju också om att samhället inte tycker det är accepterat att ha mer kilon än vad detta förbannade bmi säger. De som uppfann bmi må ångra sig som tusan nu eftersom det inte ens var tänkt att användas som det gör idag.

Men tillbaka till denna skambeläggning av kvinnor som har mer på kroppen än normen accepterar. Jag är så sjukt trött på det. Sluta skambelägga mig, vad är vitsen? Jag är inte ful, jag är inte äcklig och jag är en människa med känslor. Att ständigt få höra hur äcklig en är för hur kroppen ser ut är f*n inte okej. Vitsen måste vara att du som skambelägger ska få känna dig lite bättre, att få trampa på en annan människa så du kan få komma ett steg högre upp. Men vet du, det är inte ett bra sätt att komma högre upp på. Att komma högre upp gör en genom att vara medkännande, medmänsklig och snäll.

Och här kommer ett chockbesked till dig som tycker dig ha rätten att trycka ner andra. Det finns kvinnor i alla storlekar och det är helt fantastiskt. Så lägg ner med ditt skambeläggande, det leder inte till något gott.

Jag förstår att det nu kan vara svårt att komma ihåg vad du ska tänka på. Så jag har gjort en enkel liten lista åt dig som du kan skriva ner och ha med dig. Läs igenom den innan du öppnar munnen!

  • Låt bli att kommentera någons vikt
  • Låt bli att kommentera vad någon äter
  • Låt bli att peka
  • Låt bli att skratta
  • Låt bli att berätta för en som är över normen hur de ska göra för att bli smal
  • Låt bli att berätta om dieter
  • Låt bli att berätta hur någon ska träna
  • Låt bli att bry dig i hur andra ser ut
Sparad i Dagen, Hälsa

Konsten att vila

Försöker förstå vila, försöker acceptera vila.

vila

Jag behöver visst vila men min hjärna, mina känslor skriker ”gör något, var inte så slö”

För det finns saker att göra.

tvätt

studierstäda

Det finns så många ”måsten” och jag blir så trött av dessa. Jag har lyckats slänga in en tvätt i maskinen, jag har lyft upp studieböckerna från golvet. Jag har studiefilen öppen på datorn. Men jag känner mig bara som….

exhaustedDet enda jag faktiskt ser fram emot även om jag vet att det kommer vara tungt att ta sig iväg. Det är träningen

träning