Sparad i Hälsa

En utmattad kropp

Jag är nu inne på min, som det känns, hundrade, utmattning. Det sägs att det tar lika lång tid att bli frisk som man blev sjuk. I sådana fall är jag kring tio år bort. Men så kommer det inte vara, det vet jag.

I oktober gick jag till läkaren efter att jag kände mig trött på samma sätt som tidigare jag insjuknat. Jag hade svårare att fokusera, att förstå vad jag läste. Jag var nedstämd, svårt att få saker gjorda. Efter att ha fått göra KEDS-testet visade det sig att jag var i svår utmattning. Både läkaren och jag var dock överens om att fick jag bara återhämtning i några månader och sen arbetsträning sakta upp, eventuellt även en utredning kring min arbetsförmåga. Det kändes som en bra plan. Att vara sjuk är inget jag uppskattar och synnerligen inte i utmattningssyndrom.

Men försäkringskassan tyckte annat. De ansåg att jag kan jobba heltid med ett normalt förekommande arbete som inte kräver större fokus, koncentration eller kognitiv förmåga. Handläggaren hänvisade till arbete som att packa bröd på Polarbröd, det vill säga löpande band.

Där och då sjönk jag rakt ner, som en sten. Hopplösheten tog över hela mig och jag tappade all lust till livet. Nytt besök hos en ny läkare där det visade sig att jag nu också befinner mig i en svår depression. Något som enbart beror på försäkringskassans ovilja att se behovet av återhämtning. Kampen började med att orka överklaga, att skaffa intyg. Samtidigt en kamp om att inte göra illa mig själv och att hänga upp meningen med att fortsätta leva på att jag har ett barn.

Jag har varit sjuk sen i slutet på oktober och sen i slutet av oktober har jag inte haft någon inkomst. Försäkringskassan fortsätter neka sjukpenning med samma hänvisning. Samtidigt som de säger att de ser att jag är svårt sjuk. Eftersom jag nu måste skydda min SGI för att inte nollas så måste jag aktivt söka arbete. Samtidigt som jag ska försöka få återhämtning och bli frisk, samtidigt som jag försöker överleva som människa och ekonomiskt, samtidigt som jag väntar på arbetsförmågeutredning – en utredning af inte velat starta då jag är för sjuk -, samtidigt som jag ska vara med på möten och utbildningar kring sonens diagnoser. Resultatet har blivit att jag knappt orkar sitta upp. Ut med hundarna, vila, diska, vila, ut med hundarna, vila. Förutom detta har jag blivit hyfsat isolerad då det inte funkar att vara bland människor. Samtidigt som isoleringen ger mig ångest. En ond cirkel. Ibland, orkar jag åtminstone skriva ihop en text och vissa dagar orkar jag se en hel hockeymatch men oftast får jag välja bort första perioden så jag kan lyssna på andra och möjligen se sista.

Sparad i Dagen, Hälsa

Rå ditt liv

Precis som för många andra som är sjukskrivna finns en attityd att ”nu kan du rå om din egen tid, så skönt för dig”. Men nej, det är inte så. Ja, jag är förvisso hemma. Men jag kan inte rå om min tid så som jag vill. För jag orkar inte. Skulle jag rå om min tid skulle min tid gå till att studera, umgås med vänner och framför allt orka ha mysigt och roligt med familjen. Men det fungerar bara delvis och inte alls när jag vill, som jag vill och hur jag vill. Definitivt inte så länge som jag vill.

Som igår var en vän hos en annan vän. Jag bjöds in för att hänga. Kom hem från vännen Dan efter ett försök till att studera. Tanken var att byta kläder och gå upp för att umgås lite. Men kroppen vägrade, jag skakade, mådde illa och blev tvungen att lägga mig ner. Hänget med vännerna avbokades med vånda.

Nästa grej för dagen var att åka och fira en vän som fyllt 30. Lite fika och kaffe. Karln kom hem och mådde skit, min kropp sa fortfarande ifrån och jag kände att själv kommer jag inte iväg. Jag fick inte igång kroppen. Firandet avbokades eller kanske snarare ombokades. Självklart ska en som fyller 30 firas.

På kvällen var det tänkt att det skulle vara styrelsemöte för ungdomsföreningen. In i det längsta försökte jag hitta orken men det gick inte utan jag fick avboka även det.

Hela dagen var en stor frustration, inget fungerade.

Idag var tanken att det skulle städas här hemma. Även lite studier hade jag tänkt orka med. Än så länge har förvisso köket blivit dammsugat och lite i hallen. Men mer har jag inte orkat. Jag har bäddat ner mig i soffan och här sitter jag med datorn, film och kaffe. Förvisso har jag öppnat filen med veckans studiefrågor. Jag försöker svara på en här och en där så jag inte ska hamna efter helt. Men orken, koncentrationsförmågan. Den är helt borta, koncentrationsförmågan alltså.

Idag är frustrationen stor över att jag inte orkar, över att jag inte ens kan hitta den där lilla sista energin för att ta itu med saker. Jag känner mig värdelös, lat, slö. Jag försöker förstå, acceptera att det är såhär det är. Det är just därför jag är sjukskriven. För att all energi är borta. För att kroppen och knoppen inte orkar det jag vill och bör. Idag är det frustration som visas i sorg.

Sorg

Sparad i Hälsa

Diagnos ”Hej vägg”

Var till läkaren igår och fick diagnosen utmattningssyndrom. Läkaren sjukskrev mig till en början på en månad. Lättnad på ett sätt men samtidigt så kämpar jag med mina känslor av att jag är värdelös, dålig, svag etc. Säkerligen vanliga känslor i sådana här fall. Samhället säger ju att de som är sjukskrivna och då gärna för psykiska åkommor inte är värda något utan bara till en belastning.

Men jag är ingen belastning. Däremot finns en risk att jag hade varit det om jag fortsatt och blivit ännu sjukare. Mitt liv har ett högt tempo. Det är något jag delvis valt själv. Men den stress jag lagt på mig själv är oftast ingen negativ stress. Men sen händer det saker i livet som definitivt är av negativt slag. Vi har till exempel kämpat med vår ekonomi i flera år. Den stressen är enorm. Att jag sen nyligen blev utsatt för en galen anklagelse där det blev ett ”kalas” och vände livet upp och ner var nog det som satte spiken i kistan. Efter det har min kropp inte fungerat helt enkelt. Ryggskottet lär bero på utmattningen med.

Så det jag nu fokuserar på är att återhämta mig. Men med det betyder det inte att jag inte kommer göra något. För att inte göra något tror jag inte att jag skulle bli frisk av heller. Däremot kommer jag minska ner stressen och pressen. En grej per dag är okej även om jag nu tänker försöka lyssna på kroppen. Hur länge orkar jag, vad orkar jag osv. Något jag börjat komma igång med bra är träning och den tänker jag hålla i. Träning gör mig frisk, inte sjuk. Det är tur vi har goa grannar som drar iväg mig när det känns tungt att gå ner till gymmet.

Bad om förbön igår i en grupp som betyder väldigt mycket för mig. Tårarna rinner när jag läser alla fina människors svar. Det lyfter mig att veta att jag är med i förbön, det ger mig styrka och jag är just nu så otroligt tacksam över att jag har min tro.

Min tro bär mig.