Sparad i Arbete, Hälsa

Ansökan till Personlig handläggare inom sjukpenning

Jag har nu sökt arbete hos Försäkringskassan som personlig handläggare inom sjukpenning. Nedan är mitt personliga brev. Går utmärkt att dela vidare och man får gärna söka jobb hos dem med samma brev.

Hej

Ofokuserad, okoncentrerad och låg kognitiv förmåga är tre ord som beskriver mig väldigt bra i dagsläget. Vilket jag är övertygad om passar utmärkt för tjänsten hos Er som Personlig handläggare inom sjukpenning.

Jag har under hela mitt arbetsliv arbetat med människor på olika sätt och har alltid älskat detta. Jag är dock just nu sjuk i en svår utmattning och djup depression i dagsläget men då detta inte anses vara en giltig orsak till att få sjukpenning är jag tvingad att söka arbete som jag kan klara av med de begränsningar som min sjukdom innebär. Min egna handläggare hos Er har hänvisat till vanligt förekommande arbeten som inte kräver större fokus, koncentration eller kognitiv förmåga. Detta var det första arbete jag har hittat som uppfyller dessa krav. Därför hoppas jag på att ni har förståelse för att jag verkligen behöver detta arbete.

Jag kommer passa er perfekt då jag har förstått att arbetet varken kräver att jag orkar läsa igenom sjukintyg från läkare, att jag inte behöver förstå vad det står på papper och mail som personer skickar in, att jag inte behöver vara trevlig när personer ringer in samt att jag kan ligga ner i mörker och tystnad för att kunna jobba vidare. Jag har övat i några år nu på att säga nej och har blivit mycket bättre på detta. Tyvärr är jag en empatisk person men jag jobbar på detta tillsammans med min psykolog för att bli känslokall och hänsynslös. 
Jag har livlig fantasi och är duktig på att skriva ihop små fabler. Min livliga fantasi gör att jag sällan vet vart gränsen går mellan verklighet och dikt, vilket jag har förstått är en nödvändighet i detta arbete. Vill ni veta mer är ni välkomna att höra av er, att skriva detta har nämligen gett mig en rejäl huvudvärk.

Av mig får ni en professionell medarbetare med stor trötthet samt är alltid långt ifrån skratt. Vidare är jag en som gärna jobbar vidare på min hänsynslöshet och ser fram emot att få arbeta med detta hos Er. 
Jag ser fram emot att ni hör av Er.

Sparad i Hälsa

En utmattad kropp

Jag är nu inne på min, som det känns, hundrade, utmattning. Det sägs att det tar lika lång tid att bli frisk som man blev sjuk. I sådana fall är jag kring tio år bort. Men så kommer det inte vara, det vet jag.

I oktober gick jag till läkaren efter att jag kände mig trött på samma sätt som tidigare jag insjuknat. Jag hade svårare att fokusera, att förstå vad jag läste. Jag var nedstämd, svårt att få saker gjorda. Efter att ha fått göra KEDS-testet visade det sig att jag var i svår utmattning. Både läkaren och jag var dock överens om att fick jag bara återhämtning i några månader och sen arbetsträning sakta upp, eventuellt även en utredning kring min arbetsförmåga. Det kändes som en bra plan. Att vara sjuk är inget jag uppskattar och synnerligen inte i utmattningssyndrom.

Men försäkringskassan tyckte annat. De ansåg att jag kan jobba heltid med ett normalt förekommande arbete som inte kräver större fokus, koncentration eller kognitiv förmåga. Handläggaren hänvisade till arbete som att packa bröd på Polarbröd, det vill säga löpande band.

Där och då sjönk jag rakt ner, som en sten. Hopplösheten tog över hela mig och jag tappade all lust till livet. Nytt besök hos en ny läkare där det visade sig att jag nu också befinner mig i en svår depression. Något som enbart beror på försäkringskassans ovilja att se behovet av återhämtning. Kampen började med att orka överklaga, att skaffa intyg. Samtidigt en kamp om att inte göra illa mig själv och att hänga upp meningen med att fortsätta leva på att jag har ett barn.

Jag har varit sjuk sen i slutet på oktober och sen i slutet av oktober har jag inte haft någon inkomst. Försäkringskassan fortsätter neka sjukpenning med samma hänvisning. Samtidigt som de säger att de ser att jag är svårt sjuk. Eftersom jag nu måste skydda min SGI för att inte nollas så måste jag aktivt söka arbete. Samtidigt som jag ska försöka få återhämtning och bli frisk, samtidigt som jag försöker överleva som människa och ekonomiskt, samtidigt som jag väntar på arbetsförmågeutredning – en utredning af inte velat starta då jag är för sjuk -, samtidigt som jag ska vara med på möten och utbildningar kring sonens diagnoser. Resultatet har blivit att jag knappt orkar sitta upp. Ut med hundarna, vila, diska, vila, ut med hundarna, vila. Förutom detta har jag blivit hyfsat isolerad då det inte funkar att vara bland människor. Samtidigt som isoleringen ger mig ångest. En ond cirkel. Ibland, orkar jag åtminstone skriva ihop en text och vissa dagar orkar jag se en hel hockeymatch men oftast får jag välja bort första perioden så jag kan lyssna på andra och möjligen se sista.