Sparad i Sonen säger

Sonen säger

Berättar för sonen om Desmond Tutu, en stark man i vacker rosa klänning som kämpar för goda saker i världen. Berättar att Desmond säger att alla är älskade oavsett om de är heterosexuella, homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Att alla män har rätt att få gå i vackra (rosa) klänningar.

Avslutar det hela med att ställa en förvisso ledande fråga

”Visst är det en bra och stark man”

Svaret blev

”Bara om han inte slåss”

tutu(Bilden googlad och lånad av någon)

Det kan vara väldigt enkelt ibland. Tur vi har barn som påminner om det
Sparad i Barn, Genus, Uppfostran

Återtagandet av klänningen

Blev så glad imorse. Sedan vi flyttade och sonen började på ny skola med nya barn har han varit mer restriktiv med valet av sina kläder. Inte hemma men vad han tar på sig när han är på skolan. Han sa redan första veckan på skolan att han inte kunde ha sina rosa byxor på sig där, för han blev retad av de andra pojkarna.

Vi har sedan dess uppmuntrat, pratat om hur man får klä sig som man vill, se ut hur som helst och det ska vara okej. Ingen har rätt att skratta eller retas. Han har ändrat sina kombinationer av kläder, tights (leggins) med spindelmannen-tröja. Men så idag hände något.

På morgonen tog han på sig sin älskade hello kitty-tröja som han inte använt på närmare ett halvår, sina hello kitty-leggins. Sen frågade han vart hans klänningar hängde, han skulle ta med en till skolan och visa. Med sig tog han sin rosa hello kitty-klänning med ballerinakjol.

När vi hämtade honom frågade jag honom om han visat upp sin klänning. Jo, det hade han och han hade även haft den på sig. Flickorna hade tyckt den var fin och några av pojkarna hade skrattat. Jag frågade honom då vad han hade gjort eller sagt när de skrattat. ”Inget mamma”

Vidare berättade han att det var en pojke, vi kallar honom B, som ändå verkat vara lite nyfiken på sonens klänningar. Så sonen berättade att imorgon skulle han ha med en annan klänning för B hade ju inte sett alla hans klänningar. En om dagen tills han visat upp alla sina klänningar ska han ha med sig. Vilket blir några dagar, han äger ändå rätt många klänningar/tunikor.

Så nu är det ett stort hejarop här hemma. Den lilla herrn börjar ta tillbaka sitt egna lilla revir igen.

pojkeiklänning

Sparad i Barn, Föräldraskap, Genus, Uppfostran

Blommiga byxor

Hämtade sonen på fritids idag och fick veta att han vägrat ta på sig de byxor han hade som reserv där, fastän han själv tycker de är fina. De är nämligen blommiga. På vägen hem frågade vi honom varför han inte kunde ha dom på sig, han har ju valt dom själv och tycker om dom. Han berättar då att han kan ha dom hemma men inte på fritids för då säger dom till honom att han är flicka. Vi frågar honom om det spelade någon roll om de sa till honom att han var flicka, han kunde ju bara svara då att han var pojke. Om det nu var viktigt för honom att bli tagen som en pojke (vilket det för tillfället är). Men nej, han är rädd att de ska skratta åt honom.

Likaså har han slutat ha klänningarna, fastän han älskar dom. När han har vissa kompisar hemma så delar han ut sina klänningar och sen dansar dom. Men på förskolan/fritids går det inte längre.

Jag förstår honom, jag tänker inte tvinga honom. Jag tänker dock uppmuntra honom till att ha de kläder han faktiskt tycker om, oavsett vad andra säger. Det gör ont i mig att se att han tycker det är besvärligt och jobbigt. Jag ser hans kamp med att kunna försöka anpassa sig men samtidigt stå upp för sig. Så jag hoppas innerligen att detta är en fas i hans liv, där han anpassar sig lite för att inte bli skrattad åt. Att han blir sådär stark och självklar i sina val som han var för bara ett år sedan. Men det är klart, det är inte helt lätt nu när han bytt miljö helt och hållet heller.

Så imorgon packar vi ner lite andra extrakläder som han känner att han kan och vågar ha på sig. Jag tänker som sagt inte tvinga honom men uppmuntra honom till att våga. De blommiga byxorna får vara kvar och jag är helt säker på att han kommer använda dom igen.

IMG_6509Förra sommaren gick han utan problem i sin favoritklänning. Skorna valde han själv och var supernöjd över. De var ju både rosa och glittriga.

Sparad i Barn, Genus, Uppfostran

Va, hon har en snopp

Vi har flyttat till ny stad och här känner sonen egentligen bara en i samma ålder. För tillfället bor vi nära men eftersom han är en social liten prick skaffade han sig snabbt nya vänner på gården vi bor på just nu. Faktiskt redan första dagen fick han nya vänner. Två flickor som jag gissar är i samma ålder. Den ena flyttade tyvärr bara några dagar efter men den andra flickan hänger ihop med Z.

Förra veckan följde hon med honom in då han blivit blöt om byxorna och skulle byta byxor. De hade då dagen innan lekt i klänningarna som han har (han brukar dela ut dom till sina vänner och sen dansar dom bland annat). När han då tagit av sig både byxor och kalsong såg hon helt plötsligt att hon var en han. Hon tittade på honom och han blev förlägen och la en filt över sig. Sen tittade hon på mig och frågade ”Men, är det en han?” Jaa, svarade jag. Det är en han. Z blev lite småstött och tyckte att han hade ju trots allt sagt vad han hette. Det var väl inget konstigt med att han var en han.

Flickan såg väldigt förvirrad ut. Sen sa hon (typ) ”Men han har ju klänningar” Ja, sa jag, han har klänningar. Det har ju du med. Nu såg den stackars flickan ännu mer förvirrad ut, man verkligen såg hur hon tänkte. ”Men, pojkar ska ju ha byxa och tröja, klänningar ska ju flickor ha”. Varför då? undrar jag. Jag tycker det är skönt med klänning, han tycker det är skönt med klänning och du kanske också tycker det är skönt med klänning. Kläder är för alla.

Nu såg hon så förvirrad ut att jag trodde nästan hon skulle spricka. ”Men, klänningar kan ju inte pojkar ha” försökte hon igen. Vem säger det, undrar jag. Nu funderade hon ganska länge innan hon sa ”min pappa säger det”. Jag berättade då att jag kände och visste om flera pappor som har klänning.

Det lite roliga är att sonen har en tid varit lite otrygg med att folk ska skratta åt honom men här blev han nästan stött och tyckte att han visst kunde ha klänning. Det fick alla ha och det spelade ingen roll och ingen fick skratta för man får inte skratta åt andra. Man får se ut som man vill, sa han klokt. Ja, säger jag, man får se ut som man vill, huvudsaken är att man är snäll.

Flickan kommer fortfarande hit och hon säger fortfarande hon åt sonen.

 

För övrigt, den som bankat in i min son att han inte kan handla på ”flickavdelningen”, den ska ha en smäll på fingrarna och tvätta munnen med tvål. Det är tur för dig/er att han är klok och förstår att kläder är för alla!

yohio-336718-230x408

 

En fin förebild helt enkelt som sonen kommer introduceras för