Sparad i Familj, Feminism, Trollbottom tycker till

Misshandlade kvinnor

Efter att ha haft en diskussion idag med en kvinna så förstår jag mer varför kvinnor som lämnat sina misshandlade män blir ensamma och misstrodda bättre. När kvinnor som uttalar sig vara för systerskapet, för feminism och vill krossa patriarkatet skyller på att misshandeln var ändå något som skedde i relationen. Och visst är det så för kvinnor som lämnar sina män.

Jag kan förstå mer nu varför dessa kvinnor blir misstrodda. Han är ju en sån fin man, en sån god vän. Han som har så bra åsikter osv. Kvinnor som får stå till svars för vad som skedde. Det kanske inte var så farligt ändå. Han menade det nog inte.

Hur kommer det sig att det blir så. Att vi fortfarande inte tror på kvinnorna som berättar trots att vi vet att misshandel sker i alla former och även den snällaste, godaste människan (utåt) kan vara ett rent helvete för partnern. Hur kommer det sig att vi än idag lägger skulden och skammen på de som lämnar en misshandlande relation?

Det är inte kvinnan som lämnar en misshandlande man som bär skulden eller skammen. Det är mannen. Det är dags att sluta lägga detta på kvinnan. Traumat är nog för kvinnan. Att lämna, att stå på egna ben, att bygga upp sig själv igen. Det räcker som det är utan att bli ifrågasatt eller få höra att det var sådant som skedde i relationen och berör ingen annan.

Skulle en misshandel ske på stan skulle få ge den som blir misshandlad skulden. Vad är då skillnaden när den sker inom fyra väggar?

Sparad i Tankar

Pappornas dag

Idag var det visst den berömda farsdagen. Vi har som rutin i vår familj att glömma bort sådant där eller rent av strunta i det. Fars och morsdag känns mest som ett kommersiellt jippo precis som alla hjärtans dag. För visst kan man fira sina föräldrar, visst kan man fira sitt hjärta. Men allvarligt, titta er omkring och se hur butikerna marknadsför. Det blir ju helt galet. Det slutar handla om att visa uppskattning för sin pappa, mamma eller älskling. Istället handlar det om att köpa saker.

Nej, då firar jag hellre mina föräldrar på annan dag och på annat vis. Att fira dom på deras födelsedag är ju inte helt fel eller varför inte fira dom på sin egen födelsedag. Den dagen de blev föräldrar. Min man firar jag på vår bröllopsdag. Där emellan kan han få någon present eller annan uppskattning för att jag känner för det då, för att jag vill visa min uppskattning för honom då och då.
När jag var yngre och bodde hemma kom jag titt som tätt hem med blommor till mamma. För att jag älskade henne. Om pappa fick något vet jag inte, det kan hända men jag minns inte. Min relation till pappa har varit en resa för sig och är väl på sitt sätt fortfarande. En dag som jag däremot skulle vilja fira tillsammans med min pappa, men som inte blivit av på många många år, det är dagen då adoptionen gick igenom. Numera kommer jag inte ens ihåg vilket datum det var och vart papprena är, ja det är en gåta för sig.

Men visst kan man, bör och ska man fira sina föräldrar, om man har en bra relation med dom. Dock tycker jag man kan fundera på varför man gör det. Av vilken orsak firar du dom just på de dagar som kalendern säger? Varför firar du inte dina föräldrar en annan dag? På vilket sätt ger du dom uppskattning resten av året?

Pappa, jag älskar dig mer än bara för denna dag, jag älskar dig varje dag

Mamma, jag älskar dig året runt och dygnet runt

Karlslok, jag älskar dig, mer eller mindre hela tiden

Z, dig älskar jag så jag spricker av kärlek