Sparad i Inga rasister på våra gator, Politik, Trollbottom tycker till

Antifascism är inte alltid självförsvar

Parollen antifascism är alltid självförsvar skrämmer mig. Den skrämmer mig på så vis att den verkar användas för att försvara våld. Våld är aldrig okej, oavsett om det används av nazister, antifascister, huliganer eller vem det nu må vara. Våld och självförsvar ser inte jag som samma sak. Självklart kan självförsvar innebära ett visst våld men det går vid en gräns och det är att självförsvaret aldrig använder sig av mer våld än att jag som försvarar mig kan hinna undan. Jag får värja mig från slag, sparkar och knivar men aldrig själv använda mig av dödligt våld, aldrig av våld som skadar i onödan.

Blir jag attackerad handlar mitt självförsvar att ta mig därifrån. Det är alltså att skydda mig så att jag kan ta mig därifrån.

Det skrämmer mig att det finns en rörelse som växer starkt som anser att enbart att vara antifascist innebär att en får bruka våld mot fascister, dödligt våld. Sen när förändrar vi världen med samma metoder som fascisterna använder sig av? Nej, vi måste gå ut och visa på annat. Står vi samman får inte fascisterna samma makt över oss, del lyckas inte splittra oss. Det handlar om att visa upp att vi står här tillsammans. Vi tycker inte lika om allt, vi är inte lika men vi är enade i att människor har lika värde, att alla har rätt till trygghet, att antifascism inte hör hemma i vårt demokratiska samhälle. Där är vi enade och där vinner vi mark. Genom kärlek, solidaritet, ödmjukhet och demokrati vinner vi mot hatet som fascisterna sprider.

Så nej, jag ställer mig inte bakom parollen antifascism är alltid självförsvar. Det är inte alltid självförsvar, det är att stå upp för sina åsikter utan att använda våld. Att försvara sitt våld med antifascism är att kasta sten på den antifascistiska rörelsen. Det ger olja i maskineriet för fascisterna som då få med sig att antifascister är våldsverkande vänsteraktivister.

Möjligen är jag en av få antifascister som faktiskt tycker det är helt rätt att en antifascist som brukat dödligt våld mot en annan, även om denne är nazist, får fängelsestraff. Men jag tycker det är rätt. Brukar du dödligt våld, ja då får du också vara beredd att ta ditt straff.

Jag är helt övertygad om att ska vi förändra något så måste vi göra det med metoder som fascisterna själva inte använder. Som antifascist ska vi inte använda oss av våld, hat och hot. Vi ska visa på mångfald, tillsammansskap, kärlek och fred.

kärlek

Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Barn, Tankar, Uppfostran

Barns rätt till alkoholfri miljö

Ganska ofta får jag frågan om jag inte överbeskyddar mitt barn när jag säger att jag inte vill att man dricker i hans närhet. Många menar att det är bättre att han vänjer sig direkt vid att folk kan dricka alkohol till maten, ta sig ett glas vin på kvällen utan problem.

Grejen är bara det att människor så otroligt sällan stannar vid ett glas. Helt plötsligt är flaskan tom och nästa flaska öppnas. Tids nog kommer han få vara med om alkohol och dess effekter. Jag har inga som helst förhoppningar om att han kommer låta bli att dricka i sitt liv. Säkerligen kommer han dricka, garanterat innan han är myndig. Som så många andra, som jag själv gjorde. Men där är han inte än. Han är fortfarande ett litet barn. Ett barn som inte ska behöva hamna i hur vuxna blir när de får alkohol i kroppen.

Jag känner mig snarare stark i beslutet av att han ska skyddas så gott jag bara kan från onyktra vuxna människor. Barn märker av hur vuxna blir tidigt. Jag kan istället undra varför barn ska lära sig att vara bland onyktra vuxna. Förmodligen för att vuxna ska kunna dricka utan att skämmas. För det viktigaste är att barn ska lära sig att vuxna ska ha rätten att dricka på sin lediga tid. Problemet är absolut inte att barn har rätten till att få vara trygga med de vuxna de umgås med.

Kulturen kring alkohol bekymrar mig. Det ska drickas varje helg och det måste barnen lära sig.

Nej, jag tror att det är dags att tänka om. Barn har rätt att växa upp i en alkoholfri miljö. Vuxna har rätten att dricka men inte att dricka i sammanhang där barnen är med. Barn lär sig så småningom vad alkohol är, vad det har för effekt och vad som händer när andra och de själva dricker. Att erbjuda barn en alkoholfri uppväxt innebär inte att skydda dom från onyktra människor. Barn har rättigheten att få vara bland nyktra trygga vuxna.

Ge barn rätten att vara trygga i vuxnas sällskap