Sparad i Hälsa

När ens snällhet slår fel

Jag är expert på att försätta mig i situationer som inte är bra för min hälsa. Så har jag åter lyckats. Där hela kroppen reagerar med massiv stress. Hjärnan går på högvarv och samtidigt får jag tunnelseende. Migrän har jag nu haft i två dygn. Det går över av medicineringen men det hjälper inte att stressen ligger kvar. Allt för att jag ville hjälpa. Det blir bara fel. Man får väl försöka lära sig av sina misstag. Hädanefter kommer jag inte ta på mig saker som underlättar för andra. Utan andra, som oftast inte finns, får ta tag i saker. Så sjukt trött på att jag av egentligen från början tänker omtänksamhet men som försätter mig i en sits som inte fungerar.

Svårt att förklara för folk också eftersom jag kan verka vara frisk. Men min hjärna fungerar inte. Den glömmer saker, hela tiden. Det räcker med att jag hunnit tänka en tanke om en sak så kan jag sen tro att jag gjort eller sagt. Att hålla koll på papper är ett elände då jag inte kommer ihåg vad jag gjort eller lagt. Och när stressen väl slagit sig in så slutar allt annat att fungera. Jag kan inte tänka, jag hör inte, jag ser inte. Det snurrar runt i huvudet i sådan fart att jag inte hinner fånga något. Muskelknutarna i ryggen låser sig helt och hållet, andningen åker uppåt. Jag blir trött, ledsen, grinig. 

Så nu kommer jag inte vara ”snäll” och underlätta för andra eftersom det inte blir snällt mot mig själv. Men framför allt är det inte snällt mot mitt barn. Mot min familj. Nu blir det att försöka hinna tänka efter först. Vad blir det av det här? Kommer det kunna bli fel? Om det kan bli fel, då får det vara. Min hälsa måste gå först, mitt barn måste gå först. För tiden som tar för att kunna återkomma till något mer normalt när jag väl hamnat i en stresspiral tar tid, från det mest värdefulla jag har. 


Nu ska jag försöka koppla bort, vilket är lättare sagt än gjort.

Tankarna maler hela tiden. Rädslan tar ett fast grepp om mig. Rädslan över att det blivit fel, att papper saknas, att det är otydligt, att jag inte minns, att hamna i konflikter jag inte vill ha, att bli ensam, att inte vara omtyckt. Jag inser ju att rädslan för att inte vara omtyckt är en stor orsak till varför jag hamnar i sådana här situationer. Jag gör ”snälla” saker för att andra ska tycka jag är snäll. Men kanske är det dags att sluta vara snäll eftersom det i slutändan inte blir något snällt och jag får panik.


Avkopplande helg… Inte en chans

Sparad i Inga rasister på våra gator, Politik, Trollbottom tycker till

På flykt till trygghet

 

En berättelse om två unga män. Två unga män från Irak flydde för att få någon framtid som inte innebar att leva i skräck. De var rädda för att bli skjutna, bli bombade. De var rädda för allt. De såg ingen framtid. Det enda de önskade sig var trygghet, en familj, ett jobb. De kom till Sverige efter en flykt genom en massa länder. De sov längs vägar, under träd. De gömde sig för poliser och andra som ville dem illa. Så kom de till Sverige. De möttes av kärlek och öppna armar. De åkte vidare från södra Sverige för att kunna få hjälp. När de kommit en bra bit norrut fick de äntligen kontakt med sin familj. De hade lyckats ta sig till Sverige. De två unga männen beslöt sig då för att vända om. Att få återförenas med sin familj. Det är stort. De längtade även om de samtidigt bar på en stor oro för de familjemedlemmar som är kvar i krig.

De unga männen fick jag äran att möta. Jag fick äran att öppna upp mitt hem och mina armar. Istället för att bo ute i kylan fick de sova på madrasser med kudde och täcke. Istället för att gå hungriga fick de mat i sig. Istället för att vara rädda fick de känna lugn. De fick hjälp och de fick vara unga män. Deras ögon lyste av tacksamhet. Men det bästa var ändå när de fick träffa sonen. Då lyste ögonen av glädje. De busade och skrattade. De två unga männen fastnade i mitt hjärta.

Dessa två unga män är bara två av alla som nu flyr, av alla som kommer till vårt land. Bara här där jag bor, tar vi emot över 400 flyktingar varje dag. En del åker vidare, en del stannar. Än så länge har allt arbete varit på ideell basis. Svenska kyrkan har varit fantastiska och låtit flera av deras diakoner och pedagoger få ändra om sitt arbete så de kan hjälpa till under sin arbetstid. Många händer behövs. De kommer hit efter lång resa. De är hungriga, rädda, trötta. En del är sjuka. Det vi kan göra, det gör vi. De får i sig lite te, frukt, mackor. Något att äta. Barnen blir välkomnade med gosedjur, leksaker, såpbubblor. Vi gör det vi kan. Framför allt möts dom av människor med stora hjärtan.

Det lilla är det stora

 

refugees

Sparad i Tankar

Värken från hell

För cirka två år sedan gick en av mina tänder sönder helt och hållet. En av de bakersta tänderna som då varit rotfylld i tio år. Nu finns bara en vägg kvar av tanden och resten är fyllning som tandläkaren lagt dit.

Tandläkaren vill allra helst att jag ska göra en krona, eller vad det nu heter. Hela 7000 kronor skulle det kalaset gå på.

Jag har funderat länge nu eftersom det känns som att det skulle synas så väldigt mycket och att mycket tuggyta försvinner. Men samtidigt, den tuggyta jag har nu är en liten spets som knappast hjälper till så mycket.

I omgångar har jag dessutom fått väldigt ont då det blir inflammerat under och runt om tanden. Så är det nu men värre än tidigare. Det verkar dessutom vara svällt så att tanden petar upp lite mer än vanligt vilket gör att så fort jag försöker tugga kommer jag åt tanden. Det gör så ont att jag näst intill gråter. Jag är så fruktansvärt dålig på att hantera sådan här smärta.

Så trots min tandläkarskräck (stark rädsla) så längtar jag till att få komma till tandläkaren imorgon. Hade sådan tur att när jag ringde idag så fick jag tid imorgon. Nu hoppas jag verkligen att de kan göra något redan imorgon. Jag tror ju inte dom tar bort tanden imorgon men jag vill ha bort den så snart som möjligt. Förvisso skulle det vara skönt att inte ha ett stort sår i munnen nu när jag ska till Linköping. Jag är gärna i stan, för tidigare när jag fått operera bort tänder (visdomständer) så har det såklart gått illa och jag har fått var i såren vilket har lett till att jag blivit väldigt dålig, då man just på nedre delen av käken visst har väldigt mycket nerver. Och kommer man åt nerver med inflammationen så kan till exempel balansen slås ut. Andra gången det hände för mig så försvann mina ben. Skitläskigt.

Dessutom har jag vid en rotfyllning svällt igen såpass mycket att det var nära att jag fick åka in på akuten då det fanns viss risk för att jag skulle svälla igen helt och hållet i luftvägarna.

Behöver jag säga att jag, min mun, mina tänder och tandläkare inte går ihop?!

Sparad i Tankar

Identitet

Något som bland annat Sverigedemokraterna försöker göra är att berätta hur vi svenskar hör ihop då vi har samma identitet. De får det till att vi har en identitet, som är lika och därför hör vi ihop. Andra från andra länder hör inte till oss eftersom de har annan identitet.

Men, vi människor är faktiskt mer komplexa än så. Vi består av många olika identiteter som är olika viktiga och framträdande i olika sammanhang.

Jag själv har massor av olika identiteter. Jag är dotter, syster, mamma, diakon, aktivist, kristen, fru, pedagog, jämte, vän, kämpe, svensk, europe, handledare, arbetskamrat, student etc.

Som ni ser så är det en massa olika identiteter. Vissa spelar ingen roll alls i vissa sammanhang medan andra påverkar mig jämt. Som till exempel spelar min identitet som jämte väldigt liten roll när min roll som student är den mest framträdande. När jag pratar med mina föräldrar blir jag genast dotter medan min identitet som arbetskamrat blir mindre framträdande. Allt beror på i vilken situation man hamnar i och i vilka sammanhang man är i.

Tänk er vad trist om vi enbart vore en identitet och då väldigt lika varandra. Nej, olikheter är att föredra. Det är det som är mångkultur, en berikning av oss själva och vårt samhälle, vår värld. Man behöver inte tycka om allt, precis som man inte tycker om allt man själv gör (för alla gör vi misstag som vi ångrar och har beteenden som är mindre önskvärda).

Vilka identiteter har du?

Sparad i Tankar, Uppfostran

Fortsättning dagis

Tankarna hann inte riktigt landa när sonen kom hem. Lerig, blöt och nöjd. Precis så som det ska vara när de kommer hem från dagis. Inser dock att vi behöver ett regnställ till, minst ett. För idag har han blött ner två par regnbyxor och en av sina regnjackor. Vi har bara två uppsättningar och det funkar inte om de blir blöta på en och samma dag. Synd jag inte tänkte på det när det var loppis.

Hur som helst så är både mannen och jag nöjda och tacksamma över dagiset. Efter skräckupplevelserna på förra dagiset var vi väldigt rädda, försiktiga och avvaktande när vi fick plats på nuvarande dagis. Vi bestämde oss på en gång att berätta vad vi och sonen varit med om på förra dagiset och att vi därför känner oss väldigt försiktiga och rädda. De har bemött det väldigt bra och har alltid varit tydliga, ärliga och klara mot oss. Fungerar inte något så har vi pratat om det på en gång och kommit fram till en lösning.

Därför känner jag mig trygg nu i att få ha ett samtal med dom om hur vi ska få sonen att komma ihåg att gå på toaletten på dagis lite oftare, huruvida han skyller på magont även på dagis osv. För med den här personalen går det att föra samtal, ha funderingar. De tycker om Z och uppskattar honom för den han är.

De har tips om hur vi ska göra för att få honom att kunna sitta ner och ta det lugnt ibland. Som att läsa en bok är inte riktigt möjligt, dock kan han numera sitta framför en hel film. Fast filmtittandet försöker vi hålla in på. Dock går det dåligt i perioder.

Men åter till dagis. De har en god pedagogik, en suveränt bra miljö, både inne och ute. De ser till barnens individuella behov och anser att de mår bra av att vara ute. Jag vet faktiskt inte hur aktivt de arbetar med genusfrågor men jag upplever de inte som att de puffar in barnen i fack efter könen. Utan att de ses som barn med olika intressen. När jag varit och hämtat och lämnat så ser jag både flickor och pojkar som snickrar och bygger kojor, som cyklar, som gräver, som gungar. Likaså inomhus. Sonens favoritrum sen han började där har varit byggrummet. Där finns klossar, järnväg etc. Allt möjligt som man kan bygga med. Han tycker om att bygga. På förra avdelningen byggde han och en kompis en trapp upp till fönstret, öppnade det och tog sig ut på gården. Nöjda var de kan jag säga. Personalen var inte lika nöjda och de fick sätta en punktinsats på dem ett tag eftersom de försökte flera gånger.

Hur som så är vi otroligt tacksamma över dagiset och vi vill allra helst flytta med det upp när vi flyttar. Att byta igen känns otroligt nervöst och rädslan över att det ska bli som på förra finns där hela tiden.