Sparad i Hälsa, Tankar, Viktresan

Att hitta sig själv 

Ja, här är det inte livat. Det beror på att mitt liv är livat. Att ha psykisk ohälsa, utmattning och svår pmds är visst inte helt enkelt. Har börjat lyssna på pms-podden. Så förbaskat bra. Så mycket som känns igen. Jag ska börja logga min cykel igen och se om vissa saker hänger ihop. Jag är på gång att faktiskt, på riktigt, ta hand om mig själv. Min kropp, mitt inre. Jag är viktig och värd att tas omhand. För att göra det ska menscykeln loggas. Som det är nu dyker den upp när den vill och pms:en med. Om jag är förberedd kanske det går lättare att hantera. 

Likaså vill jag bli vän med min kropp. Därför har jag gett mig själv en kickstart på ett gym. Vi är en grupp som träffas en gång i veckan för peppning och träning. Där emellan får vi träna själva och det gör jag. 

Jag försöker även äta, något jag tycker är väldigt svårt. Så jag kämpar på. Ett mål i taget varje dag, varje mål. Jag märker skillnad i kroppen när jag lyckats äta. Det är trots allt stora fördelar med det. Jag försöker lära mig att känna smak och struktur. 

Just nu är mycket som att lära sig på nytt. Som att lära sig gå igen. Jag håller på att lära känna mig själv. Och jag försöker tycka om den jag lär känna. Ett sätt att tycka om mig själv mer är att få färg på kroppen. Så idag fick jag lite mer färg och några busungar på armen 

Sparad i Hälsa, Tankar, Trollbottom tycker till

Är du störd eller? 


​Tyst kvinna, vet din plats. DÄRFÖR JAG SKRIKER. DET HÄR ÄR OCKSÅ MIN PLATS, dela den med mig istället för att ta en ifrån mig. 

Egentligen har jag varit tyst för att jag flyttat samtidigt som jag försöker hålla som arbetstagare och människa. Jag har nämligen sjukdom i bakgrunden. En bakgrund som inte alls är bakom utan runt om hela tiden. Jag lider av psykisk ohälsa. Något man inte får prata om helst. Det blir visst jobbigt för folk då. Jag tänker att ja, om du tycker det är jobbigt att höra, vad tror du då det är att ha det? Jag tänker inte vara tyst. Jag tror istället det är viktigt att prata om det! 

Sparad i Arbete, Hälsa, HBTQ, Politik, Sexualitet, Tankar

Post Pride Depression 

Så var årets stora kärleksfest över, Stockholm pride. Det årliga återkommande, där en sliter som en tok och samtidigt har så roligt. Jag brukar säga att det är värt smärtan. För ont gör det i hela kroppen, huvudet och ögonen går i kors efter veckans volontärande. Det blir många timmar per dygn och springer gör man, hit och dit. Alla glada människor, all kärlek, alla kramar, all glädje gör det så värt. Så kommer man hem och verkligheten kommer farandes som en tung blöt vägg. 

Väl hemma efter en mardrömsresa hem kom vardagen som en käftsmäll. Fast vanlig vardag är det ju inte egentligen. Inom några månader flyttar vi till hus. Huset håller vi på att renovera, samtidigt som lägenheten ska hållas i något slags skick. Folk som kommer och tittar på den. Tvätt som ska tvättas efter två veckors resande. På det ska jag försöka få anställning, fixa sjukskrivning, börja behandling och fortsätta det jobb jag redan påbörjat med min psykolog. 

Politiken börjar igen nu efter sommaruppehållet och det är dags att åka runt och utbilda föreningarna samt själv hinna få lite pepp och nya idéer. 

Ibland känns det som att hela livet är för mycket, men oftast bara efter jag sovit för dåligt under natten. För sömn är det viktigaste för att dagen ska bli bra. Tyvärr fungerar sömnen väldigt dåligt. Och dessa trötta dagar är ångesten alltid nära. Jag får svälja bort den hela tiden. 

Samtidigt ser framtiden bättre ut. Med lön, med hus vilket ger oss mindre utgifter i månaden. Med behandling som förhoppningsvis kommer hjälpa mig att kunna hålla fötterna på marken. 

Sparad i Hälsa, Tankar

Semicolon project

Jag var 14 år, jag satt i bilen bredvid mamma som körde. Vi närmade oss byn och jag böjde mig ner så ingen skulle se mig i bilen medans vi passerade byn. Jag var ledig från skolan, de trodde jag var sjuk. Jag var sjuk men inte på det sättet de trodde. Jag led av depression, ett starkt självhat och av självmordstankar. Jag hade redan flera gånger försökt ta livet av mig. Nu var vi på väg till stan, till barn och ungdomspsykiatrin. Jag visste att om någon i byn skulle få veta skulle livet bli ännu mer av ett helvete. Jag gömde mig, skammen var stor. Skammen över att inte må bra, skammen över att jag levde, skammen över att jag inte lyckades dö, skammen av misslyckande.

Det tog många år innan jag vågade säga att jag fick hjälp av psykiatrin, det tog ännu fler år innan jag förstod att jag led till och från av psykisk ohälsa. Jag har psykisk ohälsa idag med, kanske att jag inte lider av den på samma sätt som förut. Den påverkar mitt liv enormt men den styr inte längre valet till att leva. Jag vet att jag inte kan släppa tanken på livet, jag vet att trots att jag vill leva kan smärtan inuti ta över. Därför måste jag varje dag ta beslutet om att leva vidare. Idag skäms jag inte.

På min axel finns ett semikolon intatuerat, som en påminnelse om att jag en gång valde att leva vidare istället för att sätta punkt.