Sparad i Hälsa

När ens snällhet slår fel

Jag är expert på att försätta mig i situationer som inte är bra för min hälsa. Så har jag åter lyckats. Där hela kroppen reagerar med massiv stress. Hjärnan går på högvarv och samtidigt får jag tunnelseende. Migrän har jag nu haft i två dygn. Det går över av medicineringen men det hjälper inte att stressen ligger kvar. Allt för att jag ville hjälpa. Det blir bara fel. Man får väl försöka lära sig av sina misstag. Hädanefter kommer jag inte ta på mig saker som underlättar för andra. Utan andra, som oftast inte finns, får ta tag i saker. Så sjukt trött på att jag av egentligen från början tänker omtänksamhet men som försätter mig i en sits som inte fungerar.

Svårt att förklara för folk också eftersom jag kan verka vara frisk. Men min hjärna fungerar inte. Den glömmer saker, hela tiden. Det räcker med att jag hunnit tänka en tanke om en sak så kan jag sen tro att jag gjort eller sagt. Att hålla koll på papper är ett elände då jag inte kommer ihåg vad jag gjort eller lagt. Och när stressen väl slagit sig in så slutar allt annat att fungera. Jag kan inte tänka, jag hör inte, jag ser inte. Det snurrar runt i huvudet i sådan fart att jag inte hinner fånga något. Muskelknutarna i ryggen låser sig helt och hållet, andningen åker uppåt. Jag blir trött, ledsen, grinig. 

Så nu kommer jag inte vara ”snäll” och underlätta för andra eftersom det inte blir snällt mot mig själv. Men framför allt är det inte snällt mot mitt barn. Mot min familj. Nu blir det att försöka hinna tänka efter först. Vad blir det av det här? Kommer det kunna bli fel? Om det kan bli fel, då får det vara. Min hälsa måste gå först, mitt barn måste gå först. För tiden som tar för att kunna återkomma till något mer normalt när jag väl hamnat i en stresspiral tar tid, från det mest värdefulla jag har. 


Nu ska jag försöka koppla bort, vilket är lättare sagt än gjort.

Tankarna maler hela tiden. Rädslan tar ett fast grepp om mig. Rädslan över att det blivit fel, att papper saknas, att det är otydligt, att jag inte minns, att hamna i konflikter jag inte vill ha, att bli ensam, att inte vara omtyckt. Jag inser ju att rädslan för att inte vara omtyckt är en stor orsak till varför jag hamnar i sådana här situationer. Jag gör ”snälla” saker för att andra ska tycka jag är snäll. Men kanske är det dags att sluta vara snäll eftersom det i slutändan inte blir något snällt och jag får panik.


Avkopplande helg… Inte en chans

Sparad i Tankar

Resfeber

Så länge jag kan minnas så har jag tyckt om att resa men också lidit av en vansinnig resfeber. Den börjar flera dagar innan. Jag får ont i magen, blir yr och känner stor oro för hur det ska gå. Om jag kommer med buss/tåg/flyg, om jag ska hitta när jag kommer fram osv.

Så även denna gång. Imorgon åker jag och sonen till Linköping för att vara med på kyrkokonferensen. Jag har ont i magen, känner mig febrig och blir nästan yr när jag tänker på packning och hur det ska gå på själva resan. Jag vet ju att det kommer gå bra, egentligen. Men ändå så får jag dessa symptom av resande.

Jag förstår inte riktigt varför det blir såhär. När vi ska åka hela familjen och jag ska packa så brukar jag dessutom reagera på denna stress med att bli arg. Samtidigt som jag gärna vill vara ute i god tid, väl överdriven god tid så blir jag nästan förlamad. Som nu, jag har inte ens börjat packa än och ändå åker vi imorgon bitti. Jag känner på mig att jag inte heller kommer packa förrän herr Vilde somnat ikväll.

Sparad i Okategoriserade

Jag klarade det

Idag var det dags att genomföra min första intervju för min uppsats. Jag avskyr att intervjua och har skräck och mardrömmar inför det. Många orsaker för att ställa in har under natten och morgonen farit igenom mitt huvud. Men jag kom iväg. Hade kollat noga upp innan vart jag skulle, kom dock med en buss senare än jag tänkt och fick lite knappt om tid. Men tänkte att det inte kunde vara så svårt att hitta.

Klev av bussen och gick självfallet förbi gatan utan att märka det och gick för långt bort. Gick tillbaka, hitta gatan men inte rätt nummer. Gick fram och tillbaka och började få panik. Klockan blev 6 minuter över och jag ringde växeln för att få tag på hen jag skulle intervjua. Fick tag på hen och fick beskrivning på vart jag skulle. Phu, så 10 minuter sen kom jag fram.

Då hade nervositeten lagt sig och eftersom jag gjort ett av de största misstag man kan göra redan på en gång så kändes det som att resten fick bli som det blir. Men det kändes avkopplat, jag fick bra svar och ett trevligt samtal. Så nu har jag början på eget material att analysera. Nu behöver jag göra minst fyra stycken intervjuer till och kanske är jag inte lika skräckslagen inför dom.