Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Sexualitet, Tro

Den enorma sorgen

Idag läste jag i diakonibloggen ett blogginlägg om att diakoner och pastorer är lika viktiga. Det håller jag helt med om.

Däremot känner jag en viss bitterhet, en besk eftersmak när jag läser inlägget. Jag känner hur ilskan men framför allt sorgen stiger i mig. För alla diakoner och pastorer är inte lika viktiga. Bara om man har, vad kyrkan anser (med undantag såklart), vara rätt sexuell läggning. Har du fel läggning, ja då är du inte lika viktig, du är inte lika mycket värd. Du är lite smutsigare och måste därför smygas in i skymundan. Som om hbt-personer vore en skamfläck.

2010 gick jag ut min utbildning som diakon. Flera i klassen blev ordinerade det året, andra året efter. Jag ser nu på när kyrkan presenterar den tredje kullen och en tår trillar ner.

Jag vill så himla gärna vara en av dem som får bli ordinerad. Men inte på vilka villkor som helst. Ordination på samma villkor. Där vi alla är människor med samma villkor. Där kallelsen till tjänst är det som ligger i fokus, inte min sexuella läggning.

Ja, självklart känner jag samtidigt glädje med de som är på väg att bli klara med sin utbildning och ska få ordinationen. Det är något stort. Men just nu gör det mest ont.

Vissa dagar finns hoppet där om att det kommer bli skillnad, andra dagar ser jag inte alls att det någonsin kommer bli skillnad.

Det är med sorg jag ser ytterligare ett år passera utan någon förändring…

Sparad i Sexualitet, Tro

Kristendom vs Homosexualitet

Att vara homosexuell och kristen är inte något som självklart är lätt. Snarare kan det vara väldigt svårt då kyrkor tenderar ha en negativ inställning till homosexualitet. Vissa kyrkor avvisar homosexualitet helt och hållet, andra menar att det är okej så länge man inte lever ut sin sexualitet och vissa försöker gå någon slags medelväg där man försöker att inte ta ställning. Dock brukar det ändå bli ett ställningstagande och då inte till fördel för de homosexuella.

Metodistkyrkan som exempel ordinerar inte präster som är homosexuella. De har en mycket negativ uppfattning även om det nu börjar arbetas för en bättre syn, i varje fall inom metodistkyrkan i Sverige.
Baptistsamfundet har väldigt olika uppfattningar. Det beror helt och hållet på vilka församlingar man kollar på. Varje församling bestämmer för sig och därför kan det vara helt motsatta förhållanden.
Svenska kyrkan är den kyrka i Sverige som är mest framåt i sitt arbete och både viger präster och diakoner som är homosexuella samt viger homosexuella par. Det finns en anflang som är negativt inställda och så kommer det alltid att vara. Mycket handlar om hur man tolkar sin tro, sin bibel och vad man tror att Gud vill.

Jag själv har mest erfarenhet av Svenska Missionskyrkan, det är en kyrka som försöker gå en gyllende mellanväg där man inte stöter sig med någon. Det har de misslyckats med ordentligt. Istället för att ta ställning för människor, mot diskriminering så har man lite i skym undan tagit ställning mot homosexuella och man tillåter diskriminering. Missionskyrkan ordinerar inte homosexuella som lever i ett förhållande, de kan förvisso få samma rättigheter som en som är ordinerad men detta i den lokala församling som vill anställa den homosexuelle. På så vis tycker man inte att man diskriminerar för man har ju ändå gett den som är homosexuell möjlighet att få vara med. Dock i skymundan, de får gå in genom bakdörren där ingen ser dom. Kyrkan behandlar homosexuella som en skamfläck.

”Den 9 mars 2002 beslöt kyrkostyrelsen att inte ordinera personer som lever i homosexuellt partnerskap, eftersom kyrkostyrelsens bedömning var att det ”idag inte finns stöd för ordination i kyrkans samlade gemenskap”. Det gavs dock möjlighet för den lokala församlingen att installera pastor eller diakon som lever i homosexuellt partnerskap och att denne/denna erhåller vigselbehörighet samt avger löfte om tystnadsplikt för att erhålla tystnadsrätt.” (missionskyrkan.se)

Svenska baptissamfunder, metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan har nu bildat en ny kyrka som går under arbetsnamnet Gemensam framtid. Vad nya kyrkan kommer ha för inställning till homosexuella vet man inte riktigt än. Tydligast kommer det visa sig när kyrkan beslutat hur ordinationen kommer se ut. Kommer homosexuella få ordineras på samma sätt som en heterosexuell eller kommer de få stå utanför. Det kommer även visas sig i hur man tar ställning till vigsel av homosexuella.

Så vad är det kyrkorna skäms för egentligen?

Kan det bero på att man vill dölja den utsatthet man utsätter kristna homosexuella för? Det finns ingen statistik som visar på exakt hur många unga kristna homosexuella som tar livet av sig men man vet att Av tje­jer som gör minst tre själv­mords­för­sök identifierar sig 25% som homo– eller bisex­u­ella. Bland kil­lar är siff­ran 11%. (http://www.detblirbattre.se/bar-nagot-lila-for-att-saga-en-sjalvklarhet-2011/)

Detta med att flera kyrkor tycker homosexualitet är okej så länge de inte lever ut den, något som i sig är väldigt motsägelsefullt, handlar i mycket om hur man tolkat bibeln. I gamla testamentet 3 mosebok 18:22 står det ”Du får in­te lig­ga med en man som man lig­ger med en kvin­na; det är något av­skyvärt”, det står under lagarna om könsumgänge som hör till renlighetslagarna på den tiden.  Om man istället för att ta det ord för ord börjar titta på den tidens sjukdomar, spridningen av sjukdomar och den tidens sexualitet blir det inte konstigt. Det var helt enkelt regler som behövdes för att hindra sjukdomar och hindra spridningen av sjukdomar.
I nya testamentet säger inte Jesus själv något om homosexuella, det är först i korinthierbrevet som det näms vilket är Paulus som skrivit. I första korinthierbrevet 6:9  står det ”Har ni glömt att ing­en orättfärdig skall få ärva Guds ri­ke? Låt in­te be­dra er. Inga otuk­ti­ga el­ler av­gu­da­dyr­ka­re el­ler hor­kar­lar el­ler män som lig­ger med and­ra män”  Just i detta stycke försöker Paulus ena församlingen som har en massa konflikter inom sig. Tittar man på hur det såg ut på den tiden var det vanligt att romare utnyttjade pojkar sexuellt. Det i sig handlar inte om homosexualitet utan om pedofili, vilket inte är samma sak. Att säga att det är fel att som vuxen man ligga med små pojkar anser jag knappast vara något uppseendeväckande
Och förvisso finns det olika tolkningar på texterna men denna tolkning är den som jag funnit som är troligast utifrån den tidens samhälle, människosyn, statsmakt.

Kyrkorna borde skämmas ögonen ur sig för vad man utsätter kristna homosexuella för. Så även jag, som är en del av kyrkan. Och jag skäms men kämpar för förändring. En kamp där jag själv fått ta ett steg in i den utsatthet som min kyrka utsätter homosexuella för. Det är smärtsamt och med stor sorg som jag får ta del av utsattheten.

Jag får del av utsattheten av de beslut jag tagit. Jag är utbildad diakon för Svenska Missionskyrkan men har avsagt mig ordinationen så länge den inte är på lika villkor. Detta gör självfallet att det är svårare för mig att få något av de få jobb som finns. Jag hamnar inte i precis samma situation som om jag vore homosexuell, för jag uppmanas inte att skilja mig från min man, jag uppmanas inte att lämna min familj (vilket en homosexuell skulle uppmanas till i teorin, som tur är fungerar det inte så i praktiken). Jag kan också vilken sekund som helst strunta i mitt beslut och bli ordinerad. Men diakoni är för mig att stå på den utsattes sida på alla sätt jag kan. Detta är mitt sätt att tydliggöra. Och det har varit otroligt smärtsamt att ha varit med på mina vänners ordinationer, givetvis är jag glad för deras skull. Men ordinationen är en dröm jag har som nu verkar vara långt borta.

 

Texten är skriven till bloggen http://www.allwrongworld.com/article/christianity-vs-homosexuality/ och finns att läsa där på engelska
Sparad i Tro

Tomma ord

Nu när jag var nere hos mamma och pappa pratade mamma och jag en hel del om kyrkan, vad de vill ha och vad som bara är prat. Ofta känns det som att det är mycket prat och lite verkstad. När jag utbildade mig till diakon pratade man så fint om att man skulle se till att skapa fler tjänster. Samtala med församlingar om att det inte bara behövde pastorer utan att en diakon också skulle kunna vara ett bra alternativ.
Ja, det lät ju bra tyckte jag. Men vad har hänt sen dess? Inget vad jag vet. Jag har haft utkik efter tjänster men det finns inga. Jag har pratat med distriktsföreståndaren men jag känner inte att det finns något intresse. Samtidigt får jag uppmuntrande ord som ”det löser sig”, ”kyrkan behöver sådana som du” osv. Men vad händer sen? Inget!

Jag får ingen respons på idéer jag har som skulle kunna skapa tjänster, jag får ingen respons på att intresse alls finns att ha mig anställd. Så vad är det kyrkan behöver mig till då? Jag vet inte och jag börjar ge upp. Att jag inte gett upp än är för att det jag gör påverkar andra och innan jag ger upp ska jag försöka klara av den här kampen men sen. Jag behöver få känna att kyrkan verkligen menar med vad de säger. Behöver de verkligen mig, vill kyrkan verkligen ha någon som pekar, står upp och hörs mot de orättvisor som kyrkan själv utsätter människor för? Nä, jag tror inte på det längre. Varför man säger till mig att kyrkan behöver mig vet jag inte. Kanske är det för att vara snäll.

Mamma känner samma sak. Vad är det kyrkan vill egentligen? Vad vill man ha för människor? Helt uppenbarligen vill man inte ha obekväma människor allt för nära i alla fall. Eller är anledningen till att jag inte får någon respons på idéer kring jobb för att jag måste bli mer tyst då? Att man vill att jag ska kunna skrika och härja. Nä, den teorin har jag slagit i bitar sen länge. Aldrig att man vill att jag ska hålla på som jag gör. Det är alldeles för obekvämt.

Så snälla, om någon som hör till kyrkan på någon position som påverkar, kan ni då förklara vad är det ni vill egentligen?

Sparad i Bilder, Tro

Avstamp dag 1

Morgonen började med att jag och mitt bihang gick till Betlehemskyrkan för att få ett schema. Men turligt nog fick vi checka in som ombud på en gång. Jag och min bror var först på plats. Det hela förevigades av Patrik och lades så fint upp på facebook  (på equmenias sida). Därefter begav jag mig till Immanuelskyrkan.

Där var det en inledande morgongudstjänst. Jag och Dessi satt längst bak för att lättare kunna röra på kroppen om det behövdes utan att förarga några. Dock lyckades vi med det ändå genom att äta. Dessi behövde få i sig lite och åt ett äpple och jag åt en risifrutti. Och jo, behöver man äta så får man och kan göra detta även under en gudstjänst. Det hela handlar om att göra det lite snyggt. Vilket vi gjorde!

Jag vet, jag vet att bilden är mörk, det blir så i motljus och jag orkar inte fixa till det nu. Men här är i alla fall en av Missionskyrkans galna diakoner och en av de bästa vänner man kan få.

Det kan inte bli så mycket mer kyrka än kaffet efter en gudstjänst

Därefter blev det dags att gå till Betlehemskyrkan igen för SMU:s riksmöte. Det avklarades med full fart, vilket inte är konstigt då equmenia är de som sköter allt numera.

Anton, ombudet från Borlänge. Även om det rådde viss förvirring om vart han egentligen hörde hemma.

Aman, ombud från Svenstavik. Han visste däremot vart han hörde hemma.

Efter ytterligare några timmar var det dags för ordinationsgudstjänst på (eller i) Filadelfiakyrkan. Här är underbara Bim och kyrkan blev otroligt mycket rikare när de fick Bim som diakon.

Missionärer, volontärer och lite annat löst folk hälsades välkomna hem igen eller sändes ut för tjänst. I mitten på bilden står vår (där jag hör hemma alltså) pastor Perolof och hans fru Cathy.

Diakoner och pastorer blir här ordinerade (får licensen typ). De sista som blir ordinerade för Svenska Missionskyrkan. Det såg rätt roligt ut när de försökte tränga sig där innanför alla pastorer och diakoner. De var nästan tio fler som stod innanför än som skulle ordineras. Och jo, man får applådera, tjoa och busvissla sen när själva akten är över. Framför allt om man känner någon som blir ordinerad.

Här står vår tillförordnande missionsföreståndare Olle Alkholm som tar över i ett år nu efter Göran Zettergren. Han fick lova en hel del saker och sen bad vi såklart.

Förutom detta så minglades det, träffades vänner och bekanta man inte sett på länge (minst ett år). Att hålla liv i kontakter och knyta nya är inte så dumt. Och jag lyckades bara förarga 3 personer på en dag, helt otroligt. Jag fullkomligt älskar att åka på dessa konferenser. Men man blir trött.