Sparad i Feminism, Genus, HBTQ, Politik, Sexualitet, Trollbottom tycker till

Vikten av pride på mindre orter

Pride har under året spridit sig till många olika platser i Sverige. Många mindre orter har haft sina pridefestivaler och de är så bra. I veckan som var anordnades Ånge pride för första gången. Så otroligt viktigt. Ett samhälle som har präglats av starka patriarkala normer. Män ska vara män och kvinnor ska hålla sig på sin plats. Normbrytande människor har inte haft det lätt i Ånge men nu börjar arbetet med förändring. Då jag själv bodde i Ånge var det lätt som normbrytare att få elaka rykten om sig. Likaså gick det många elaka rykten om andra som ansågs avvikande. Bög slängdes hit och dit på ett mycket nedlåtande sätt.

Varför är det då så viktigt med pride på just dessa ställen? Jo, för att det finns en föreställning om att hbtq-personer endast finns i stora städer. Det är inte så, hbtq-personer finns överallt och behövs överallt. Ställen som Ånge behöver alla människor de kan få, för att bygden ska överleva, växa och bli något bra. Därför behövs pride för att visa att även på mindre ställen behövs förändring. Landsbygden behöver alla människor och alla människor ska kunna få leva utan skitsnack, förtryck och hot vart som helst. Synen på landsbygd behöver förändras, både av de som bor i den och av människor i större städer.

Dessutom är det dags att sluta se hbtq-människor som något avvikande. Alla är vi människor, oavsett hur vi ser ut, vem vi älskar eller vad vi tror eller inte tror på.

Jag har bott i många små byar under min uppväxt. Det har oftast varit väldigt svårt. Det är svårt att komma in som ”utböling”. Det skapas rykten och för att få bli en av alla andra är det att anpassa sig till de normer som styr i byn. Jag har väldigt länge, längre än jag själv varit medveten om det, varit normbrytande. Jag har betett mig på ett sätt som inte har passat in i de normer som styrt där jag bott. Jag har gjort saker som brutit normerna. Men jag är stolt över det, även om jag fick otroligt mycket skit. Jag blev mobbad, slagen, jag blev kallad för hora, slampa etc. Det är sådant här som vi måste komma bort ifrån, det är snarare det som ska anses vara avvikande. Det ska bli avvikande att bete sig som ett arsle.

Jag är otroligt glad över hur pridefestivalerna har spridit sig. Bara i Norrbotten har det poppat upp på många olika orter. Det är också roligt att varje ort hittar sin grej så att inte allt bli en kopia av Stockholm pride. Det är dags för landsbygden att stå upp för allas lika värde, för visst vill alla ni som bor i landsbygden ha den kvar? Var väl det jag trodde 🙂

 

Lyssna in det här

Sparad i Feminism, Genus, HBTQ, Trollbottom tycker till

Queer the world – en tanke om genus

Genus är något som vi möter dagligen i våra liv. Det finns i våra privatliv, i våra sociala relationer och i vår kultur. När vi talar om genus möter vi också en hel del fördomar, myter och rena lögner. Till exempel finns en föreställning om att kvinnor och män är varandras psykologiska motsatser. Att män är intelligentare, kvinnor är mer omhändertagande, att män är mer våldsamma och att genusmönster inte går att förändra. Dessa föreställningar är fel.

Den moderna genusforskningen föddes ur kvinnorörelsens kamp för jämställdhet. Detta för att de flesta genusordningar gynnar män och missgynnar kvinnor. Därmed inte sagt att en förändrad genusordning inte gynnar män. Snarare tvärtom, det gynnar både män och kvinnor.

Så varför skulle då en annan genusordning gynna män som redan idag gynnas av den ordning som redan finns? Visst, det finns saker som män skulle behöva göra avkall på. De skulle behöva ta ansvar för vad män gör. I dagens debatter hörs väldigt ofta från män när genus eller feminism diskuteras ”att inte alla män..”. Nä, inte alla män våldtar, inte alla män slåss, inte alla män tafsar eller är sexistiska. Men, det finns en kultur, en genuskultur som säger att män ska vara sådana, som uppmuntrar män till sådant beteende. Om inte alla män vill bli dragna över samma kam behöver dessa män istället stå upp för en annan genuskultur, en annan genusordning. En genusordning där män inte anser sig ha rätten till andras kroppar. Egentligen är det rätt enkelt. En kultur där män ska bete sig civiliserat.

Så varför är det så svårt? Förmodligen för att det är så starkt rotat och att det okända är skrämmande. Förmodligen för att många män inte vill lämna sin makt. Det handlar nämligen om att se vilken makt en har, vilka privilegier en har och sen göra avkall på en del av dem. Och visst kan det vara skrämmande men det kan även göra att livet blir så mycket bättre.

Om du råkar vara man och läser detta. Fundera då på vilka privilegier du har enbart för att du har en snopp. Är det privilegier du kan leva utan? Var då tydlig med att du inte vill ha det som det är nu. Ta ansvar för det du gör och ta ansvar för att säga ifrån om dina vänner tafsar, är sexistiska etc.

Jag har aldrig riktigt förstått varför män kan uppleva kvinnor så farliga. Vad är det som är så farligt med att en kvinna tar plats, säger ifrån, uttrycker en åsikt? Väldigt ofta som en kvinna gör det blir hon påhoppad och med dagens teknik är det väldigt lätt att slänga iväg en sexistisk kommentar utan att tänka efter förut. Skulle du kunna säga till en kvinna, ansikte mot ansikte, att hon är en hora och att du önskas hon ska våldtas? Kan du inte det, så skriv det då inte heller. Det är inte svårare än så.

Ibland möter jag män som säger att de är så bestörta över att kvinnor går över vägen, ökar takten när de går hem på kvällarna, om de nu råkar hamna bakom en kvinna. Jo, visst är det tragiskt. Men fundera över varför det är så. Hur ska kvinnan som går före dig veta om du är en av de män som inte tycker sig ha rätten att tafsa, skrika eller våldta? Fundera över om du någonsin mött en kvinna som inte blivit trakasserad av någon man? Jag känner ingen. Så jo, så länge genusordningen ser ut som den gör kommer kvinnan framför dig förmodligen känns sig otrygg och du är en del av den genusordningen.

För en tid sedan samtalade jag om feminism och värdet av feminism inom en organisation. Det jag då sa var att det handlar om att vända på perspektivet. Ett problem som finns inom organisationen är att det är svårt att få kvinnor att engagera sig. Men istället för att fråga sig varför det är svårt att engagera kvinnor så bör frågan ställas, vad gör män för att kvinnor ska vara välkomna och få plats? Inom vilka områden engagerar män sig? Avsäger sig män sin plats i tex en styrelse, i ett uppdrag för att en kvinna ska få plats istället? Lyssnar män? Vem driver igenom beslut, vem lyssnar medlemmarna till?

Det handlar egentligen om att queera organisationen. Alltså att istället för att se på det avvikande så tittar en på de normer som råder. Istället för att titta på ”problemet” så tittar en på hur ”problemet” ens kunnat få uppstå. Problemet är sällan det problem som uttalats utan ett problem om vilka genusordningar och normer som råder. Mitt råd är alltså att vända på synsättet. Tycker du det som man är jobbigt att kvinnan går snabbare framför dig, fundera då på vad det är som gör att hon gör det. Vad kan du göra för att förändra situationen?

 

feminism

Sparad i Feminism

Varför feminism

Flera gånger får jag försvara varför jag är feminist. Jag möter kvinnor som inte förstår varför feminismen är så viktig, som verkar se det som att om de erkänner sig som feminister erkänner de sig också som offer. Det finns människor som idag inte ser att det ännu finns stora skillnader.

Jag är feminist för att

  • Jag som kvinna får lägre lön enbart för att jag är kvinna
  • Jag som kvinna får sämre vård enbart för att jag är kvinna
  • Sjukvården vet mindre om hur kvinnokroppen fungerar då forskningen utgått från män
  • För att kvinnor runt om i världen blir lemlästade (könsstympning)
  • För att kvinnor blir systematiskt våldtagna i krig 
  • För att kvinnor som anmäler våldtäkt i vårt land inte får hjälp och för att det är så lätt för våldtäktsmän att komma undan
  • För att synen på män kunde vara bättre
  • För att jag vill leva att mitt barn och andras barn ska få andra förutsättningar. 
  • För att jag önskar ett samhälle där vi främst är människor
  • För att jag önskar att jag som kvinna inte blir pådyvlad egenskaper enbart utifrån mitt kön
  • För att jag önskar ett samhälle där alla kan få känna sig trygg oavsett kön, sexuell läggning, identitet

Jag är stolt över att vara feminist. Utan feminismen hade jag idag inte kunnat rösta, jag hade inte kunnat göra abort lagligt, jag hade inte kunnat anmäla våldtäkt, jag hade inte haft makten över mina egna pengar, jag hade inte haft samma möjligheter och rättigheter till arbete, jag hade inte kunnat anmäla våld i hemmet etc. Utan feminismen hade vi inte ens varit i närheten av den jämställdhet vi har idag.
Därför fungerar det inte för mig när människor säger att de är för jämställdhet men inte feminism. För att få jämställdhet behöver vi feminism. Jämställdhet i sig lyfter inte strukturer som ger privilegier till vissa enbart utifrån kön. Det gör feminismen.

Idag finns en stark mansnorm i samhället som ger män fördelar och privilegier, enbart utifrån att de är män. Män får mer lön än kvinnor, kvinnodominerande yrken är låginkomstyrken, forskning kring sjukdomar (tex hjärtinfarkt) utgår från män. Det finns så otroligt mycket som fortfarande behöver lyftas.

Jag som kvinna är inget offer för det. Jag ser att det finns saker som behöver förändras för att det ska bli bättre. Jag ser det som min plikt att därför arbeta för förändringar så att generationer som kommer efter faktiskt får det bättre. För min del skulle det alltså inte spela någon roll om jag själv inte var drabbad av till exempel löneförtrycket. För det handlar om att kämpa för att hela samhället ska bli bättre, det handlar om att kommande generationer ska få det bättre.

Kampen går vidare

Sparad i Feminism, Genus, Trollbottom tycker till

Med hår på bröstet

Alldeles nyligen träffade jag på en flicka som lite förvånat frågade mig om inte jag var tjej. Jo, svarade jag. ”Men, du har ju hår på armarna, det har ju inte flickor” säger hon. Vi fick ett fint samtal hon och jag om kroppsbehåring.

Jag kände mig dock lite skrämd över hur långt det gått. Har inte kvinnor hår på armarna, kan man inte vara kvinna då? Självklart kan man det. Avbehåringen av kvinnor har gått väl så långt. Och visst, jag rakar mig under armarna för jag känner mig mest bekväm så. Det är inte ett eget val från början utan helt klart var jag starkt påverkad av samhällets syn på mig som kvinna, vad jag var tvungen att göra för att passa in. Likadant rakar jag benen på somrarna. Inte för att jag alltid vill utan för att jag inte orkar stå emot. Dock skulle jag behöva stå emot då jag har sådant hår som gärna växer inåt vilket innebär att jag titt som tätt får inflammerade hårsäckar över hela benen. Det är inget skönt alls och absolut inte en vacker syn (om det nu var så viktigt med vacker syn).

Så nu kommer här litet erkännande. Jag är kvinna och trots detta har jag hår på benen, på tårna, på armarna, på magen. Jag har lite hår på brösten och jag har lite hår i ansiktet. Ryggen har jag säkert också hår på, det ser jag dock inte. Jag har hår på muttan och rövhår. Jag har helt enkelt hår precis som vem som helst som inte maniskt tar bort det. För så olika är vi inte när det gäller kroppsbehåring mellan könen. Skillnaden kan vara mängden hår men inte ens där är skillnaden så stor mellan könen utan är större mellan individer.

Jag skäms egentligen inte. Jag blir obekväm, absolut. Ofta önskar jag att jag hade ljust hår som knappt syntes, då skulle jag inte ta bort håret alls. Nu har jag tjockt svart hår som syns väl mot min bleka kropp. Dessutom är jag inte smal och slank som kvinnor ”ska” vara utan har lite fett, en hel del hud som hänger. Under det har jag dock en massa starka muskler. Hur som helst är jag en fin kvinna och jag duger som jag är. Det är inte samhällets sak att bestämma om jag duger som kvinna eller inte. Det är inte upp till främmande människor att bestämma om jag duger som kvinna eller inte. Den enda som har rätt att bestämma det, är jag själv. Och jag säger, jag duger med alla skavanker jag har. För först och främst är jag människa men också en stolt kvinna.

Visst, jag kommer fortsätta raka mig på vissa ställen, jag kommer ta bort hår. Det är inte alltid mitt egna fria val, utan en stark påverkan från samhället. Men trots det, så har ingen rätt att säga bu eller bä om det. Min kropp är min, den ser ut som den gör och det är okej. Vi får alla se ut som vi gör. Vi kanske tycker att vissa kläder är konstiga, att vissa kroppar är fula. Det är okej, var tyst om det bara. För ingen av oss har rätt att säga saker om andras kroppar. Ingen har rätt att säga om en kropp är vacker, ful, fel storlek, form etc. Det är inte upp till någon annan att avgöra.

Sjukligt ökad kroppsbehåring med ett manligt könsmönster hos kvinnor brukar kallas hirsutism. En överdriven och onormal hårtillväxt på både kvinnor och män går under beteckningen hypertrikos. Vad som betecknas som onormalt beror inte enbart på medicinska indikationer utan även på sociala och kulturella attityder. (wikipedia.se)

 

behåring

Sparad i Genus, HBTQ, Tankar, Trollbottom tycker till

T som i människa

”Transperson” är ett paraplybegrepp för en mängd olika identiteteter, så som exempelvis transsexuell, transvestit eller intergender. Gemensamt är att man på något sätt avviker från hur ens biologiska kön och juridiska kön förväntas hänga ihop med ens könsidentitet eller könsuttryck. Man bestämmer själv om man vill definiera sig som transperson: ingen annan kan säga åt en att man är trans. Det är man själv som vet bäst vilket kön man har.

Transvestit är den person som mer eller mindre ofta, helt eller delvis använder sig av ett annat könsuttryck. Det kan handla om kläder, kroppsspråk, röstläge och andra attribut. Vissa personer klär om helt, andra har bara några enstaka detaljer eller plagg. Biologiska och juridiska män som ibland klär sig i typiska kvinnokläder är nog den mest välkända formen av transvestism. Givetvis finns det många andra transvestiter också. Men när det exempelvis gäller biologiska och juridiska kvinnor som ibland klär sig i typiska manskläder så brukar det inte märkas så mycket: det är helt enkelt mer socialt accepterat att vara tjej i killkläder och man sticker inte ut på samma sätt.

Transsexuell, förkortat TS, är den som upplever sig vara av ett annat kön än det juridiska kön man tilldelades vid födseln och har en vilja att förändra kroppen helt eller delvis med exempelvis kirurgi eller hormonbehandling.
Ofta hör man att transsexuella önskar genomgå ett könsbyte. En mer passande term är könskorrigering: att man vill korrigera sin kropp för att matcha det kön man känner att man är.
Man brukar tala om FtM-transsexuella och MtF-transsexuella. FtM är en förkorting för Female to Male och beskriver en person som vid sin födsel registrerades som tjej och önskar korrigera sin kropp till att bli en mer typisk manskropp. MtF (Male to Female) beskriver en person som registrerades som kille men som önskar korrigera sin kropp till en mer typisk tjejkropp.

Transgender är ett brett begrepp som kan betyda olika saker för olika personer. En del definierar det som att vilja korrigera delar av sin kropp men utan att vara transsexuell. En del definierar det som att vara transsexuell men inte vilja korrigera sin kropp.

Intergender är den person som identifierar sig som mellan eller bortom kvinna/man-uppdelningen av kön. Intergender betyder inte samma sak för alla som definierar sig som det. Vissa intergenders känner sig både som tjej och kille. Andra känner att de befinner sig mellan de två kategorierna. Och många intergenders känner sig som inget kön alls.

Dragqueen/king Att ”draga” är ofta något politiskt eller en form av scenkonst. Det handlar då ofta om att överdriva typiskt maskulina eller typiskt feminina uttryck. Eller så kan man blanda: det kallas crossdrag. Alla kan draga som det ena eller det andra – oavsett kön. (All information ovan hittar man på transformering.se)

På sistone har jag hittat en person på twitter som inspirerat mig att tänka till lite ytterligare. Som uppmanar att lyfta upp T i hbtq, kanske rent av vända på begreppet och ha det som qtbh istället. För om homosexualitet kan vara i vissa sammanhang näst intill tabu så är transpersoner något som näst intill aldrig pratas om. Ändå skulle det behövas då kunskapen är väldigt liten. Få verkar veta att T i hbt står för transpersoner och inte transsexuella. Få verkar veta att transpersoner är ett paraplybegrepp som innefattar egentligen allt det som inte är cis (som du kan läsa mer om i länken om du inte vet vad det är). Men framför allt så har hon fått mig att titta på hur jag själv är och vad jag själv gör. För även om man är aktivist, säg nu då hbtq aktivist så kan det bli så att man utan vilje förtrycker till exempel T bara för att man utgår från heteronormen. Jag började som sagt fundera på hur jag använder begreppen inom T. Säger jag lite slarvigt transa till vem som helst eller hur gör jag.

Idag säger jag, vad jag vet, inte transa till transsexuella eller för den delen till transvestiter. Jag utgår från att om en transsexuell MtF (Malen to Female) vill bli benämnd med pronomet hon.
Men, jag vet att jag använt mig av transa, transor. Detta är ett erkännande som lite skär i mitt hjärta. För tio år sedan var jag på pride, mitt paraply gick sönder och jag letade efter personer som hade nål och tråd. Till slut fick jag syn på transvestiternas tält (rätt säker på att det var transvestiter och inte transsexuella), jag får låna nål och tråd. Året efter gav jag dom en hel korg med bullar som tack. Men då använde jag transorna. Ju mer jag tänker på det känns det som ett begrepp som vi cis-personer använder för att få distans, makt och för att upprätthålla normen. Maria lär mig att öppna ögonen ännu mer. För det är lätt hänt när man är cis och dessutom hör till heteronormen att man blir hemmablind. Även en aktivist kan förtrycka mot det som aktivisten egentligen kämpar för. Därför är det viktigt att vara öppen, kunna ta till sig, fundera, förändra och våga erkänna åtminstone för sig själv ”att här gjorde jag fel”.