Sparad i Trollbottom tycker till

En utmattad aktivist

Jag läste en artikel idag om att många aktivister bränner ut sig. Det är inte konstigt tänker jag, som själv är en som bränt ut sig. Fast inte bara för min aktivism men ändå. Det är lätt att bränna ut sig när en brinner för något och där arbetet för att förändra, hjälpa, rädda aldrig tar slut. Det finns alltid mer att göra. Min aktivism kommer utifrån min kristna tro, den bygger på vad aktivisten Jesus gjorde. Såg, lyfte och hjälpte de människor som i det samhälle han levde i. Det är vad jag vill göra i det samhälle jag lever i nu. Därför gick jag in med min aktivism i den kyrka jag tillhörde, med hela mig själv. För att visa på förtrycket gick jag in i förtrycket. Det blev då tydligare för de som bestämde att det fanns. Nu hjälpte det inte, det blev ingen förändring, inte då. Kanske i framtiden blir det en förändring. Jag gick i alla fall vidare, jag bestämde mig för att jag var tvungen att gå ur organisationen som inte stod för det jag stod för. Hur som helst har min aktivism inte slutat. Jag är politisk aktivist, jag är hbtq-aktivist etc. Jag jobbar och brinner för mänskliga rättigheter, för antirasismen, för feminismen. Där ligger min kamp. Där jag bor finns en grupp inom tillsammansskapet. Jag gick in där med hull och hår samtidigt som jag gick in i politiken, samtidigt som jag jobbade och pluggade, samtidigt som jag redan varit utbränd en gång och inte gått lugnt tillbaka. Det höll inte så länge. Idag är jag sjukskriven på min tredje utmattning. Jag har inte slutat vara aktivist men jag har fått tänka till. Eftersom det finns arbete att göra överallt är det väldigt viktigt att man vågar säga nej, att man tänker till och funderar på om just jag är rätt person för uppdraget. Det finns många aktivister och det bästa är ju om vi alla aktivister kan dela på kampen så att vi inte bränner ut oss. En kan inte göra allt, tillsammans kan vi göra mer. För ett år sedan, när jag gick in i min andra utmattning så tvingades jag att inse att jag inte kunde finnas med överallt. Det spelar ingen roll att jag tycker saker är viktiga och att jag ser att vissa organisationer gör ett fantastiskt arbete och att de behöver mer hjälp. Jag måste välja vart jag lägger min kraft. Jag fick fundera och bestämde mig för att främst lägga den på politiken. Därutöver volontärar jag på pride både i min stad och i Stockholm samt att jag både genom politiken men också genom andra kanaler stöttar upp för migranter, antirasism och feminism. Men jag är mer noga på vad jag gör och när jag gör det. Jag kan inte vara 100% aktiv inom allt, det funkar inte. Jag känner mig ändå nöjd med mitt val. Inom politiken kan jag göra skillnad i det långa loppet, jag kan föra samtal och diskussioner. Jag får utbilda mig inom till exempel feminism så jag kan på ett ännu bättre sätt gå ut och vara feministisk aktivist.

Ett sätt att vara aktivist är ju att skriva insändare, blogga, vara aktiv på sociala medier. Men även det kräver sin tid och det kräver att du inte kan gå in i allt. Det krävs begränsningar, framför allt i sådant arbete där det inte finns några gränser på hur mycket som behöver göras.

Tipsen som stod i artikeln var att se till att ha aktivistfri tid varje dag och att se till att ha sammanhängande aktivistfria helger. Att när en börjar känna sig trött, sliten etc så är det dags att trappa ner och kolla över sitt engagemang.

Mitt råd är att våga säga nej. Det är snällt både mot dig och andra. Ta pauser, det är okej. Kolla över vart ditt engagemang ligger, vilka organisationer är du aktiv i. Du behöver inte, kan inte lägga ner 100% i alla organisationer. Bestäm dig för en som du fokuserar huvudsakligen på. Stötta resten i den mån du kan, hinner och orkar. Att vara aktivist är emellanåt slitigt och sällan ser man någon direkt förändring. Men, det vi gör förändrar, om än i det långa loppet. Vi gör skillnad.

En kan inte göra allt, tillsammans kan vi göra mer

strong-hand_small

Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”