Sparad i Tankar, Tro

Med Gud finns inget helvete… Eller?

Jag är uppvuxen med tro i familjen, kristen tro. Vi gick till missionskyrkan på gudstjänster och mina föräldrar var aktiva scouter. Livet var gott för det är det inom kyrkan. Eller så är det inte så. Allt för många gånger har jag sett, hört och mött människor som far väldigt illa i livet och som tror att de är skyldiga till eländet, att Gud straffar dom för något de gjort. Gud straffar inte!

Själv var jag tyst om saker som skedde i mitt liv eftersom det fanns de som då skulle anse att jag inte var nog kristen, eller nog god, att jag var djävulens anhang, att jag straffades av Gud. Jag fick höra det flera gånger.

Gud straffar inte!

Även när livet varit ett rent helvete så har Gud varit med mig. Det är inte Gud som vill mig ont. Gud straffar mig inte för de fel jag gör, Gud följer mig, lyfter mig och älskar mig. Som människa är vi inte Gud, vi är inte fullkomliga. Vi gör fel, vi säger fel, det blir fel. Det är så det är. Vi kan rätta till vissa saker, vi kan förändra. Men vi kan aldrig bli Gud, vi kan bara bli en del av Guds skapelse och göra så gott vi kan. Vi kan säga förlåt när det blir fel.

När jag möter nya människor som får höra att jag är troende, får de en uppfattning om att livet då har varit som en dans. För så är det när en tror på Gud. Gud är med och därför kan inget ont hända. Så är det inte. Och det är dags att lyfta att även om Gud är med människor, så händer eländen. Allt från sjukdomar, övergrepp, missbruk, mobbning, dödsfall, olyckor osv. Människor med tro är inte skyddade från det som livet har att erbjuda. Livet kan givetvis erbjuda massor med gott också.

Jag kan glädjas med människor som funnit sin trygghet i sin tro (eller vad de nu funnit den i), som med hjälp av sin trygghet kan lämna det som sårat. Jag blir däremot rädd när människor totalt slukas upp av att nu kommer allt bli bra. Livet kommer aldrig mer bli ett helvete.

Mitt liv har som sagt innehållit en hel del helveten. Och det är inte Gud som utsatt mig för detta. Det är människor.

Det var inte Gud som mobbade
Det var inte Gud som trakasserade
Det var inte Gud som våldtog
Det var inte Gud som drack
Det var inte Gud som slog
Det var inte Gud som utnyttjade
Det var inte Gud som sparkade

Däremot var Gud med mig, varje dag. Gud älskade mig, hela mig. Det var ingen större tröst just då, när en var i helvetet. Det är en tröst idag.

Gud straffar inte!

Sparad i Inga rasister på våra gator, Tankar, Trollbottom tycker till, Uppfostran

Att göra sig vit

När jag var liten fick jag ofta frågan var jag kom ifrån. Det funkade inte att säga Sverige, de ville alltid veta från vilket land jag kom ifrån. Jag kommer från Sverige.
Men jag tänkte sällan på det då. Tyckte nog mest att de bara var lite knäppa och tröga som inte fatta vad jag sa. Så flyttade vi till en by, ett litet samhälle. Det tog något enstaka år där innan det satte fart ordentligt. Några personer med främlingsfientliga åsikter tyckte det var helt okej att börja. Det började lite smått, ett ”negerfitta” här och ett ”blattehora” där. Det tog inte så lång tid innan jag fick höra ett och annat varje dag, varje rast, varje timma.

Negerfitta, Jävla blatte, Negerjävel, Blattehora, Åk hem till ditt land, Smutsiga jävla blatte

Jag slutade vara ute, jag skulle bli blek. Jag slutade vara i solen, jag köpte smink som gjorde mig blekare. Det var inte så att jag var speciellt mörk, jag var bara solbrun och det satt i året runt. Jag var ute mycket, blev lätt solbrun och det satt i länge. Men jag slutade vara ute. Jag skulle bli blek.
Jag fann punken. En stil och musik som jag kände mig hemma i. Där blev det dessutom en bra orsak till att vara blek. Vitt puder och svart kajal. Blekhet var ideal och jag ville vara blek, vit. Jag ville höra hemma, jag ville bli accepterad.

Killarna, för det var främst killar som uttryckte rasismen, de försvarades med att de var unga. Det var pojkstreck. Dessutom, kunde det ju inte vara rasism, jag var ju inte svart. Jag kallade pojkarna för rasister och fick höra att jag var orättvis, att jag var hård. Det var ju bara att acceptera att det var pojkstreck, de skulle mogna. Deras rasism och mobbning var okej, de var ju bara pojkar. Det var bara pojkar. Jag var ingen.

För varje år som gick blev jag blekare, jag höll mig undan från solen. Jag glömde bort varför jag strävade efter blekhet, efter att bli så blek som möjligt. Jag sa att det berodde på att jag ville, jag trodde det berodde på punkidealet. Jag strävade efter att bli så vit som möjligt för att passa in, för att skydda mig själv, för att slippa höra.
Än idag, när jag tänker på den här tiden får jag en stor klump i magen. Sorgen, smärtan. Det var bara pojkstreck, de var bara pojkar. Jag var ingen.

idapåjärnväg

Sparad i Tro

Maktmissbruk inom kyrkan

Det är väl ingen hemlighet att det även inom kyrkorna i vårt land förekommer maktmissbruk, mobbning, härskartekniksanvändning etc. När jag talar om kyrkan talar jag främst om den kyrka jag själv tillhör.

Den är bra, annars hade jag inte stannat kvar. Men det finns saker som måste lyftas upp i ljuset. Saker som sker som verkligen inte är bra.

Efter mitt förra inlägg fick jag berättelser berättade för mig. Vittnesbörd om hur människor blir utfrysta, mobbade för att de är ”annorlunda”. Människor med psykiska sjukdomar, diagnoser, ”besvärliga” människor som utfryses, mobbade eller utmanövrerade med hjälp av härskarteknik. Förvisso är kyrkan uppbyggd på människor och människor gör misstag, gör fel. Däremot ställer jag höga krav på människor inom kyrkan, på hur de beter sig. Inom kyrkan bör man leva och bete sig så som man själv vill bli bemött. Precis som Jesus sa. Människor bör leva sitt liv så Jesuslikt som möjligt.

Att då mobba ut människor för att de är annorlunda, vågar säga obekväma saker, sexuell läggning/identitet är inte okej. Det är aldrig okej. Egentligen är det inte okej utanför kyrkan men det blir katastrof när kyrkorna utsätter människor för detta.

Jag själv är en stark människa och blev nyligen utmanövrerad när jag sökte en tjänst inom kyrkan, på ett väldigt fult sätt. Jag klarar det, jag hanterar det och jag ser till att det tas upp. Men även jag blir sårad, ledsen och kränkt.

Tänk er själva då människor som inte är lika starka, som inte orkar säga ifrån. Människor som redan är utsatta av diverse saker som bara behöver kyrkan som en trygg plats.

Jag får höra hur pastorer mobbar ut ”annorlunda” människor. Pastorer som ska ta hand om människor som kommer till våra kyrkor. Vart i pastorsutbildningen talar man om sådana här problem? Utbildas pastorer i hur härskarteknik fungerar? Läser de om mobbning?

Inom diakonutbildningen, som jag gått, läser man inte om sådana här saker. Det ingår om psykiska sjukdomar. Men inget om saker som kyrkan själv utsätter människor för. Kanske är det dags att det kommer in i utbildningarna. Det kan vara ett sätt att förebygga, att medvetandegöra.

Sen måste kyrkan, från ledningshåll utarbeta hur man hanterar sånt här, hur församlingar aktivt arbetar för att sådant här inte händer. Det kommer fortsätta hända men ju mer förebyggande man arbetar kanske man kan förhindra åtminstone några att bli utsatta för kyrkans stora svek.

Vad skulle Jesus göra? – En fråga alla som finns inom kyrkan borde ha med sig hela tiden i sitt liv, i allt som sker, i beslut, i bemötanden. 

Sparad i Tankar

Varför jag kämpar

Inte nu men förut har jag fått frågan varför jag brinner så hårt för att arbeta mot förtryck och utsatthet, hur jag orkar och vart mitt engagemang kommer ifrån.

Jag har gått och tänkt på detta ganska länge. Som många gånger behöver jag få tänka, fundera, vända och vrida. Detta gör jag ofta när det handlar om saker om mig själv. Det brukar gå fortare i tanken när det handlar om andra än mig själv.

Jag tänker i alla fall såhär att mitt engagemang kommer i grunden från min mamma. Hon har så länge jag minns lyft människor som har det svårt. Hemma har ämnen om utsatthet och förtryck nästan alltid varit på agendan. Mycket av min styrka, min driv, att jag vågar, det har jag fått från mamma. Och tro mig, vi är väldigt lika varandra, mamma och jag.

Förutom detta så har jag själv varit utsatt för en del förtryck, utanförskap och utsatt för olika svårigheter, trauman.

Jag minns redan i förskolan, den första jag gick, hur jag inte passade in med de andra ”tuffa” barnen. Det var jag och O som höll ihop. Vi hade vår egna värld och den var fantastisk.
Senare när jag gick i skolan blev jag i den ena utsatt för fysisk mobbning. Jag blev misshandlad på rasterna, blev utsatt för rasism (negerhora, blattejävel, negerfitta, åk hem till ditt land etc), även nästa skola blev jag utsatt för mobbning, då mer psykisk än fysisk.

Förutom denna utsatthet har jag även blivit utsatt för olika slags övergrepp. Övergrepp av olika slag av olika människor och övergrepp på min tro av människor inom kyrkan.

Allt det jag varit utsatt för, allt jag har upplevt bär jag såklart med mig överallt och i allt jag gör. Det kan göra att jag enklare kan förstå och känna mig in. Men jag kan aldrig förstå en annan människas smärta helt och fullt, det kan ingen. Det spelar ingen roll om man upplevt samma sak, vi är alla olika och fungerar olika. Därför kan inte det jag upplevt göra att jag vet precis hur andra mår bara för att de blivit utsatta för samma sak.
Men för att gå vidare där tankarna började. Jag tror att min brinnande kampanda kommer från mamma, från min familj, från utsattheten jag själv blivit utsatt för och från Gud. Mitt kall som diakon är att kämpa för de som behöver en röst. Det är att visa med hela mig själv på utsatthet och förtyck, så gott jag kan såklart. Det är för mig att leva min tro. Det är mitt liv med Jesus (ojojoj, så religiöst det blev) att lyfta människor som inte är ett piss värda i vårt samhälle, i vår värld som den ser ut idag.

Drivkraften får jag från min tro, från min kallelse, från min familj och från att veta att det jag gör faktiskt lyfter människor.

Sparad i Genus, Sexualitet, Tankar

Hår är skamligt

Det har blivit en rätt stor debatt om det här med kroppsbehåring. Fler med mig berättar om hur skamligt det känns med något så fånigt som hår på benen. Att visa upp sina håriga ben offentligt känns helt uteslutet. Vilket är helt galet, män får göra det men inte kvinnor.
Jag började högstadiet när jag började raka mig under armarna och benen. Jag simmade rätt mycket och blev retad, fick elaka pikar om min kroppsbehåring. Självförtroendet var långt ifrån det bästa och jag blev starkt påverkad. Idag är jag en stark kvinna men ändå har jag stora skamkänslor över min kroppsbehåring. Förutom det på huvudet och armarna.
Jag rakar mig sällan för min egen skull. Jag intalar mig att det är för min egen skull men egentligen handlar det mer om min svaghet inför det rådande klimatet än ett eget val. Jag önskar att det vore ett eget val men det är det inte.
Jag har hår på ställen som anses vara generande. Läste för ett tag sedan om en sjukdom där en symptom var generande hårväxt precis där jag har hår, utan att vara sjuk. Hår på benen, låren, baksidan av låren, ögonbrynen är stora och buskiga och har en tendens att nästan växa ihop, överläppen osv. Att raka överallt är verkligen ingen bra idé för min del då jag får inflammation, inåtväxande hårstrån. Det blir helt enkelt inte bra. Detta gör att jag ändå inte visar mig i badräkt, att gå barbent om sommaren gör jag helst inte.
Mitt naturliga hår hindrar mig att leva nej, de rådande normerna kring kvinnors kroppsbehåring hindrar mig. Min självkänsla och självförtroende räcker inte till. Jag fortsätter raka mig.

Flera berättar om hur de blivit mobbade på grund av hår på benen. Allvarligt, det är f*n mig sjukt att det ska vara så. Hur många kvinnor rakar sig av eget val på riktigt? Jag är övertygad om att många tror att de gör det men som egentligen är påverkad av skönhetsidealet, som fått det inpräntat att det är äckligt med hår. För att vara vacker måste man vara len.

Jag lovar att jag är lenar orakad än som rakad. Men inte hjälper det. Och inte hjälper det att jag gått ut med min skam här, lagt ut mina håriga ben för offentligheten. Jag kommer garanterat raka benen igen till sommaren.