Sparad i Familj, Feminism, Trollbottom tycker till

Misshandlade kvinnor

Efter att ha haft en diskussion idag med en kvinna så förstår jag mer varför kvinnor som lämnat sina misshandlade män blir ensamma och misstrodda bättre. När kvinnor som uttalar sig vara för systerskapet, för feminism och vill krossa patriarkatet skyller på att misshandeln var ändå något som skedde i relationen. Och visst är det så för kvinnor som lämnar sina män.

Jag kan förstå mer nu varför dessa kvinnor blir misstrodda. Han är ju en sån fin man, en sån god vän. Han som har så bra åsikter osv. Kvinnor som får stå till svars för vad som skedde. Det kanske inte var så farligt ändå. Han menade det nog inte.

Hur kommer det sig att det blir så. Att vi fortfarande inte tror på kvinnorna som berättar trots att vi vet att misshandel sker i alla former och även den snällaste, godaste människan (utåt) kan vara ett rent helvete för partnern. Hur kommer det sig att vi än idag lägger skulden och skammen på de som lämnar en misshandlande relation?

Det är inte kvinnan som lämnar en misshandlande man som bär skulden eller skammen. Det är mannen. Det är dags att sluta lägga detta på kvinnan. Traumat är nog för kvinnan. Att lämna, att stå på egna ben, att bygga upp sig själv igen. Det räcker som det är utan att bli ifrågasatt eller få höra att det var sådant som skedde i relationen och berör ingen annan.

Skulle en misshandel ske på stan skulle få ge den som blir misshandlad skulden. Vad är då skillnaden när den sker inom fyra väggar?

Sparad i Musik, Utmaningar

Musik dag 8

 Låt jag föknippar med gymnastik lektionerna

All my hate med underbara Korn. Nej, inte lyssnade vi på Korn under våra gymnastiklektioner. Jag minns ärligt inte vad vi lyssnade på. Under gymnasiet skolkade jag mest då gymnastiken gav mig ångest. Under högstadiet blev jag mobbad och värst var det under gymnastiklektionerna då de fick möjlighet att misshandla mig och psyka ut mig ännu mer. Vår lärare, ja hon var med på noterna.

Därav låtvalet. Gymnastiksituationer kan än idag få mig att må riktigt dåligt

Sparad i Barn, Föräldraskap

>Språkförskolan

>Nu när allt är klart kommer jag här berätta vad språkförskolan utsatte vår son och familj för. Detta för att jag tycker det är viktigt att sanningen kommer ut.

I oktober 2008 skolade vi in sonen, då nyss fyllda ett år på språkförskolans avdelning på Mariehem i Umeå. Vi hade valt språkförskolan då både jag och min man tycker det är viktigt med språk. Dessutom att det är lättare att lära sig språk som barn.
Inskolningen gick bra och det kändes bra även om lokalerna var små och kändes trånga. Men personalen verkade få det att fungera ändå vilket gjorde att jag som förälder slappnade av. Strax före jul hände det som inte får hända men som ändå kan hända. Sonen kom hem med samma blöja som han fick på sig på morgonen när han åkte till förskolan. Hans rumpa var helt förstörd efter en dag med frätande urin och bajs. Det blev ett ganska stort och svårläkt sår på rumpan efter detta. Vi pratade med avdelningschefen dagen efter och hon skulle ta upp det med personalen och se över rutinerna. Vi bad dom även att byta ofta och lufta så mycket det gick. De fick salva att smörja med. Såret ville ändå inte läka och fastän de hade fem blöjor att byta med varje dag så fick vi hem som mest två blöjor vilket innebar att de endast hade bytt på honom två gånger under dagen. Detta påpekade vi och bad de byta oftare eftersom hans rumpa var så känslig efter han fick såret.
Julen kom och han var hemma, såret läkte på några få dagar och det kändes bra att han var hel när han började på förskolan igen efter juluppehållet. Tyvärr tog det inte länge innan han kom åter hem igen med samma blöja som han hade när han åkte dit på morgonen. Detta gjorde såklart att såren kom tillbaka. Åter igen pratade vi med avdelningschefen och bad de att gå över sina rutiner. Åter igen gav vi dom salvor och bad de byta oftare så att det inte låg urin på såret och frätte. Trots att vi bett om detta kom det ändå bara hem två smutsiga blöjor efter dagarna vilket då innebar att de inte bytt extra ofta på honom. Såren var otroligt svårläkta.
Jag fick sportlov och sonen var hemma en vecka, såren läkte på någon dag. Åter till dagis skedde det för tredje gången att han kom hem med samma blöja som han fått på morgonen. Åter igen gick vi igenom samma procedur med avdelningschefen. Vid det här laget började jag känna mig tveksam till om sonen skulle kunna gå kvar om de missade blöjbyten så ofta som tre gånger på mindre än ett halvår. Tre gånger som vi var säkra på och fler gånger som vi misstänker att inget byte skett.
Vid hämtning frågade vi alltid hur dagen gått och personalen svarade alltid att det gått bra, att han varit glad.
Strax före påsk blev vi kallade till möte till förskolan. På mötet var en ur personalen då avdelningschefen var sjukskriven samt förskolans chef. På mötet fick vi veta att de varit oroliga för sonens omvårdnad sedan i november. De påstod att han luktade illa men att lukten försvann under dagen, att han var full med hundhår, att de misstänkte att han inte fick mat hemma då han åt så mycket på förskolan, att vi misskötte såren på rumpan eftersom de aldrig läkte, att vi inte såg till att han hade de kläder han behövde för att kunna vara ute.
Jag blev chockad och visste inte hur jag skulle bemöta de anklagelser som kom eftersom de dels kom som från en blixt från klar himmel. Min man var arg. Vi försökte bemöta anklagelserna så gott vi kunde. Någon dag senare fick vi protokollet från mötet och protokollet var fullt med felaktigheter. Saker vi inte hade sagt stod att vi hade sagt. Vi kallade då in på ett möte till för att dels bemöta de anklagelser som de kommit med under första mötet men också för att ifrågasätta det felaktiga protokollet. På andra mötet var avdelningschefen samt chefen för förskolan med. Under detta möte kom ännu fler anklagelser om att sonen inte alls varit glad under dagarna utan gråtit och skrikit mest hela tiden. Något vi ifrågasatte varför de då inte hört av sig under dagarna och hur det kom sig att han aldrig varit rödgråten, samt varför de aldrig sagt något om det vid hämtning. Några bra svar kom aldrig. Vi förklarade även då att vi inte visste om sonen skulle få fortsätta gå på förskolan då vårt förtroende för förskolan inte fanns kvar. De tyckte det var synd för de ville verkligen att han skulle gå kvar (?) vilket man kan undra varför om nu sonen endast varit ett dilemma för dem.
Efter några dagar kom protokollet och även denna gång innehöll det ett antal felaktigheter. Vi beslöt oss då för att sonen inte skulle få gå kvar på förskolan och meddelande förskolan detta. Det tog inte många veckor innan sociala hörde av sig. Förskolan hade anmält oss till sociala då de hade en oro för sonens omvårdnad och hälsa. Anmälan kom in sex månader efter deras påstådda oro hade börjat. Enligt lag måste de anmäla vid minsta oro på en gång. Förskolan får inte utreda själva, något som de försökt i och med de möten vi hade med dem. De hade heller inte anmält på en gång, vilket de då måste enligt lagen.
Under de månader vi var under utredning av sociala mådde vi väldigt dåligt. Det var en enorm press och eftersom utredningen dessutom hamnade mitt i semestertider drog den ut på tiden. Det var helt klart en av de värsta somrarna vi varit med om.
Strax innan utredningen var klar började sonen på en ny förskola. Vi pratade med förskolan om att vi var under utredning och förklarade situationen till varför vi bytt förskola. Personalen på förskolan ifrågasatte aldrig oss som föräldrar och de har heller inte förstått vad språkförskolan har haft som grund i sin anmälan. Under tiden vi väntade på att utredningen skulle bli klar rannsakade vi oss själva som föräldrar. Men vi kunde inte komma på vad vi skulle förändra av det som förskolan hade påstått. Det fanns ingen relevans i det de sa.
Utredningen blev klar och vi blev ”friade”.

Efter detta anmälde vi språkförskolan på grund av de felaktigheter de begått. Dels den felaktiga hanteringen av sin påstådda oro. Dels de många lögner de kommit med och som tydligt syns i dokumenten från utredningen av soc. Dels på grund av den vanvård de utsatte vår son för och för den bristande kunskap de har om små barns utveckling (de tyckte det var konstigt att sonen inte pratade eller gick när han kom dit vid ett års ålder och att hans språk inte förbättras under det halvår han gick där).
Vår anmälan blev skickad till språkförskolan som fick svara på den. Sen har nu kommunen kommit fram till att språkförskolan måste förbättra sin information till föräldrar samt mellan personal och mellan avdelningar. Men inga andra åtgärder behövs och de får ingen tillsägelse.

Jag var beredd på detta men ändå är jag otroligt arg och ledsen för att kommunen inte har förstått vår anmälan och att språkförskolan kommer undan. Språkförskolan har utsatt mig, Jocke och sonen för en otrolig press. De har dessutom utsatt sonen för misskötsel genom att inte byta på honom och inte bry sig om att byta oftare när såren uppstod.
Som förälder är man otroligt utlämnad till vad förskolepersonalen säger och gör. Gör förskolan fel har man som förälder nästan inga medel att ta till för att förskolan ska få en tillsägelse eller att förändring ska ske. Däremot kan förskolan utan problem utsätta föräldrar för lögner och stor press genom att anmäla till sociala.
Kanske borde översynen av förskolor inte ligga hos kommuner. Även privata borde ligga hos skolverket så att inte jäv eller annat uppstår. Det borde även finnas mer stöd och hjälp till föräldrar som drabbas av förskolors maktmissbruk.

Dessutom vill jag tillägga att jag inte på något vis kan rekommendera språkförskolan till någon. Snarare vill jag passa på att varna för dom då de missbrukar sin maktposition till max.