Sparad i Feminism, Politik, Tro, Trollbottom tycker till

Män borde förbjudas tycka till om kvinnors rätt

Har förstått att vissa tycker, inom vänsterpartiet, att hijab ska vara förbjudet, åtminstone införskaffa en åldersgräns. De menar att hijab är ett muslimskt problem och att det är tvång för kvinnor att ha hijab.

Jag blir så trött på dessa diskussioner. Det är så insnöat att det inte är klokt. Givetvis är det främst män som tycker dessutom. Om och om igen anser sig män ha rätten att bestämma hur en kvinna ska klä sig. För hijab är inte ett problem och framför allt inte utifrån religion.

Problemet är vårt patriarkata samhälle. Där män anser sig ha rätten att bestämma över kvinnors klädsel och varande. Jag menar att oavsett klädsel så är det fel om det är ett tvång, ett förtryck. Om en kvinna tvingas av andra att klä sig på ett visst sätt är det fel. Med andra ord handlar det om att flytta blicken från religion, eftersom det inte har med religion att göra. Och istället lyfta det till vad det är. Problemet är när saker blir till ett förtryck. Problemet är att män anser sig ha rätten att tycka om saker de inte har med att göra.

Det finns många kvinnor som flyr från sina länder och som kämpat för att få ta av sig sin huvudbonad. I Sverige finns samma kamp, om än tvärtom. Det pågår en kamp om att få rätten till att ha på sig sin huvudbonad utan spott och spe. Det är samma kamp i grund och botten. Det handlar om män som förtrycker, som tvingar, som har åsikter om saker de inte har med att göra. För hur en kvinna klär sig är helt och hållet upp till varje kvinna.

Det dessa män som vill förbjuda eller införa åldersgräns på hijab inte inser är att de själva då gör samma sak som de män som tvingar på hijab. De inför ett tvång, ett förtryck. Genom att förbjuda tvingas kvinnor som själva vill ha huvudbonad att ta av sig den. Sen glömmer de dessutom att det finns en hel del andra som också har huvudbonad utifrån sin religiösa övertygelse. Ska dessa också då förbjudas? Jag själv använder mig inte av huvudbonad men blir så extremt provocerad av åsikterna att det inte är långt ifrån att det åker på en. För även kristna kvinnor har huvudbonad, det är inget konstigt med det.

Men åter till problemet. Problemet är alltså inte hijabens varande eller icke varande utan männens förtryck och tvång kring dess varande eller icke varande. Åter igen handlar det om patriarkatets förtryck, åter igen handlar det om män som anser sig ha rätten att minska på kvinnors utrymme i samhället. Det är dags för män att vakna upp nu. För detta är extremt tröttsamt. Kanske är det snarare dags då att förbjuda män att  tycka till om hur kvinnor klär sig.

Sparad i Inga rasister på våra gator, Tankar, Trollbottom tycker till

Äntligen tillsammans

I så många år som jag har kämpat för människors rättigheter, men jag har varit i fel organisation. Jag har varit i kyrkan och kämpat där. Och det är klart, det har behövts eftersom kyrkan är en plats som inte tar mänskliga rättigheter på fullt allvar (en del men inte alla). Men jag har själv fart illa i kampen. Självklart har andra också fart illa av att rättigheterna inte tas på allvar.

Nu har jag gått ur kyrkan, bytt organisation. Dels är jag numera med i ett parti och driver partipolitik. Där kan jag påverka samhället på en helt annan nivå än jag tidigare varit med om. Det är klart, jag påverkar kanske inte supermycket men ändå, jag kan vara med och demokratiskt ta fram politik som lyfter människor och samhället.

Därefter har jag engagerat mig i Ett Luleå för Alla, som är en del av tillsammansskapet som är en paraplyorganisation (kan man säga) som startats av Expo. Det handlar om att alla ska kunna vara en del av samhället, det handlar om demokrati, det handlar om antirasism, antifascism. Det handlar om mänskliga rättigheter, om solidaritet, kärlek, vänskap och gemenskap. Det är tillsammans vi skapar ett samhälle som alla kan leva i, som alla kan vara en del av.

Det är så mycket av det som kyrkan inte tar fullt på allvar. För visst, kyrkan är bra på många sätt, och när jag säger kyrkan så hänvisar jag till det som var Missionskyrkan och som idag är Equmeniakyrkan. Kyrkan stödjer och har gott arbete i många länder och även här i Sverige. Men kyrkan fördömer, kyrkan stänger ute. Det är inte ovanligt att mötas av härskarteknik, det är inte vanligt att mötas med nedlåtande blickar, suckar.

Nej, jag är glad över att jag lämnade kyrkan. Jag är också otroligt glad över att ha funnit andra platser där jag känner mig oerhört hemma och välkommen. Där mitt engagemang uppmuntras och tackas för.

Äntligen är jag i en rörelse där mänskliga rättigheter tas på allvar, där sexuell läggning och/eller identitet spelar någon roll, där religiös tillhörighet inte spelar roll, där politisk tillhörighet inte spelar roll. Där människor går samman och skapar goda mötesplatser. Där människor går samman och säger NEJ till rasism, nazism och fascism. Så mycket av det som kyrkan borde jobba med, borde kunna vara starkare röster men där kyrkan fegar ur.

 

Tillsammans skapar vi en bättre värld

Sparad i HBTQ, Tankar, Tro, Trollbottom tycker till

Utan religiöst hem

Känslan att bli utan sitt religiösa hem är väldigt märklig. Samtidigt känns det som en enorm lättnad. I väldigt många år har jag kämpat för att ”min” kyrka ska öppna ögonen för vad den själv gör mot sina medlemmar, vad den själv gör mot människor genom att kränka de mänskliga rättigheterna. Men kyrkan har ständigt gömt sig bakom att det är svårt, det måste få ta tid och att det handlar om biblisk tolkning.

Vad skulle Jesus göra?

Jesus skulle inte kränka människor och Jesus skulle bli arg om man fortsatte kränka människor i Jesus egna namn. Och trots allt så är det inte kyrkan som är min kristna förebild, det är Jesus. Det är inte kyrkan som visar mig hur jag som kristen ska vara, det är Jesus.
Idag är jag extra tacksam över att jag mest av allt följt min tro och övertygelse på Jesus och hans gärningar. Det är så jag vill leva mitt liv. Stå upp för människor i Jesus anda.

Det enorma stöd jag får av mitt beslut är helt otroligt. Jag fick massivt stöd när jag gick ut med att jag inte kommer ordinera mig så länge villkoren är olika för människor. Stödet jag får nu, när jag med buller och bång, lämnar kyrkan för att kyrkan envisas med att hålla fast vid att kränka mänskliga rättigheter och förtrycka, får jag ett stöd som är om än större. Inte större för att jag lämnar utan för orsaken till varför jag lämnar.

Jag fick frågan av min pastor vad som då händer om jag lämnar kyrkan, vem som vinner på det. Jag sa att jag vinner på det, kyrkan förlorar på det. Om man nu ska se det som vinst och förlust. Jag ser det mest som förlust – för kyrkan. Men vad händer, ja, det som händer är att människor runt omkring, ser en människa som med hela sitt liv och sina handlingar står upp för mänskliga rättigheter, som genom hela sin varelse säger nej till förtryck. Det är vad som händer och det är jag faktiskt stolt över.

Jag tänker inte säga att det är lätt att lämna den kyrka som varit en del av hela mitt liv. Självklart är det lite lättare då jag är arg och besviken. Men det är inget beslut i affekt. Det här beslutet tog jag för flera flera månader sedan. Jag tänker på en fråga som jag fick under en av intervjuerna (kommer inte ihåg ordagrant) men om jag kan tänka mig att representera kyrkan. Absolut, det är vad jag har gjort under alla dessa år. Men i och med att kyrkan säger nej, visar det för mig att de inte tycker att jag representerar kyrkan. Eftersom frågorna om mänskliga rättigheter, lyfta upp förtryck och kränkningar står mig varmt om hjärtat (vilket kyrkan vet) blir det också så att det är inget som är viktigt för kyrkan och inget som kyrkan vill ska representeras för dom (låter hård nu och kanske är jag det).

Och det handlar inte om bara om kyrkans förtryck av hbt-personer. Det handlar om förtryck och kränkningar mot personer som inte passar in i den kyrkliga mallen, mot de som inte har råd att betala dyra biljetter, som inte tycker det är okej att en kyrka pratar miljö för att sedan kräva att en person flyger över halva Sverige för knappa två timmars intervju (det finns annan teknik idag som man faktiskt kan använda), som inte tycker det är okej att lämna människor vind för våg i en utsatt situation. Det jag gör är alltså att stå upp för en mängd olika människor som blir utsatta för olika saker av kyrkan. Det är min kallelse, att ropa, skrika och våga.

Att jag orkar vidare, det är för det enorma stöd jag får. För de fina breven som får mina ögon att tåras, för hejaropen, för bönerna och välsignelserna.

Vad händer när jag går ur kyrkan med buller och bång? Människor känner att någon står upp för dom. 

 

Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Tankar

Varför jag kämpar

Inte nu men förut har jag fått frågan varför jag brinner så hårt för att arbeta mot förtryck och utsatthet, hur jag orkar och vart mitt engagemang kommer ifrån.

Jag har gått och tänkt på detta ganska länge. Som många gånger behöver jag få tänka, fundera, vända och vrida. Detta gör jag ofta när det handlar om saker om mig själv. Det brukar gå fortare i tanken när det handlar om andra än mig själv.

Jag tänker i alla fall såhär att mitt engagemang kommer i grunden från min mamma. Hon har så länge jag minns lyft människor som har det svårt. Hemma har ämnen om utsatthet och förtryck nästan alltid varit på agendan. Mycket av min styrka, min driv, att jag vågar, det har jag fått från mamma. Och tro mig, vi är väldigt lika varandra, mamma och jag.

Förutom detta så har jag själv varit utsatt för en del förtryck, utanförskap och utsatt för olika svårigheter, trauman.

Jag minns redan i förskolan, den första jag gick, hur jag inte passade in med de andra ”tuffa” barnen. Det var jag och O som höll ihop. Vi hade vår egna värld och den var fantastisk.
Senare när jag gick i skolan blev jag i den ena utsatt för fysisk mobbning. Jag blev misshandlad på rasterna, blev utsatt för rasism (negerhora, blattejävel, negerfitta, åk hem till ditt land etc), även nästa skola blev jag utsatt för mobbning, då mer psykisk än fysisk.

Förutom denna utsatthet har jag även blivit utsatt för olika slags övergrepp. Övergrepp av olika slag av olika människor och övergrepp på min tro av människor inom kyrkan.

Allt det jag varit utsatt för, allt jag har upplevt bär jag såklart med mig överallt och i allt jag gör. Det kan göra att jag enklare kan förstå och känna mig in. Men jag kan aldrig förstå en annan människas smärta helt och fullt, det kan ingen. Det spelar ingen roll om man upplevt samma sak, vi är alla olika och fungerar olika. Därför kan inte det jag upplevt göra att jag vet precis hur andra mår bara för att de blivit utsatta för samma sak.
Men för att gå vidare där tankarna började. Jag tror att min brinnande kampanda kommer från mamma, från min familj, från utsattheten jag själv blivit utsatt för och från Gud. Mitt kall som diakon är att kämpa för de som behöver en röst. Det är att visa med hela mig själv på utsatthet och förtyck, så gott jag kan såklart. Det är för mig att leva min tro. Det är mitt liv med Jesus (ojojoj, så religiöst det blev) att lyfta människor som inte är ett piss värda i vårt samhälle, i vår värld som den ser ut idag.

Drivkraften får jag från min tro, från min kallelse, från min familj och från att veta att det jag gör faktiskt lyfter människor.