Sparad i Inga rasister på våra gator, Politik

Inte en mot en utan en med en

En människa, född i Sverige, uppväxt i Sverige, med ”svenskt” utseende och namn hamnar på gatan. Utan boende, utan trygghet. En människa född i Rumänien, uppvuxen i olika läger då hen är rom, med romskt utseende och namn, sitter på gatan i Sverige för att få ihop en slant till sin familj som är kvar i hemlandet.  Utan boende, utan trygghet, utan socialt skydd.

Den ena brukar människor tala om som att det är så hemskt, medan den andra människan spottas det på och bedrivs hatkampanjer. Det skapas myter om att de är brottslingar som är här för att tigga ihop pengar åt någon maffia. Att människor ens går på detta med ligor tycker jag är helt fantastiskt. En liga som plockar in några romer som får sitta och tigga. Får de ihop några hundra tillsammans på en dag är det bra. Jag lovar, en liga som vill tjäna pengar gör det genom andra kriminella handlingar. Att tvinga en person att tigga tjänar de inte på. De här människorna som sitter där däremot, för dom gör den där 50-lappen skillnad. Kanske inte stor skillnad men ändå skillnad. För pengarna skickar de hem så familjen kan köpa mat, kanske laga till huset de bor i. Och tro nu inte att det är ens i närheten av de hus vi själva bor i som de bor i. Nä, vi skulle inte ens använda deras hus som redskapsskjul.

Så människan som då bor på gatan men som är född och uppvuxen här i Sverige. Ja, dennes misär är också hemsk, precis som romernas. De är båda utsatta för olika förtryck, för en kamp till överlevnad. En skillnad är att de som är medborgare i Sverige finns ett annat socialt skydd än de romska har. Men misären finns där och båda behöver hjälp.

Så till denna jämförelse jag aldrig förstår. Hur ofta får en inte höra ”Ja, men vi kan ju inte hjälpa alla. Vi har ju egna uteliggare som vi måste kunna ta hand om först”. Nej och ja, säger jag. Ja, vi behöver ta hand om de som hamnat på gatan. Ingen ska behöva bo på gatan. Nej, vi behöver inte ta hand om de först, vi kan ta hand om de som kommer samtidigt. För trots allt så är det så att alla inte kommer hit. Alla som kommer hit är inte på ett och samma ställe. Vilket gör det mer möjligt att faktiskt ta hand om alla.

Det leder inget till att jämföra vad en flykting får som dagspenning mot vad en som går på försörjningsstöd får. Det är egentligen ointressant om en person någon gång får mindre än en annan. Det viktigaste är att vi börjar ta hand om varandra, att vi ser människovärdet och att vi slutar se på människors värde som ett producerande värde. En människa är värd oavsett produktion.

De enda som vinner på att människor ständigt ställs mot varandra är rasister, fascister. I vårt land bedrivs en stark sådan kampanj hela tiden av vårt invalda regeringsparti Sverigedemokraterna. De vinner på att du ifrågasätter en människas värde genom att värdera hen i pengar och att ställa hens misär mot en annan människas misär. Min uppmaning är till dig, sluta ställa människor mot människor, misär mot misär. Det leder inte till något är mer rasism, mer hat, fler myter och mer utanförskap. Stå upp för människor, stå upp mot rasismen.

fattigdom

 

Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkans människosyn

Idag fick jag ett samtal från diakonhanläggaren. Eftersom jag skrivit om sakerna som skedde igår, inte bara här utan då även på facebook så har det kommit en hel del reaktioner. Därför fick jag samtal idag. Det var jobbigt för riks (alltså riksorganisationens kontor kan man säga) att det kom reaktioner, att jag inte höll tyst och var lojal mot kyrkan. För sådant här ska man inte prata om, man ska bara acceptera, tacka fint, svälja sorg och ilska och fortsätta prata gott. Sådan är inte jag.

Under dagen har jag tänkt mycket på dels samtalet men också på annat som skrivits och sagts till mig. Hela tiden får jag höra att jag behövs och jag är viktig för min kamp och för att jag står upp för de udda. Då börjar jag fundera lite, vilka udda? Menar de min kamp för hbt-personers lika rättigheter? Är det hbt-personerna som är udda? Mig veterligen står jag upp och kämpar för människor som kyrkan kränker. 

Men det blir tydligare och tydligare, kyrkans syn på hbt är att de är udda. Och visst kan det vara bra att det finns några udda i kyrkan och att någon står upp för dom. För då ser det ju bra ut för kyrkan, när någon säger jag tycker om er fastän ni är udda”.

Grejen är bara det att jag inte säger det. Jag säger till kyrkan ”Sluta kränka människor, kyrkan ska stå upp för människor, de mänskliga rättigheterna, inte kränka”. 

Sen undrar jag varför kyrkan behöver mig. Varför behöver de någon som de ändå tycker är jobbig, som säger saker de inte vill höra. Jo, de behöver mig dels för att de då kan säga ”att titta, vi har visst medlemmar som tar hand om de udda” och dels behöver de mig för att kunna ha en slagpåse. Nu försvinner en slagpåse. Men udda, nä, den synen har jag inte på människor.

En människa är inte udda för att hen har en sexuell läggning som är annan än den som är normen. Människor som går utanför de rådande normerna är inte udda, människor som vill förändra är inte udda. När kyrkan säger ”du behövs för de udda” så får udda en väldigt dålig betydelse. Jag behövs inte för de udda och inte för kyrkan. Jag behövs för människor som blir utsatta för olika förtryck och kränkningar. Kyrkan behöver vidga sin syn och sluta vilja anpassa alla till sin lilla trånga norm som berättar hur du ska vara, se ut, tycka och tro. Kyrkan behöver bli modigare, behöver ta till sig andra människor utan att försöka göra om dom och anpassa dom in till en dammig gammal norm.

Har idag fått frågan flera gånger om jag verkligen ska gå ur. Ja, jag ska verkligen gå ur kyrkan. Det finns inget mer att hämta, få eller ge. Och jo, jag är arg, ledsen och besviken. Jag hade större förhoppningar och tankar om min kyrka. Dom gick i kras helt och hållet. Men efter samtal jag får blir jag bara mer och mer arg och övertygad om att det finns inget mer för den här kyrkan. Så kanske får jag tacka för samtalet idag, det fick mig att verkligen känna att jag gör rätt och att det finns ingen återvändo. Equmeniakyrkan och jag har väldigt olik människosyn och vi har olika sätt att se på tro. Min tro utgår sig hela tiden från ”vad skulle Jesus göra” och på människors lika värde och rättigheter. Det är så jag lever mitt liv och det är så min tro uttrycker sig. Tänker på en väns bok som har titeln ”När kyrkan står i vägen för Gud” hur sann den titeln är.

hbt_206969071