Sparad i Trollbottom tycker till

#mörkertalet

Alldeles nyligen blev hashtaggen mörkertalet (#mörkertalet) på twitter väldigt stort väldigt snabbt. Det handlade om att lyfta fram den mängd människor, framför allt kvinnor, som blivit våldtagna men som inte finns med i statistiken då det aldrig har anmälts. Mängden människor är fruktansvärt stor. Debatten fortsätter nu i dagarna då ytterligare en dom i ett våldtäktsmål fallit och männen går fria trots att bevisen (enligt vad jag läst) är rätt så säkra. Kvinnor (som är de som oftast våldtas) kan inte längre få upprättelse i domstol trots att de har bevis. Männen går fria. Detta skapar hat hos många människor. Jag förstår det. Det skapar frustration och ilska hos mig med. Men inte mot männen som går fria utan mot vårat rättssystem, mot domstolar, advokater, domare, nämndemän, politiker. När ska man ta tag i detta då det uppenbarligen är ett stort problem.

Jag är en av de som hör till mörkertalet. Jag anmälde aldrig, dels för att jag själv inte förstod från början att blir man drogad så är det våldtäkt. Jag trodde att jag fick skylla mig själv, precis så som samhället säger. Det är ganska länge sedan nu, men det har inte blivit bättre idag. Jag har mött unga kvinnor som blivit våldtagna, jag har peppat och stöttat dom att anmäla, trots att jag själv aldrig anmälde. De som anmält har bemötts av tvivel, ifrågasättande och skuldbeläggning.

Nu händer det dock ytterligare debatter som tyvärr för fokus från själva problemet. Inlägg på bland annat twitter anklagar män som grupp att vara gärningsmän. Det skrivs bland annat ”lås in er sons kuk och svälj nyckeln” (citat från ett tweet av @hejblekk). Jag ser det som ett problem att man lyfter in hela gruppen män till att vara förövare. Det är inte så och det ger fokus på fel saker. Här blir istället debatten huruvida män överlag är förövare eller inte. Jag som förälder till en son känner inte heller igen mig. Fostran handlar det snarare om, fostran att få mitt barn, oavsett kön, att respektera andra människor och att respektera sig själv. För oavsett vilket kön mitt barn har, lär jag hen att hens kropp är dennes och att ingen, inte ens vi föräldrar, har rätt att ta på den på ett sätt som hen inte vill. Jag har en son, men lär alltså sonen att hans kropp är hans och att ingen har rätt att ta på honom på ett sätt som han inte vill. Precis som jag lär honom att hans kropp är hans så får han höra att han inte kan röra min kropp på annat sätt än som jag vill. Han kan alltså inte ta på mina bröst, mage, rumpa etc hur som helst. Det handlar om att fostra till respekt, för sig själv och för andra. Det handlar inte om kön i detta fallet.

Fokus borde istället ligga på samhällets syn på genus, jämställdhet, privilegier, utsatthet, rättssystem. Till exempel har jag länge funderat på varför den övre straffskalan näst intill aldrig används i våldtäktsdomar. Vi måste förändra synen på att offret (oavsett kön) har skulden till övergreppet. Det är alltid förövaren som bär skulden till övergreppet hen begår. Jag önskar att man slutade lägga vikt vid vilket kön förövaren har utan istället lade vikt vid att få förövaren att faktiskt bli dömd och att hen sen faktiskt får vård och hjälp. Det finns bra hjälp och metoder.
Det spelar ingen roll att de två som begått övergrepp på mig är just män. Det hade kunnat vara kvinnor lika väl. Det sägs att 98% av förövarna är män. Visst, det kanske stämmer men fortfarande, förövare är förövare oavsett kön. Det är ett övergrepp som det är svårt att sätta ord på, som är lika avskyvärt oavsett könet på förövaren. Är det inte dags att prata om förövare istället? Prata om förövare, prata om att lägga skulden på rätt person, prata om straffskalans användning, om användningen av behandlingsmetoderna, prata om synen på våldtäktsoffren, på skuldbeläggningen etc. Men skuldbelägg inte en hel grupp enbart på grund av deras kön, alla är inte förövare för att de råkar vara födda med snopp.

Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkans människosyn

Idag fick jag ett samtal från diakonhanläggaren. Eftersom jag skrivit om sakerna som skedde igår, inte bara här utan då även på facebook så har det kommit en hel del reaktioner. Därför fick jag samtal idag. Det var jobbigt för riks (alltså riksorganisationens kontor kan man säga) att det kom reaktioner, att jag inte höll tyst och var lojal mot kyrkan. För sådant här ska man inte prata om, man ska bara acceptera, tacka fint, svälja sorg och ilska och fortsätta prata gott. Sådan är inte jag.

Under dagen har jag tänkt mycket på dels samtalet men också på annat som skrivits och sagts till mig. Hela tiden får jag höra att jag behövs och jag är viktig för min kamp och för att jag står upp för de udda. Då börjar jag fundera lite, vilka udda? Menar de min kamp för hbt-personers lika rättigheter? Är det hbt-personerna som är udda? Mig veterligen står jag upp och kämpar för människor som kyrkan kränker. 

Men det blir tydligare och tydligare, kyrkans syn på hbt är att de är udda. Och visst kan det vara bra att det finns några udda i kyrkan och att någon står upp för dom. För då ser det ju bra ut för kyrkan, när någon säger jag tycker om er fastän ni är udda”.

Grejen är bara det att jag inte säger det. Jag säger till kyrkan ”Sluta kränka människor, kyrkan ska stå upp för människor, de mänskliga rättigheterna, inte kränka”. 

Sen undrar jag varför kyrkan behöver mig. Varför behöver de någon som de ändå tycker är jobbig, som säger saker de inte vill höra. Jo, de behöver mig dels för att de då kan säga ”att titta, vi har visst medlemmar som tar hand om de udda” och dels behöver de mig för att kunna ha en slagpåse. Nu försvinner en slagpåse. Men udda, nä, den synen har jag inte på människor.

En människa är inte udda för att hen har en sexuell läggning som är annan än den som är normen. Människor som går utanför de rådande normerna är inte udda, människor som vill förändra är inte udda. När kyrkan säger ”du behövs för de udda” så får udda en väldigt dålig betydelse. Jag behövs inte för de udda och inte för kyrkan. Jag behövs för människor som blir utsatta för olika förtryck och kränkningar. Kyrkan behöver vidga sin syn och sluta vilja anpassa alla till sin lilla trånga norm som berättar hur du ska vara, se ut, tycka och tro. Kyrkan behöver bli modigare, behöver ta till sig andra människor utan att försöka göra om dom och anpassa dom in till en dammig gammal norm.

Har idag fått frågan flera gånger om jag verkligen ska gå ur. Ja, jag ska verkligen gå ur kyrkan. Det finns inget mer att hämta, få eller ge. Och jo, jag är arg, ledsen och besviken. Jag hade större förhoppningar och tankar om min kyrka. Dom gick i kras helt och hållet. Men efter samtal jag får blir jag bara mer och mer arg och övertygad om att det finns inget mer för den här kyrkan. Så kanske får jag tacka för samtalet idag, det fick mig att verkligen känna att jag gör rätt och att det finns ingen återvändo. Equmeniakyrkan och jag har väldigt olik människosyn och vi har olika sätt att se på tro. Min tro utgår sig hela tiden från ”vad skulle Jesus göra” och på människors lika värde och rättigheter. Det är så jag lever mitt liv och det är så min tro uttrycker sig. Tänker på en väns bok som har titeln ”När kyrkan står i vägen för Gud” hur sann den titeln är.

hbt_206969071

 

Sparad i Tankar

Att vara ett rötägg

Det händer rätt ofta att jag som kristen blir anklagad för att vara en idiot, dum i huvudet, korkad etc. Att jag inte tror på vetenskap, att vara kreationist. Jag blir anklagad för att inte förstå något att inte kunna något om människor eller något om det verkliga livet.

Rätt sällan lägger jag energi på sådana människor. De har redan bestämt sig hur jag är enbart för att de råkat få veta att jag är kristen. De förutsätter att alla kristna är på ett visst sätt och det finns inget annat. De är helt låsta.

Jag tror på vetenskap. Annars skulle jag inte klara av mina studier på universitet. Och trots allt har jag läst otroligt mycket om människor och människors beteenden. Målet är ju trots allt att bli beteendevetare och jag är helt säker på att jag inte kommer nöja mig med det.

Men ibland när jag möter människor som redan satt mig i ett fack jag inte hör till så förundras jag över hur de själva fungerar. Hur de själva är så säkra på att de vet hur saker och ting ska vara och att deras människosyn är den bästa.

För ett tag sedan mötte jag en människa som anklagade mig indirekt och direkt för att vara just det jag beskrivit ovan. Samma människa sitter sen vid ett annat tillfälle och kallar barn som har sämre förutsättningar (socioekonomiskt) för rötägg. Samma människa jobbar och ska jobba med barn och ungdomar, som lärare.

Jag konstaterade snabbt att jag hoppas för mitt liv att mitt barn inte behöver möta lärare som har människosyn där vissa klassas utifrån dina socioekonomiska förutsättningar som rötägg. Det är att inte ge människor en, två, tre eller tusen chanser. Alla människor har rätt att få nya chanser. Och som lärare bör väl ändå människosynen vara att ge de med sämre förutsättningar fler och bättre förutsättningar.

Efter att ha hört vad som sagts funderade jag på vad rötägg verkligen är. För det finns inte i min värld att det är människor med sämre förutsättningar som är rötägg. Inte ens om de stör och låter under lektionstid. Det är snarare ett rop på hjälp, på god uppmärksamhet. Får man ingen uppmärksamhet skapar man sig en. Negativ uppmärksamhet är bättre än att vara helt osynlig.

Definitionen på rötägg är en person som bär sig oerhört dumt och/eller dåligt åt. Och med den definitionen måste jag säga att den blivande läraren som ser barn som rötägg för att de har sämre förutsättningar själv är rötägget.

Min egen tanke om rötägg är den som på andras bekostnad tar sig fram, som utnyttjar andra människor för egen vinning skull. Den som inte låter människor få komma fram utan spottar på dom. De som sätter sig över andra människor.

Men hur är det då i skolvärlden? Ser människosynen från lärarkåren ut såhär över lag? 

Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att lärare ändå har en grundförutsättning att de ska ge alla fler och bättre förutsättningar och har insikten om att det krävs olika mycket jobb för att lyfta olika människor. Men att deras grund är att lyfta människor till att bli goda och ansvarsfulla medborgare som har hur många möjligheter som helst.

Jag hoppas att mitt barn slipper rötägg till lärare

Sparad i Tankar, Tro

Förbjuda klädsel

För att bemöta de kommentarer som nu droppat in på förra inlägget om slöja så skriver jag nu istället nytt inlägg.

Bemöta de inlägg som inte är respektfulla gör jag inte. Därmed försvinner alla kommentarer om pappstrutar och sagoböcker.

Det andra om att slöja används för att kvinnorna inte ska bli våldtagna. Jo, jag håller med om att det är en tragisk människosyn. För båda könen. Männen blir enbart sexuella monster som inte kan hejda sig och kvinnorna små offer som måste dölja sig för att skydda sig.

Det finns dock en annan syn på slöja också och det är att dölja sitt som ett sätt att visa respekt för Gud. Dock ska faktiskt både kvinnor och männen dölja sitt hår vilket nu inte är så i många religioner. Detta är jag helt övertygad om kommer från ett kulturellt sammanhang och inte från religionen.

Men att förbjuda klädsel fungerar inte om man vill förändra. Vill man förändra så bör man mötas med respekt, ha en vilja att lära sig om hur den andra personen tänker och fråga frågor med uppriktigt intresse. Först då när man visar intresse kommer personen i sig också bli öppen för att visa intresse tillbaka. Då kan du (jag/vi) berätta vår syn på saker och ting.

Tänk scenariot att en kvinna (även om det låter sjukt i våra öron) är förbjuden att gå ut utan slöja, samhället förbjuder användandet av slöja. Vad händer med kvinnan då? Antagligen blir hon totalt isolerad och kommer aldrig komma ifrån det förtryck som det då blir. Om man istället då låter bli att förbjuda möjliggör man för kvinnan att vara ute i samhället och lära sig av vårt samhälle, vår mångkultur. Detta att kvinnan då faktiskt är förtryckt och att man förutsätter det.

Men det finns trots allt många som väljer själva att ta på sig slöja, det finns många olika sätt att ha på sig slöja och det finns olika orsaker man tar på sig slöja.

Världen är inte svart och vit. Det finns många nyanser, inom alla kulturer, religioner och samhällen.