Sparad i Hälsa, Trollbottom tycker till, Viktresan

VIKTigt

I slutet på förra året sökte jag hjälp hos läkaren för att få remiss till kirurgen. Anledningen är att jag har en massa hud som hänger sedan jag gjorde min gbp. Hud som gör att jag lätt får svamp och blir irriterad, får värmeutslag etc i hudvecken. När jag tränar är huden i vägen och det gör rent ont då jag gör vissa övningar då huden som hamnar i gungning och slår. Det är alltså ett rent fysiskt problem jag har med huden. På det kommer förvisso det psykiska. Att jag känner mig ful, klumpig och ibland rent äcklig. Inte så kul att gå omkring och få svamp på kroppen titt som tätt för att man har hud som hänger. Jag har svårt att se hur mycket jag faktiskt gått ner, jag ser bara huden, att jag ser tjock ut ändå.

Sökte i alla fall remiss och fick svar här för någon dag sedan. Ett blankt nej. De tänker inte ens träffa mig. Allt de utgår ifrån är bmi. De vill att jag ska komma ner till bmi normalviktig innan de ens överväger att träffa mig. Det sjuka med detta är att om jag ens skulle lyckas komma ner till normal bmi och de då skulle ta bort huden, skulle jag med säkerhet hamna på bmi underviktig. Att ta sig ner till bmi 25 som de vill kräver att jag svälter mig själv. Att jag slutar bygga muskler, för musklerna jag bygger nu kommer göra att jag inte tar mig dit ner, framför allt inte så länge jag bär på alla de kilon som huden ändå väger.

Jag har med andra ord hamnat i moment 22. Sluta träna, svälta och gå ner så det tar bort huden, vilket de då inte kommer vilja göra för att jag kommer ha för dåliga värden att opereras. Dessutom vill jag inte vara underviktig. Betala själv har jag inte råd med och att fortsätta leva med huden är faktiskt inte heller något alternativ även om det nu ser ut som att det är just det jag får så lov att göra.

Jag blir bara så arg, så ledsen och frustrerad. Varför opererar man människor om man sen som landsting inte tar ansvar för de bieffekter som kommer med operationen? Att få hudöverskott är en bieffekt av viktminskningsoperationen, det är inget jag valt. Att bli så överviktigt som jag blev var inget heller jag valde. Jag valde till slut att få hjälp. Ibland vet jag inte om det var fel val. Effekterna av det har varit bra men också sådant som inte varit bra. Framför allt är eftervården skit då den är totalt obefintlig. Det finns ingen som helst känsla för att människor efteråt kan behöva hjälp med att hänga med rent psykiskt, få hjälp med hudöverskott, förhållandet till mat etc. De opererar folk på löpande band och därefter skiter de fullständigt i vad som händer. Bara de i statistiken får sätta mig som en lyckad operation. Och visst är jag det, jag har ju gått ner i vikt. Fast om man ser bara med deras glasögon, då de enbart går efter bmi, så ligger jag ändå på överviktig än. Det är också en sak jag inte kan förstå. Hur kan en hel läkarkår gå på enbart bmi när till och med de som skapade bmi säger att det inte ska användas som det gör. Det är inte ett sätt att se om man är överviktig eller inte. Det kan vara en riktlinje men du måste då lägga in andra faktorer som träning, mathållning, ålder. Att man dessutom försöker få bmi på barn är ännu värre. Jag strök bmi på det papper vi fått för sonens kommande undersökning. Bmi ska aldrig användas på barn och som förälder vägrar jag tillåta det.

 

Men BMI är inget klart facit; det är varken utformat efter kvinnliga värden eller stämmer överens för kroppsbyggare och elitidrottare.Muskler – som till stor del består av vatten – har en högre densitet än fett. Vanliga BMI-tabeller tar enbart hänsyn till längd och vikt. Kvinnor har normalt något lägre muskelmassa än män, och bör således räkna med lägre gränsvärden, särskilt vid värden upp mot övervikt. (wikipedia.se)

BMI ska tas som en riktlinje, inget annat. Hur som helst ska det inte spela någon roll i detta fallet då det inte ens handlar om vikten utan om fysiska problem som huden ger mig. Att huden gör att jag inte kan träna på det sätt som jag önskar och att det rent av gör ont.

 

mage

Bilden visar inte riktigt hur det ser ut på min kropp men en hint i alla fall om hur det ser ut. Det här tycker landstinget alltså är okej att låta bli att ens titta på trots att det skapar en massa problem. Dags för landsting att börja ta ansvar. Tillåter man operation för övervikt får man också ta ansvar för de bieffekter som kommer med operationen.

Sparad i Arbete, Artiklar, Tankar

Låg lön men fler jobb?

Konjunkturinstitutet (KI) menar att om lönerna stiger med mer än 3 % kommande år så kommer inte arbetslösheten sjunka till de 5% man vill utan endast möjligen till 6%.

Detta borde då tyda på att om jag inte höjer min lön med mer än 3,1% så kommer min arbetsgivare anställa människor. Om en sjuksköterska på sjukhuset inte höjer sin lön med mer än 3,1 % så anställer de då fler än som nu då flera har blivit uppsagda?!

Nä, tror knappast det. Så varifrån kommer denna idé? Att vi arbetare inte är värda mer?

Den löneförhöjning jag fick senast var under 3,1%, en lönehöjning på 3,1% skulle för mig innebära cirka 570 kronor (beräknat på min heltidslön). Visst, det skulle väl göra lite varje månad men allvarligt. Jag vill känna mig uppskattad, värdefull för min arbetsgivare också. Min arbetsgivare kan visa det genom att ge mig en skälig lön för den utbildning och erfarenhet jag har, erbjuda utbildning etc. Men det händer inte eftersom det  ständigt är sparkrav. Utbildning har de kommit runt genom att bara acceptera en endaste utbildning, inte ens den utbildning som är för yrket räknas. Knäppt, jag vet men så är det. Allt för att hålla lönerna nere. Visst, det är inget de sagt rakt ut men varför skulle de annars ha gjort som de gjort.

Det kommer bli ett överskott i statskassan men kommuner och landsting måste dra in på personal då de har hårda sparkrav. Många av de som är kvar går på knäna då de får jobba för fler personer. Vården blir sämre och fler missar kommer ske eftersom man inte hinner med.

Så om nu KI har rätt borde fler bli anställda och inte uppsagda. Varför sker detta då inte? Hur kan staten få så stort överskott när människor blir uppsagda inom kommun och landsting på grund av sparkrav? Vårt samhälle går ju under… Men visst, vården är väl bra för de som har råd och som har en högre lönehöjning än de knappa 3% vi arbetare kan få.

Bitter? Jo, visst men med all rätt.