Sparad i Hälsa, Tankar

Att överleva ett kaos

Många säger att för att vara sjuk måste en vara frisk. Och visst stämmer det väl överens med verkligheten. Jag själv är i en sits där jag måste dra i alla instanser själv för att kunna få någon slags hjälp att komma ut i arbetslivet igen på ett hållbart sätt. Att ena stunden tvingas vara stark och ringa jobbiga samtal för att i nästa bryta ihop i en stark ångestattack. Pulsen går upp, huvudet känns som det ska sprängas. I nästa stund stänger jag av känslorna. Jag måste för att kunna fungera även om det inte fungerar heller.

Senaste dagarna har varit fantastiskt jobbiga och bra på sina sätt med. Jag har varit iväg och begravt två människor. Inför första begravningen kände jag stark oro och ångest. Jag var ledsen men kände oro inför människor som jag visste skulle vara där. Människor som fortfarande gör mig ledsen och arg, som svek och kränkt mig ordentligt. Det var smärtsamt att behöva möta även om jag bestämde mig för att vända ryggen till, allt för att kunna hantera situationen. Otrolig sorg kände jag med även om tårarna fick vänta tills jag var ensam. Och glädje över de vänner som jag fick när jag arbetade med dem.

Efter jag varit på andra begravningen åkte jag iväg för att möta upp mina partikamrater och delta på årskonferensen. Det var glädje och värme. Jag är så glad att jag gick med i partiet och att jag engagerat mig. Det ger så mycket glädje och energi. Jag fullkomligt älskar det. Jag får lära mig massor med saker om hur vårt samhälle fungerar och jag får vara med och påverka hur framtiden skulle kunna komma att se ut.

Men även om jag älskar det så orkar jag så mycket mindre nu än tidigare. Jag håller på att lära mig att se signalerna i tid, jag håller på att lära mig att andas. Jag vill tillbaka, jag vill bli frisk. Men som idag känns det så hopplöst, som att det aldrig kommer att ske. Att vad jag än kommer att göra så kommer det inte fungera. Jag vill bara att det ska fungera. På de få saker jag gör så ger jag allt. Där emellan vilar jag så mycket jag bara kan. Jag försöker hålla fast vid att jag har ett barn när livet känns så svårt att ett steg framför den där lastbilen trots allt lockar.

Ikväll laddar jag inför nytt besök hos läkaren imorgon. Jag orkar snart inte dessa möten heller. Det måste börja leda till något. Imorgon ska jag försöka förklara min arbetsförmåga, mitt mående. För att kunna komma ihåg skriver jag upp. Ibland känns det bara så märkligt, jag är en stark person som vågar tycka, som vågar tänka och som vågar agera. Jag är aktivist ut i fingerspetsarna, jag engagerar mig och är bra på så mycket som jag gör. Och samtidigt är jag en sådan svag person, som gång på gång inte orkar, som kraschar och som drabbas av panikångest och andra ångestsymptom. Stark men svag. Det går säkert att vara det.

Tänk om en istället brutit benet, hade varit så mycket enklare att hantera och det hade varit så mycket lättare att få rätt hjälp från alla del olika instanserna. Hänger du inte med i mina tankar så säger jag bara. Välkommen till mitt liv!

Bryt ett ben och var glad!

 

Sparad i Hälsa, Trollbottom tycker till, Viktresan

VIKTigt

I slutet på förra året sökte jag hjälp hos läkaren för att få remiss till kirurgen. Anledningen är att jag har en massa hud som hänger sedan jag gjorde min gbp. Hud som gör att jag lätt får svamp och blir irriterad, får värmeutslag etc i hudvecken. När jag tränar är huden i vägen och det gör rent ont då jag gör vissa övningar då huden som hamnar i gungning och slår. Det är alltså ett rent fysiskt problem jag har med huden. På det kommer förvisso det psykiska. Att jag känner mig ful, klumpig och ibland rent äcklig. Inte så kul att gå omkring och få svamp på kroppen titt som tätt för att man har hud som hänger. Jag har svårt att se hur mycket jag faktiskt gått ner, jag ser bara huden, att jag ser tjock ut ändå.

Sökte i alla fall remiss och fick svar här för någon dag sedan. Ett blankt nej. De tänker inte ens träffa mig. Allt de utgår ifrån är bmi. De vill att jag ska komma ner till bmi normalviktig innan de ens överväger att träffa mig. Det sjuka med detta är att om jag ens skulle lyckas komma ner till normal bmi och de då skulle ta bort huden, skulle jag med säkerhet hamna på bmi underviktig. Att ta sig ner till bmi 25 som de vill kräver att jag svälter mig själv. Att jag slutar bygga muskler, för musklerna jag bygger nu kommer göra att jag inte tar mig dit ner, framför allt inte så länge jag bär på alla de kilon som huden ändå väger.

Jag har med andra ord hamnat i moment 22. Sluta träna, svälta och gå ner så det tar bort huden, vilket de då inte kommer vilja göra för att jag kommer ha för dåliga värden att opereras. Dessutom vill jag inte vara underviktig. Betala själv har jag inte råd med och att fortsätta leva med huden är faktiskt inte heller något alternativ även om det nu ser ut som att det är just det jag får så lov att göra.

Jag blir bara så arg, så ledsen och frustrerad. Varför opererar man människor om man sen som landsting inte tar ansvar för de bieffekter som kommer med operationen? Att få hudöverskott är en bieffekt av viktminskningsoperationen, det är inget jag valt. Att bli så överviktigt som jag blev var inget heller jag valde. Jag valde till slut att få hjälp. Ibland vet jag inte om det var fel val. Effekterna av det har varit bra men också sådant som inte varit bra. Framför allt är eftervården skit då den är totalt obefintlig. Det finns ingen som helst känsla för att människor efteråt kan behöva hjälp med att hänga med rent psykiskt, få hjälp med hudöverskott, förhållandet till mat etc. De opererar folk på löpande band och därefter skiter de fullständigt i vad som händer. Bara de i statistiken får sätta mig som en lyckad operation. Och visst är jag det, jag har ju gått ner i vikt. Fast om man ser bara med deras glasögon, då de enbart går efter bmi, så ligger jag ändå på överviktig än. Det är också en sak jag inte kan förstå. Hur kan en hel läkarkår gå på enbart bmi när till och med de som skapade bmi säger att det inte ska användas som det gör. Det är inte ett sätt att se om man är överviktig eller inte. Det kan vara en riktlinje men du måste då lägga in andra faktorer som träning, mathållning, ålder. Att man dessutom försöker få bmi på barn är ännu värre. Jag strök bmi på det papper vi fått för sonens kommande undersökning. Bmi ska aldrig användas på barn och som förälder vägrar jag tillåta det.

 

Men BMI är inget klart facit; det är varken utformat efter kvinnliga värden eller stämmer överens för kroppsbyggare och elitidrottare.Muskler – som till stor del består av vatten – har en högre densitet än fett. Vanliga BMI-tabeller tar enbart hänsyn till längd och vikt. Kvinnor har normalt något lägre muskelmassa än män, och bör således räkna med lägre gränsvärden, särskilt vid värden upp mot övervikt. (wikipedia.se)

BMI ska tas som en riktlinje, inget annat. Hur som helst ska det inte spela någon roll i detta fallet då det inte ens handlar om vikten utan om fysiska problem som huden ger mig. Att huden gör att jag inte kan träna på det sätt som jag önskar och att det rent av gör ont.

 

mage

Bilden visar inte riktigt hur det ser ut på min kropp men en hint i alla fall om hur det ser ut. Det här tycker landstinget alltså är okej att låta bli att ens titta på trots att det skapar en massa problem. Dags för landsting att börja ta ansvar. Tillåter man operation för övervikt får man också ta ansvar för de bieffekter som kommer med operationen.

Sparad i Tankar, Tokigheter och galenskap

Det är kornas fel

Vårt samhälle är uppbyggt på att människor är hyfsat pigga på morgonen. Eller att de i alla fall hanterar sin småsömnighet på morgonen.

Det är väldigt tydligt över lag att samhället är uppbyggt på detta viset. Arbeten börjar relativt tidigt på morgonen. Innan dess ska barn hinna lämnas på förskola, fritids, skola. Dessutom ska det visst intas något som heter frukost. Skolorna börjar tidigt på morgonen. När jag var föräldraledig och stalkad av öppna förskolan som låg närmast visade det sig att alla öppettider de hade för den ålder som stämde överens för mitt barn, var just på morgonen. Och nu när vi ändå är inne på barn. Bebisar, vad gör de på morgonen… Jo, de skriker och härjar.
Och som ytterligare ett bevis på att vi har ett ”vi -är -pigga- på- morgonen- samhälle”, när får man läkar -och tandläkartider? Jo, på morgonen.

Som morgontrött människa är jag inte helt förtjust i hur vårt samhälle är uppbyggt. När jag gick i skolan var jag mest trött. Hade jag istället fått börja senare och gått senare hade jag förmodligen lärt mig mer, orkat mer. Dessutom hade nog mina föräldrar sluppit bråka och kämpa för att få iväg mig.

Efter stor efterforskning och hårda studier i detta ämne om vårt morgonsamhälle, har jag tillsammans med min medforskare Erik kommit fram till att detta beror på korna. Det är helt enkelt kornas fel att vårt samhälle ser ut som de gör. Kor verkar vara av naturen morgonpigga och förvisso kvällspigga. Men eftersom de bestämt sig för att juvren ska tömmas på mjölk tidigt på morgonen och eftersom de inte är av naturen uppfinningsrika (men tjuriga) låter de andra djur, som är mer uppfinningsrika, ta hand om tömningen på mjölken. Detta har fallit på människornas lott. Människorna må vara mer uppfinningsrika än kor men långt ifrån lika tjuriga. Hade människorna varit tjuriga hade människorna vägrat kliva upp så tidigt och korna lära sig att vänta. Men självfallet är det korna som är tjuriga, eller låt oss säga nötkreaturen. Ordet tjurig kommer uppenbarligen från denna ras – TJURig.

När samhället var väldigt beroende av dessa kor, ja då slog de till. De råmade och tjoade och lurade den mindre tjuriga rasen till att låta dom göra jobbet med mjölktömningen. Den tiden kallas av oss människor för bondesamhället. För så blev det, korna såg till att människorna blev beroende av dom och eftersom korna ville bli mjölkade tidigt på morgonen och sen på tidig kväll blev det så. Människorna var uppfinningsrika men inte kluriga nog att genomskåda kornas plan. Människorna gick helt enkelt i kornas klövspår.
Nu flera samhällsutvecklingar senare har kornas morgonpigghet satt så djupa spår att människan inte ens tänker på att samhället helt i onödan är uppbyggt som ett morgonsamhälle.

A19-3-varning-for-kor

VARNING FÖR KOR

Sparad i Sonen säger

Sonen säger

På barnmottagningen. Sonen går fram till receptionen.

Receptionist – Vad heter du då?
Z – Vi har ju träffats, då visste du vem jag heter
Receptionist – Men jag träffar så många barn, jag kommer inte ihåg.
Z – Får jag papper kan jag rita mig så du kan se vad jag heter.
Han får papper och penna och ritar typ ett Z. Ger pappret till henne och säger
Z – Vad heter jag då. Läs.
Jag viskar Zacharias till henne 
Receptionist – Är det ett Z?
Z – Ja, det är det, vad är mitt namn då
Receptionist – Kan det vara Zacharias
Z – Ja, det är ju jag. Du visste ju. Nu kan du rita dit resten av min kropp.

Senare hos läkaren pratade Z så mycket att öronen trillade av oss alla. Han visade upp alla sina sår, fick plåster och berättade att de behövde ett sånt där genomskinligt glas för att lysa igenom hans panna. Han visade också att han kunde gå balansgång, på tå, hälarna och på sidorna av fötterna.

Sparad i Hälsa

Diagnosen

Bytte vårdcentral idag till Norrlandskliniken. En vårdcentral där man faktiskt får träffa en läkare. Läkaren klämde och tryckte på min rygg och kom fram till att det är ryggskott. Jag ska även om någon vecka få gå dit och röntga höften då det kan finnas risk för åldersförslitningar i höften. Lite humor i det är att jag i lördags blev kallad ungdom och idag får jag höra åldersförslitningar.

Är hur som helst sjukskriven nu i minst en vecka och imorgon ska jag träffa en sjukgymnast för att få en behandlingsplan så att man kan undvika ryggskott i fortsättningen. Har även fått pronaxen och order om att äta alvedon för att ta bort den värsta smärtan. Får se hur det kommer utveckla sig

ryggskott