Sparad i HBTQ, Tankar, Tro, Trollbottom tycker till

Utan religiöst hem

Känslan att bli utan sitt religiösa hem är väldigt märklig. Samtidigt känns det som en enorm lättnad. I väldigt många år har jag kämpat för att ”min” kyrka ska öppna ögonen för vad den själv gör mot sina medlemmar, vad den själv gör mot människor genom att kränka de mänskliga rättigheterna. Men kyrkan har ständigt gömt sig bakom att det är svårt, det måste få ta tid och att det handlar om biblisk tolkning.

Vad skulle Jesus göra?

Jesus skulle inte kränka människor och Jesus skulle bli arg om man fortsatte kränka människor i Jesus egna namn. Och trots allt så är det inte kyrkan som är min kristna förebild, det är Jesus. Det är inte kyrkan som visar mig hur jag som kristen ska vara, det är Jesus.
Idag är jag extra tacksam över att jag mest av allt följt min tro och övertygelse på Jesus och hans gärningar. Det är så jag vill leva mitt liv. Stå upp för människor i Jesus anda.

Det enorma stöd jag får av mitt beslut är helt otroligt. Jag fick massivt stöd när jag gick ut med att jag inte kommer ordinera mig så länge villkoren är olika för människor. Stödet jag får nu, när jag med buller och bång, lämnar kyrkan för att kyrkan envisas med att hålla fast vid att kränka mänskliga rättigheter och förtrycka, får jag ett stöd som är om än större. Inte större för att jag lämnar utan för orsaken till varför jag lämnar.

Jag fick frågan av min pastor vad som då händer om jag lämnar kyrkan, vem som vinner på det. Jag sa att jag vinner på det, kyrkan förlorar på det. Om man nu ska se det som vinst och förlust. Jag ser det mest som förlust – för kyrkan. Men vad händer, ja, det som händer är att människor runt omkring, ser en människa som med hela sitt liv och sina handlingar står upp för mänskliga rättigheter, som genom hela sin varelse säger nej till förtryck. Det är vad som händer och det är jag faktiskt stolt över.

Jag tänker inte säga att det är lätt att lämna den kyrka som varit en del av hela mitt liv. Självklart är det lite lättare då jag är arg och besviken. Men det är inget beslut i affekt. Det här beslutet tog jag för flera flera månader sedan. Jag tänker på en fråga som jag fick under en av intervjuerna (kommer inte ihåg ordagrant) men om jag kan tänka mig att representera kyrkan. Absolut, det är vad jag har gjort under alla dessa år. Men i och med att kyrkan säger nej, visar det för mig att de inte tycker att jag representerar kyrkan. Eftersom frågorna om mänskliga rättigheter, lyfta upp förtryck och kränkningar står mig varmt om hjärtat (vilket kyrkan vet) blir det också så att det är inget som är viktigt för kyrkan och inget som kyrkan vill ska representeras för dom (låter hård nu och kanske är jag det).

Och det handlar inte om bara om kyrkans förtryck av hbt-personer. Det handlar om förtryck och kränkningar mot personer som inte passar in i den kyrkliga mallen, mot de som inte har råd att betala dyra biljetter, som inte tycker det är okej att en kyrka pratar miljö för att sedan kräva att en person flyger över halva Sverige för knappa två timmars intervju (det finns annan teknik idag som man faktiskt kan använda), som inte tycker det är okej att lämna människor vind för våg i en utsatt situation. Det jag gör är alltså att stå upp för en mängd olika människor som blir utsatta för olika saker av kyrkan. Det är min kallelse, att ropa, skrika och våga.

Att jag orkar vidare, det är för det enorma stöd jag får. För de fina breven som får mina ögon att tåras, för hejaropen, för bönerna och välsignelserna.

Vad händer när jag går ur kyrkan med buller och bång? Människor känner att någon står upp för dom. 

 

Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Tro

Framtidens kyrka

Idag har det varit en grymt viktig dag i Karlstad där min kyrka har sin årliga konferens. Önskar innerligt att jag hade kunnat vara där men det gick inte, det blev inte så.

Har i alla fall följt med de livesändningar som sänts under förhandlingarna. Städdag på gården och jag gick omkring med en öronsnäcka i ena örat och mobilen har fått gå varm. Plockat hundbajs, krattat ihop löv och lyssnat på förhandlingarna. Sen på eftermiddagen kom då det jag främst väntat på hela dagen. Dags för kyrkan att ta beslut om ett namn. Kyrkan har sedan man bestämde sig för att gå ihop haft ett arbetsnamn, Gemensam Framtid.

Styrelsen hade nu lagt ett förslag, Gemensam Kyrka. Jag har provat, jag har smakat och jag har försökt tycka om det. Det har bara inte gått. Jag har inte förstått varför man inte låter namnet som vår ungdomsförening föreslagit få vara det man antagit. Equmeniakyrkan, då blir det en naturlig koppling till ungdomsförbundet och en naturlig övergång från ungdom till församling. Min församling i Umeå, de som var ombud för min församling, tillsammans med några andra församlingar, la förslaget Equmeniakyrkan. Jag hoppades men jag trodde inte. Så kom tiden för beslut. Många namnförslag blev det. Ett efter ett röstades ner. Till slut stod Gemensam Kyrka mot Equmeniakyrkan. Votering, votering. Rösterna räknades. Jag satt här hemma i soffan, helt på spänn. Så kom resultatet. Equmeniakyrkan!

Men helt klart var det inte, nu behövdes 2/3 av rösterna av de närvarande ombuden för att namnet skulle kunna antas enligt stadgarna. Åter igen blev det dags att rösta. Först räknades rösterna för Equmeniakyrkan, sen emot och sist de som lagt ner sina röster.

Equmeniakyrkan: 515
Avslag: 90
Avstått rösta: 32
Procent för: 81

Yey, jag är numera med i en kyrka som valt att gå i framtiden, som låter de unga rösterna få höras. Jag är numera medlem i en kyrka som heter Equmeniakyrkan 

equmeniakyrkan

Kanske låter det märkligt att jag över en sådan här sak kan känna sådan stor glädje att ögonen tåras. Men det är en sådan stor sak, så viktigt. Kyrkan visade nu att man väljer att låta framtiden, våra ungdomar, få leda kyrkan framåt. Det är stort för en kyrka som lätt kan bli gammal, dammig och grå.

Sparad i Tankar, Tro

Kyrkans nya namn

Idag släppte Gemensam Framtid förslaget på vad kyrkan ska ha som namn. Gemensam framtid är arbetsnamnet fram till att kyrkomötet beslutar om ett permanent namn.

Det har varit många förslag, många samtal fram och tillbaka under ganska lång tid nu.

Dagens namnförslag är Gemensam Kyrka. Gemensam Kyrka, hur blir det i plural? Gemensamma Kyrkor? Gemensam kyrkor? Hur blir det?

Likaså har jag ett tag nu känt att kyrkan börjar bli gammal. Medlemmarnas ålder är hög och kyrkan föryngras inte. Varför inte? equmenia är ju stort och har många medlemmar, equmenia som är kyrkans ungdomsförbund. Vad är det som gör att equmenias medlemmar inte går över till församlingarna de är aktiva i?

Det jag har hört, det jag har lyssnat på och det jag har insett är, att kyrkan är gammal. Den känns inte som ungdomarnas, den är inte för dom. Deras egna förslag slås ner och även om kyrkan pratar om att barn och unga är det viktigaste vi har så arbetar inte kyrkan alltid efter det. Många barn och unga eller kanske framför allt deras ledare får arbeta i motvind.

Därför tycker jag att ungdomarnas och equmenias egna förslag på namn till kyrkan är bra. Equmeniakyrkan. Det skulle visa på en kyrka som arbetar för ekumenik och för unga. Det skulle bli en mer naturlig övergång från equmenia till församlingarna.

Jag skrev idag detta på twitter;

#equmeniakyrkan skulle visa mer på ekumenik & att det är en kyrka där unga är välkomna. #gemensamkyrka känns lite som kyrkan är nu- gammal

Det är tragiskt när vi som är 30+ räknas till ungdom. Det visar på att kyrkan är gammal. Förnya, föryngra. #gfram #equmenia #equmeniakyrkan

Är det inte dags att få en levande och fräsch kyrka? Det börjar med namnet

Sparad i Tro

Bön i skamvrån

I min församling har vi en böneväv. Människor har under något år vävt in sina böner. Väven har sen hängt vid ljusbäraren, där människor tänder ljus och ber. Tanken var att bön hör ihop med bön.
Men nu är det inte så längre. Väven ställs undan i ett rum som sällan används, i ett hörn. In i skamvrån med bönerna.
Väven får nu bara komma fram vid speciella tillfällen. När är speciella tillfällen för bön? Kan bön vara så fult att de måste förvisas in i skamvrån? Är bön fult? Är bara vissa böner okej i våra sammanhang? Får vi bara visa våra böner med vissa uttryck?

Och jo, jag är upprörd eller egentligen ledsen för att alla de böner som vävts in blivit förvisade till ett gömt hörn. Som att det vore något fult.

Våra olika uttryck för bön och tro får aldrig kastas in på det här sättet i skamvrån. Ska vi vara en öppen och levande kyrka måste kyrkan våga låta många olika uttryck få plats. Får uttrycken plats, får leva, då kommer även kyrkan att fortsätta leva och växa. Det handlar om respekt och att låta människor få växa.

image