Sparad i Tankar, Tro

Med Gud finns inget helvete… Eller?

Jag är uppvuxen med tro i familjen, kristen tro. Vi gick till missionskyrkan på gudstjänster och mina föräldrar var aktiva scouter. Livet var gott för det är det inom kyrkan. Eller så är det inte så. Allt för många gånger har jag sett, hört och mött människor som far väldigt illa i livet och som tror att de är skyldiga till eländet, att Gud straffar dom för något de gjort. Gud straffar inte!

Själv var jag tyst om saker som skedde i mitt liv eftersom det fanns de som då skulle anse att jag inte var nog kristen, eller nog god, att jag var djävulens anhang, att jag straffades av Gud. Jag fick höra det flera gånger.

Gud straffar inte!

Även när livet varit ett rent helvete så har Gud varit med mig. Det är inte Gud som vill mig ont. Gud straffar mig inte för de fel jag gör, Gud följer mig, lyfter mig och älskar mig. Som människa är vi inte Gud, vi är inte fullkomliga. Vi gör fel, vi säger fel, det blir fel. Det är så det är. Vi kan rätta till vissa saker, vi kan förändra. Men vi kan aldrig bli Gud, vi kan bara bli en del av Guds skapelse och göra så gott vi kan. Vi kan säga förlåt när det blir fel.

När jag möter nya människor som får höra att jag är troende, får de en uppfattning om att livet då har varit som en dans. För så är det när en tror på Gud. Gud är med och därför kan inget ont hända. Så är det inte. Och det är dags att lyfta att även om Gud är med människor, så händer eländen. Allt från sjukdomar, övergrepp, missbruk, mobbning, dödsfall, olyckor osv. Människor med tro är inte skyddade från det som livet har att erbjuda. Livet kan givetvis erbjuda massor med gott också.

Jag kan glädjas med människor som funnit sin trygghet i sin tro (eller vad de nu funnit den i), som med hjälp av sin trygghet kan lämna det som sårat. Jag blir däremot rädd när människor totalt slukas upp av att nu kommer allt bli bra. Livet kommer aldrig mer bli ett helvete.

Mitt liv har som sagt innehållit en hel del helveten. Och det är inte Gud som utsatt mig för detta. Det är människor.

Det var inte Gud som mobbade
Det var inte Gud som trakasserade
Det var inte Gud som våldtog
Det var inte Gud som drack
Det var inte Gud som slog
Det var inte Gud som utnyttjade
Det var inte Gud som sparkade

Däremot var Gud med mig, varje dag. Gud älskade mig, hela mig. Det var ingen större tröst just då, när en var i helvetet. Det är en tröst idag.

Gud straffar inte!

Sparad i Feminism, Politik, Tro, Trollbottom tycker till

Män borde förbjudas tycka till om kvinnors rätt

Har förstått att vissa tycker, inom vänsterpartiet, att hijab ska vara förbjudet, åtminstone införskaffa en åldersgräns. De menar att hijab är ett muslimskt problem och att det är tvång för kvinnor att ha hijab.

Jag blir så trött på dessa diskussioner. Det är så insnöat att det inte är klokt. Givetvis är det främst män som tycker dessutom. Om och om igen anser sig män ha rätten att bestämma hur en kvinna ska klä sig. För hijab är inte ett problem och framför allt inte utifrån religion.

Problemet är vårt patriarkata samhälle. Där män anser sig ha rätten att bestämma över kvinnors klädsel och varande. Jag menar att oavsett klädsel så är det fel om det är ett tvång, ett förtryck. Om en kvinna tvingas av andra att klä sig på ett visst sätt är det fel. Med andra ord handlar det om att flytta blicken från religion, eftersom det inte har med religion att göra. Och istället lyfta det till vad det är. Problemet är när saker blir till ett förtryck. Problemet är att män anser sig ha rätten att tycka om saker de inte har med att göra.

Det finns många kvinnor som flyr från sina länder och som kämpat för att få ta av sig sin huvudbonad. I Sverige finns samma kamp, om än tvärtom. Det pågår en kamp om att få rätten till att ha på sig sin huvudbonad utan spott och spe. Det är samma kamp i grund och botten. Det handlar om män som förtrycker, som tvingar, som har åsikter om saker de inte har med att göra. För hur en kvinna klär sig är helt och hållet upp till varje kvinna.

Det dessa män som vill förbjuda eller införa åldersgräns på hijab inte inser är att de själva då gör samma sak som de män som tvingar på hijab. De inför ett tvång, ett förtryck. Genom att förbjuda tvingas kvinnor som själva vill ha huvudbonad att ta av sig den. Sen glömmer de dessutom att det finns en hel del andra som också har huvudbonad utifrån sin religiösa övertygelse. Ska dessa också då förbjudas? Jag själv använder mig inte av huvudbonad men blir så extremt provocerad av åsikterna att det inte är långt ifrån att det åker på en. För även kristna kvinnor har huvudbonad, det är inget konstigt med det.

Men åter till problemet. Problemet är alltså inte hijabens varande eller icke varande utan männens förtryck och tvång kring dess varande eller icke varande. Åter igen handlar det om patriarkatets förtryck, åter igen handlar det om män som anser sig ha rätten att minska på kvinnors utrymme i samhället. Det är dags för män att vakna upp nu. För detta är extremt tröttsamt. Kanske är det snarare dags då att förbjuda män att  tycka till om hur kvinnor klär sig.

Sparad i Sexualitet, Tro

Kristendom vs Homosexualitet

Att vara homosexuell och kristen är inte något som självklart är lätt. Snarare kan det vara väldigt svårt då kyrkor tenderar ha en negativ inställning till homosexualitet. Vissa kyrkor avvisar homosexualitet helt och hållet, andra menar att det är okej så länge man inte lever ut sin sexualitet och vissa försöker gå någon slags medelväg där man försöker att inte ta ställning. Dock brukar det ändå bli ett ställningstagande och då inte till fördel för de homosexuella.

Metodistkyrkan som exempel ordinerar inte präster som är homosexuella. De har en mycket negativ uppfattning även om det nu börjar arbetas för en bättre syn, i varje fall inom metodistkyrkan i Sverige.
Baptistsamfundet har väldigt olika uppfattningar. Det beror helt och hållet på vilka församlingar man kollar på. Varje församling bestämmer för sig och därför kan det vara helt motsatta förhållanden.
Svenska kyrkan är den kyrka i Sverige som är mest framåt i sitt arbete och både viger präster och diakoner som är homosexuella samt viger homosexuella par. Det finns en anflang som är negativt inställda och så kommer det alltid att vara. Mycket handlar om hur man tolkar sin tro, sin bibel och vad man tror att Gud vill.

Jag själv har mest erfarenhet av Svenska Missionskyrkan, det är en kyrka som försöker gå en gyllende mellanväg där man inte stöter sig med någon. Det har de misslyckats med ordentligt. Istället för att ta ställning för människor, mot diskriminering så har man lite i skym undan tagit ställning mot homosexuella och man tillåter diskriminering. Missionskyrkan ordinerar inte homosexuella som lever i ett förhållande, de kan förvisso få samma rättigheter som en som är ordinerad men detta i den lokala församling som vill anställa den homosexuelle. På så vis tycker man inte att man diskriminerar för man har ju ändå gett den som är homosexuell möjlighet att få vara med. Dock i skymundan, de får gå in genom bakdörren där ingen ser dom. Kyrkan behandlar homosexuella som en skamfläck.

”Den 9 mars 2002 beslöt kyrkostyrelsen att inte ordinera personer som lever i homosexuellt partnerskap, eftersom kyrkostyrelsens bedömning var att det ”idag inte finns stöd för ordination i kyrkans samlade gemenskap”. Det gavs dock möjlighet för den lokala församlingen att installera pastor eller diakon som lever i homosexuellt partnerskap och att denne/denna erhåller vigselbehörighet samt avger löfte om tystnadsplikt för att erhålla tystnadsrätt.” (missionskyrkan.se)

Svenska baptissamfunder, metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan har nu bildat en ny kyrka som går under arbetsnamnet Gemensam framtid. Vad nya kyrkan kommer ha för inställning till homosexuella vet man inte riktigt än. Tydligast kommer det visa sig när kyrkan beslutat hur ordinationen kommer se ut. Kommer homosexuella få ordineras på samma sätt som en heterosexuell eller kommer de få stå utanför. Det kommer även visas sig i hur man tar ställning till vigsel av homosexuella.

Så vad är det kyrkorna skäms för egentligen?

Kan det bero på att man vill dölja den utsatthet man utsätter kristna homosexuella för? Det finns ingen statistik som visar på exakt hur många unga kristna homosexuella som tar livet av sig men man vet att Av tje­jer som gör minst tre själv­mords­för­sök identifierar sig 25% som homo– eller bisex­u­ella. Bland kil­lar är siff­ran 11%. (http://www.detblirbattre.se/bar-nagot-lila-for-att-saga-en-sjalvklarhet-2011/)

Detta med att flera kyrkor tycker homosexualitet är okej så länge de inte lever ut den, något som i sig är väldigt motsägelsefullt, handlar i mycket om hur man tolkat bibeln. I gamla testamentet 3 mosebok 18:22 står det ”Du får in­te lig­ga med en man som man lig­ger med en kvin­na; det är något av­skyvärt”, det står under lagarna om könsumgänge som hör till renlighetslagarna på den tiden.  Om man istället för att ta det ord för ord börjar titta på den tidens sjukdomar, spridningen av sjukdomar och den tidens sexualitet blir det inte konstigt. Det var helt enkelt regler som behövdes för att hindra sjukdomar och hindra spridningen av sjukdomar.
I nya testamentet säger inte Jesus själv något om homosexuella, det är först i korinthierbrevet som det näms vilket är Paulus som skrivit. I första korinthierbrevet 6:9  står det ”Har ni glömt att ing­en orättfärdig skall få ärva Guds ri­ke? Låt in­te be­dra er. Inga otuk­ti­ga el­ler av­gu­da­dyr­ka­re el­ler hor­kar­lar el­ler män som lig­ger med and­ra män”  Just i detta stycke försöker Paulus ena församlingen som har en massa konflikter inom sig. Tittar man på hur det såg ut på den tiden var det vanligt att romare utnyttjade pojkar sexuellt. Det i sig handlar inte om homosexualitet utan om pedofili, vilket inte är samma sak. Att säga att det är fel att som vuxen man ligga med små pojkar anser jag knappast vara något uppseendeväckande
Och förvisso finns det olika tolkningar på texterna men denna tolkning är den som jag funnit som är troligast utifrån den tidens samhälle, människosyn, statsmakt.

Kyrkorna borde skämmas ögonen ur sig för vad man utsätter kristna homosexuella för. Så även jag, som är en del av kyrkan. Och jag skäms men kämpar för förändring. En kamp där jag själv fått ta ett steg in i den utsatthet som min kyrka utsätter homosexuella för. Det är smärtsamt och med stor sorg som jag får ta del av utsattheten.

Jag får del av utsattheten av de beslut jag tagit. Jag är utbildad diakon för Svenska Missionskyrkan men har avsagt mig ordinationen så länge den inte är på lika villkor. Detta gör självfallet att det är svårare för mig att få något av de få jobb som finns. Jag hamnar inte i precis samma situation som om jag vore homosexuell, för jag uppmanas inte att skilja mig från min man, jag uppmanas inte att lämna min familj (vilket en homosexuell skulle uppmanas till i teorin, som tur är fungerar det inte så i praktiken). Jag kan också vilken sekund som helst strunta i mitt beslut och bli ordinerad. Men diakoni är för mig att stå på den utsattes sida på alla sätt jag kan. Detta är mitt sätt att tydliggöra. Och det har varit otroligt smärtsamt att ha varit med på mina vänners ordinationer, givetvis är jag glad för deras skull. Men ordinationen är en dröm jag har som nu verkar vara långt borta.

 

Texten är skriven till bloggen http://www.allwrongworld.com/article/christianity-vs-homosexuality/ och finns att läsa där på engelska
Sparad i Tro

Evangelikal

evangelikal (av engelska evangelical), är en protestantisk riktning som förenar bibeltroende med väckelsefromhet och betoning av helgelse. Begreppet har sitt ursprung i att det svenska ordet evangelisk kommit att bli en synonym med reformatorisk eller protestantisk.

Inom evangelikalismen nedtonas liturgi, och prästen har inte en roll som mellanhand mellan Gud och församlingen. Evangelikalismen som rörelse har sin bakgrund i 1890-talets amerikanska kristet fundamentalistiska rörelse och intar i likhet med denna en kritisk hållning mot liberalteologi och vetenskaplig bibelkritik. I evangelikala sammanhang har traditioner av stränga fromhetsideal och levnadsregler ofta utvecklats, i syfte att hjälpa den omvände att lämna sitt gamla liv och undvika frestelser, men sådana traditioner kritiseras ibland för att förskjuta fokus från nåd och förlåtelse till gärningar, och för att exkludera människor som har valt en annan livsstil.

Användandet av begreppet har mött kritik från akademiska kretsar. Detta främst beroende på att det söker rymma alla former av bibeltroende rörelser, och därmed tillintetgör sin definierande funktion. (wikipedia.se)

Att vara evangelikal är traditionellt att vara mer fundamentalistisk och bibeltrogna. De som jag möter inom kyrkans värld och som kallar sig evangelikal anser sig ofta vara bibeltrogna, äga en sanning och de brukar (i alla fall utåt) leva ett rätt strikt liv. Det finns mycket synd med i deras livssyn (min tolkning).

Men jag måste ändå hålla med kritiken från de akademiska kretsarna. Att vara evangelikal är vi alla som har en tro som grundar sig på evangelierna. Jag, som är liberalvänster eller befrielseteologivänster (ett underbart ord tycker jag) som har en tro som grundar sig på evangelierna är minst lika evangelikal. Dessutom är jag minst lika bibeltrogen som andra som säger sig vara bibeltrogna. Detta med en respekt för att andra ser på bibeln på andra sätt än jag gör.

Det som är trist med dessa  som säger sig vara bibeltrogna är att när de säger att det är de som är bibeltrogna säger de samtidigt att jag som också är kristen inte är det. Enbart för att min tolkning av bibeln är annorlunda än deras. De säger sig äga en sanning och att det enbart finns den sanningen. Jag tycker det är respektlöst.

För visst hoppas jag att jag tolkat bibeln rätt, att jag förstått Jesus kärleksbudskap och att jag kan leva mitt liv så bra som möjligt men jag inser också att jag kanske har helt fel. Dock kan jag inte leva mitt liv på annat sätt än att jag hoppas att jag tolkat det så rätt som möjligt. Detta utan att ta andras tolkningar ifrån dom. Jag har förståelse för att andra gör andra tolkningar och väljer att leva sitt liv på annat sätt.

Nu skulle vissa nog säga att jag inte alls har förståelse eftersom jag inte tycker det är okej att förtrycka människor bara för att de är tex homosexuella. Jo, jag har förståelse för att de väljer att tolka bibeln på annat sätt. Men jag har ingen förståelse för förtrycket. Förtryck och Jesus kärleksbudskap går nämligen för mig inte ihop någonstans. Trots det finns respekten för andras bibeltolkningar.

Hur som haver skulle orden evangelikal och bibeltrogen behöva tas tillbaka. Har du en tro grundad på evangelierna så är du evangelikal och lever du ditt liv utifrån din bibeltolkning så är du bibeltrogen. Svårare än så behöver det inte vara.

Sparad i Tankar, Tro

Förbjuda klädsel

För att bemöta de kommentarer som nu droppat in på förra inlägget om slöja så skriver jag nu istället nytt inlägg.

Bemöta de inlägg som inte är respektfulla gör jag inte. Därmed försvinner alla kommentarer om pappstrutar och sagoböcker.

Det andra om att slöja används för att kvinnorna inte ska bli våldtagna. Jo, jag håller med om att det är en tragisk människosyn. För båda könen. Männen blir enbart sexuella monster som inte kan hejda sig och kvinnorna små offer som måste dölja sig för att skydda sig.

Det finns dock en annan syn på slöja också och det är att dölja sitt som ett sätt att visa respekt för Gud. Dock ska faktiskt både kvinnor och männen dölja sitt hår vilket nu inte är så i många religioner. Detta är jag helt övertygad om kommer från ett kulturellt sammanhang och inte från religionen.

Men att förbjuda klädsel fungerar inte om man vill förändra. Vill man förändra så bör man mötas med respekt, ha en vilja att lära sig om hur den andra personen tänker och fråga frågor med uppriktigt intresse. Först då när man visar intresse kommer personen i sig också bli öppen för att visa intresse tillbaka. Då kan du (jag/vi) berätta vår syn på saker och ting.

Tänk scenariot att en kvinna (även om det låter sjukt i våra öron) är förbjuden att gå ut utan slöja, samhället förbjuder användandet av slöja. Vad händer med kvinnan då? Antagligen blir hon totalt isolerad och kommer aldrig komma ifrån det förtryck som det då blir. Om man istället då låter bli att förbjuda möjliggör man för kvinnan att vara ute i samhället och lära sig av vårt samhälle, vår mångkultur. Detta att kvinnan då faktiskt är förtryckt och att man förutsätter det.

Men det finns trots allt många som väljer själva att ta på sig slöja, det finns många olika sätt att ha på sig slöja och det finns olika orsaker man tar på sig slöja.

Världen är inte svart och vit. Det finns många nyanser, inom alla kulturer, religioner och samhällen.