Sparad i Tankar, Tro

Med Gud finns inget helvete… Eller?

Jag är uppvuxen med tro i familjen, kristen tro. Vi gick till missionskyrkan på gudstjänster och mina föräldrar var aktiva scouter. Livet var gott för det är det inom kyrkan. Eller så är det inte så. Allt för många gånger har jag sett, hört och mött människor som far väldigt illa i livet och som tror att de är skyldiga till eländet, att Gud straffar dom för något de gjort. Gud straffar inte!

Själv var jag tyst om saker som skedde i mitt liv eftersom det fanns de som då skulle anse att jag inte var nog kristen, eller nog god, att jag var djävulens anhang, att jag straffades av Gud. Jag fick höra det flera gånger.

Gud straffar inte!

Även när livet varit ett rent helvete så har Gud varit med mig. Det är inte Gud som vill mig ont. Gud straffar mig inte för de fel jag gör, Gud följer mig, lyfter mig och älskar mig. Som människa är vi inte Gud, vi är inte fullkomliga. Vi gör fel, vi säger fel, det blir fel. Det är så det är. Vi kan rätta till vissa saker, vi kan förändra. Men vi kan aldrig bli Gud, vi kan bara bli en del av Guds skapelse och göra så gott vi kan. Vi kan säga förlåt när det blir fel.

När jag möter nya människor som får höra att jag är troende, får de en uppfattning om att livet då har varit som en dans. För så är det när en tror på Gud. Gud är med och därför kan inget ont hända. Så är det inte. Och det är dags att lyfta att även om Gud är med människor, så händer eländen. Allt från sjukdomar, övergrepp, missbruk, mobbning, dödsfall, olyckor osv. Människor med tro är inte skyddade från det som livet har att erbjuda. Livet kan givetvis erbjuda massor med gott också.

Jag kan glädjas med människor som funnit sin trygghet i sin tro (eller vad de nu funnit den i), som med hjälp av sin trygghet kan lämna det som sårat. Jag blir däremot rädd när människor totalt slukas upp av att nu kommer allt bli bra. Livet kommer aldrig mer bli ett helvete.

Mitt liv har som sagt innehållit en hel del helveten. Och det är inte Gud som utsatt mig för detta. Det är människor.

Det var inte Gud som mobbade
Det var inte Gud som trakasserade
Det var inte Gud som våldtog
Det var inte Gud som drack
Det var inte Gud som slog
Det var inte Gud som utnyttjade
Det var inte Gud som sparkade

Däremot var Gud med mig, varje dag. Gud älskade mig, hela mig. Det var ingen större tröst just då, när en var i helvetet. Det är en tröst idag.

Gud straffar inte!

Sparad i HBTQ, Tankar, Tro, Trollbottom tycker till

Utan religiöst hem

Känslan att bli utan sitt religiösa hem är väldigt märklig. Samtidigt känns det som en enorm lättnad. I väldigt många år har jag kämpat för att ”min” kyrka ska öppna ögonen för vad den själv gör mot sina medlemmar, vad den själv gör mot människor genom att kränka de mänskliga rättigheterna. Men kyrkan har ständigt gömt sig bakom att det är svårt, det måste få ta tid och att det handlar om biblisk tolkning.

Vad skulle Jesus göra?

Jesus skulle inte kränka människor och Jesus skulle bli arg om man fortsatte kränka människor i Jesus egna namn. Och trots allt så är det inte kyrkan som är min kristna förebild, det är Jesus. Det är inte kyrkan som visar mig hur jag som kristen ska vara, det är Jesus.
Idag är jag extra tacksam över att jag mest av allt följt min tro och övertygelse på Jesus och hans gärningar. Det är så jag vill leva mitt liv. Stå upp för människor i Jesus anda.

Det enorma stöd jag får av mitt beslut är helt otroligt. Jag fick massivt stöd när jag gick ut med att jag inte kommer ordinera mig så länge villkoren är olika för människor. Stödet jag får nu, när jag med buller och bång, lämnar kyrkan för att kyrkan envisas med att hålla fast vid att kränka mänskliga rättigheter och förtrycka, får jag ett stöd som är om än större. Inte större för att jag lämnar utan för orsaken till varför jag lämnar.

Jag fick frågan av min pastor vad som då händer om jag lämnar kyrkan, vem som vinner på det. Jag sa att jag vinner på det, kyrkan förlorar på det. Om man nu ska se det som vinst och förlust. Jag ser det mest som förlust – för kyrkan. Men vad händer, ja, det som händer är att människor runt omkring, ser en människa som med hela sitt liv och sina handlingar står upp för mänskliga rättigheter, som genom hela sin varelse säger nej till förtryck. Det är vad som händer och det är jag faktiskt stolt över.

Jag tänker inte säga att det är lätt att lämna den kyrka som varit en del av hela mitt liv. Självklart är det lite lättare då jag är arg och besviken. Men det är inget beslut i affekt. Det här beslutet tog jag för flera flera månader sedan. Jag tänker på en fråga som jag fick under en av intervjuerna (kommer inte ihåg ordagrant) men om jag kan tänka mig att representera kyrkan. Absolut, det är vad jag har gjort under alla dessa år. Men i och med att kyrkan säger nej, visar det för mig att de inte tycker att jag representerar kyrkan. Eftersom frågorna om mänskliga rättigheter, lyfta upp förtryck och kränkningar står mig varmt om hjärtat (vilket kyrkan vet) blir det också så att det är inget som är viktigt för kyrkan och inget som kyrkan vill ska representeras för dom (låter hård nu och kanske är jag det).

Och det handlar inte om bara om kyrkans förtryck av hbt-personer. Det handlar om förtryck och kränkningar mot personer som inte passar in i den kyrkliga mallen, mot de som inte har råd att betala dyra biljetter, som inte tycker det är okej att en kyrka pratar miljö för att sedan kräva att en person flyger över halva Sverige för knappa två timmars intervju (det finns annan teknik idag som man faktiskt kan använda), som inte tycker det är okej att lämna människor vind för våg i en utsatt situation. Det jag gör är alltså att stå upp för en mängd olika människor som blir utsatta för olika saker av kyrkan. Det är min kallelse, att ropa, skrika och våga.

Att jag orkar vidare, det är för det enorma stöd jag får. För de fina breven som får mina ögon att tåras, för hejaropen, för bönerna och välsignelserna.

Vad händer när jag går ur kyrkan med buller och bång? Människor känner att någon står upp för dom. 

 

Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Tankar

Alkoholen – Det som gör helgen

Varför ska det vara så viktigt med alkohol? Så viktigt att om en person varit på kyrkokonferens så får denne kommentaren att ”jaha, då har du inte druckit i helgen då”. För det första visar det på en fördom om att kristna inte dricker alkohol. De gör det, precis som alla andra. En del har alkoholproblem med. Att vara kristen, troende säger ingenting om synen på alkohol.

Men det jag reagerar på är vikten av att dricka på helgerna. Varför utgå från att det enda man ska göra på helgerna är att dricka alkohol? Varför kan vi inte umgås längre utan att det måste till ett glas öl eller ett glas vin. När blev alkoholen så viktig. Förut var  drickandet okej i lagom mängd vid speciella tillfällen. Idag är det en självklarhet. Idag är det de som är nyktra som är konstiga.

Ganska ofta får jag frågan om varför jag inte dricker alkohol. Vissa gör självklart kopplingen till att jag är kristen. Nej, mitt drickande har inget med min tro att göra. Jag har druckit, jag har druckit alldeles för mycket och alldeles för mycket fel. Jag blev full, drängfull. Jag drack så att jag egentligen borde blivit alkoholförgiftad. Jag drack för mycket och för många dagar i veckan. Jag drack så jag fick problem.

Efter ett tag började jag dricka mer sällan men fortfarande var mängden av alkohol för mycket vid tillfällena då jag faktiskt drack. Jag bytte umgänge och det blev lite bättre. Men så kände jag, för 7 år sedan på ett ungefär, att nu fick det vara nog. Att inte kunna gå ut och ta ett glas öl utan att komma hem drängfull är inte kul. Det är inte hälsosamt och min relation med alkoholen började ta sig sidor som inte skulle vara bra i längden. Jag beslöt mig för att bli nykter. Absolutist skulle de flesta kalla mig eftersom jag även avstår från lättöl. Jag anser inte att man är nykterist om man dricker lättöl. Det är fortfarande alkohol.

Idag tar jag mig en alkoholfri öl ibland. Men absolut inte om jag har känningar av att jag bara måste ha alkohol. Då dricker jag inte ens alkoholfritt.

Mitt beslut om att bli nykter har såklart fått sina konsekvenser. Jag själv mår bättre. Jag minns vad jag gör (oftast i alla fall). Men jag blir inte bjuden på fest längre. Förvisso har jag sällan ork eller lust att vara på fest och titta på fulla människor som är dryga och ibland rent av äckliga.

Jag umgås gärna med människor, gärna nyktert också. Så varför är det då så självklart med alkoholen? Jag förstår om man vill ta sig ett glas vin eller ett glas öl ibland, eller varför inte en nubbe till sillen. Jag förstår det. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför det blivit en sådan självklar kultur att alla ska dricka sig berusade på helgerna. En vinflaska här och en där. Hur många barn växer inte upp idag med alkoholstinna vuxna runt omkring sig på helgerna?

Brukar du ge bort en flaska vin i present till någon i present? Varför? Vad vet du om personens relation till alkohol egentligen?

För länge sedan slutade jag ge bort alkohol till vänner då vi en gång i familjen råkade ge en flaska till en som var före detta alkoholist. Vi visste inte. Det blev så himla fel. Så hur säker kan du vara egentligen?

Jag dömer inte människor som väljer att dricka. Jag tycker bara det är otroligt synd och trist att det har blivit en kultur där det är så självklart att det inte reflekteras över det.

Så nästa gång du frågar någon vad de gjort i helgen, utgår du då från att alkohol var en del av helgen eller kan du utgå från att det finns annat att göra på helgerna än att konsumera alkohol?!

AlkoholochMatsmaltning

Sparad i Tankar

Att vara ett rötägg

Det händer rätt ofta att jag som kristen blir anklagad för att vara en idiot, dum i huvudet, korkad etc. Att jag inte tror på vetenskap, att vara kreationist. Jag blir anklagad för att inte förstå något att inte kunna något om människor eller något om det verkliga livet.

Rätt sällan lägger jag energi på sådana människor. De har redan bestämt sig hur jag är enbart för att de råkat få veta att jag är kristen. De förutsätter att alla kristna är på ett visst sätt och det finns inget annat. De är helt låsta.

Jag tror på vetenskap. Annars skulle jag inte klara av mina studier på universitet. Och trots allt har jag läst otroligt mycket om människor och människors beteenden. Målet är ju trots allt att bli beteendevetare och jag är helt säker på att jag inte kommer nöja mig med det.

Men ibland när jag möter människor som redan satt mig i ett fack jag inte hör till så förundras jag över hur de själva fungerar. Hur de själva är så säkra på att de vet hur saker och ting ska vara och att deras människosyn är den bästa.

För ett tag sedan mötte jag en människa som anklagade mig indirekt och direkt för att vara just det jag beskrivit ovan. Samma människa sitter sen vid ett annat tillfälle och kallar barn som har sämre förutsättningar (socioekonomiskt) för rötägg. Samma människa jobbar och ska jobba med barn och ungdomar, som lärare.

Jag konstaterade snabbt att jag hoppas för mitt liv att mitt barn inte behöver möta lärare som har människosyn där vissa klassas utifrån dina socioekonomiska förutsättningar som rötägg. Det är att inte ge människor en, två, tre eller tusen chanser. Alla människor har rätt att få nya chanser. Och som lärare bör väl ändå människosynen vara att ge de med sämre förutsättningar fler och bättre förutsättningar.

Efter att ha hört vad som sagts funderade jag på vad rötägg verkligen är. För det finns inte i min värld att det är människor med sämre förutsättningar som är rötägg. Inte ens om de stör och låter under lektionstid. Det är snarare ett rop på hjälp, på god uppmärksamhet. Får man ingen uppmärksamhet skapar man sig en. Negativ uppmärksamhet är bättre än att vara helt osynlig.

Definitionen på rötägg är en person som bär sig oerhört dumt och/eller dåligt åt. Och med den definitionen måste jag säga att den blivande läraren som ser barn som rötägg för att de har sämre förutsättningar själv är rötägget.

Min egen tanke om rötägg är den som på andras bekostnad tar sig fram, som utnyttjar andra människor för egen vinning skull. Den som inte låter människor få komma fram utan spottar på dom. De som sätter sig över andra människor.

Men hur är det då i skolvärlden? Ser människosynen från lärarkåren ut såhär över lag? 

Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att lärare ändå har en grundförutsättning att de ska ge alla fler och bättre förutsättningar och har insikten om att det krävs olika mycket jobb för att lyfta olika människor. Men att deras grund är att lyfta människor till att bli goda och ansvarsfulla medborgare som har hur många möjligheter som helst.

Jag hoppas att mitt barn slipper rötägg till lärare