Sparad i HBTQ, Tankar, Tro, Trollbottom tycker till

Utan religiöst hem

Känslan att bli utan sitt religiösa hem är väldigt märklig. Samtidigt känns det som en enorm lättnad. I väldigt många år har jag kämpat för att ”min” kyrka ska öppna ögonen för vad den själv gör mot sina medlemmar, vad den själv gör mot människor genom att kränka de mänskliga rättigheterna. Men kyrkan har ständigt gömt sig bakom att det är svårt, det måste få ta tid och att det handlar om biblisk tolkning.

Vad skulle Jesus göra?

Jesus skulle inte kränka människor och Jesus skulle bli arg om man fortsatte kränka människor i Jesus egna namn. Och trots allt så är det inte kyrkan som är min kristna förebild, det är Jesus. Det är inte kyrkan som visar mig hur jag som kristen ska vara, det är Jesus.
Idag är jag extra tacksam över att jag mest av allt följt min tro och övertygelse på Jesus och hans gärningar. Det är så jag vill leva mitt liv. Stå upp för människor i Jesus anda.

Det enorma stöd jag får av mitt beslut är helt otroligt. Jag fick massivt stöd när jag gick ut med att jag inte kommer ordinera mig så länge villkoren är olika för människor. Stödet jag får nu, när jag med buller och bång, lämnar kyrkan för att kyrkan envisas med att hålla fast vid att kränka mänskliga rättigheter och förtrycka, får jag ett stöd som är om än större. Inte större för att jag lämnar utan för orsaken till varför jag lämnar.

Jag fick frågan av min pastor vad som då händer om jag lämnar kyrkan, vem som vinner på det. Jag sa att jag vinner på det, kyrkan förlorar på det. Om man nu ska se det som vinst och förlust. Jag ser det mest som förlust – för kyrkan. Men vad händer, ja, det som händer är att människor runt omkring, ser en människa som med hela sitt liv och sina handlingar står upp för mänskliga rättigheter, som genom hela sin varelse säger nej till förtryck. Det är vad som händer och det är jag faktiskt stolt över.

Jag tänker inte säga att det är lätt att lämna den kyrka som varit en del av hela mitt liv. Självklart är det lite lättare då jag är arg och besviken. Men det är inget beslut i affekt. Det här beslutet tog jag för flera flera månader sedan. Jag tänker på en fråga som jag fick under en av intervjuerna (kommer inte ihåg ordagrant) men om jag kan tänka mig att representera kyrkan. Absolut, det är vad jag har gjort under alla dessa år. Men i och med att kyrkan säger nej, visar det för mig att de inte tycker att jag representerar kyrkan. Eftersom frågorna om mänskliga rättigheter, lyfta upp förtryck och kränkningar står mig varmt om hjärtat (vilket kyrkan vet) blir det också så att det är inget som är viktigt för kyrkan och inget som kyrkan vill ska representeras för dom (låter hård nu och kanske är jag det).

Och det handlar inte om bara om kyrkans förtryck av hbt-personer. Det handlar om förtryck och kränkningar mot personer som inte passar in i den kyrkliga mallen, mot de som inte har råd att betala dyra biljetter, som inte tycker det är okej att en kyrka pratar miljö för att sedan kräva att en person flyger över halva Sverige för knappa två timmars intervju (det finns annan teknik idag som man faktiskt kan använda), som inte tycker det är okej att lämna människor vind för våg i en utsatt situation. Det jag gör är alltså att stå upp för en mängd olika människor som blir utsatta för olika saker av kyrkan. Det är min kallelse, att ropa, skrika och våga.

Att jag orkar vidare, det är för det enorma stöd jag får. För de fina breven som får mina ögon att tåras, för hejaropen, för bönerna och välsignelserna.

Vad händer när jag går ur kyrkan med buller och bång? Människor känner att någon står upp för dom. 

 

Sparad i Tankar, Tro

En människas makt

Tänk vad märkligt egentligen att en enda människa kan få så mycket makt och skada så mycket. Men samtidigt kan inte en människa få så mycket makt om det inte finns människor som inte säger ifrån, inte sätter emot.

För en vecka sedan fick jag höra på ett möte inför en massa människor hur jag inte har kompetens inom det område jag har just utbildning och kompetens. Jag fick höra en massa negativa och nedlåtande undertoner. Jag fick höra hur min ansökan om en tjänst var endast en intresseanmälan.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Ledsen, sårad, arg och kränkt. Jag är en otroligt kompetent person med massa kunskap. Den kunskapen och kompetensen blev nu totalt nersmutsad, av en person.

Dagen efter skickade jag ett mail till alla berörda. De svar jag nu får är oerhört märkliga. Undanhållande av information bland annat. Men inte en tendens till en ärlig ursäkt.
Med andra ord är detta inte över än. Det är inte över förrän jag fått en ärlig ursäkt om vad man sagt om mig.

Och vore det inte för det stöd jag får från andra människor runt omkring vet jag inte om jag hade orkat vara kvar i detta sammanhang.

Dessutom är det värt att kämpa för att detta rättas till. Det får inte hända i framtiden mot andra, som kanske inte klarar av det alls. Jag är ändå stark även om detta tagit otroligt hårt. Men inte för att förglömma, det handlar också om att visa att en person inte ska ha denna makt i dessa sammanhang. Framför allt inte när den uppenbart missbrukas.

Sparad i Sexualitet, Tro

Kristendom vs Homosexualitet

Att vara homosexuell och kristen är inte något som självklart är lätt. Snarare kan det vara väldigt svårt då kyrkor tenderar ha en negativ inställning till homosexualitet. Vissa kyrkor avvisar homosexualitet helt och hållet, andra menar att det är okej så länge man inte lever ut sin sexualitet och vissa försöker gå någon slags medelväg där man försöker att inte ta ställning. Dock brukar det ändå bli ett ställningstagande och då inte till fördel för de homosexuella.

Metodistkyrkan som exempel ordinerar inte präster som är homosexuella. De har en mycket negativ uppfattning även om det nu börjar arbetas för en bättre syn, i varje fall inom metodistkyrkan i Sverige.
Baptistsamfundet har väldigt olika uppfattningar. Det beror helt och hållet på vilka församlingar man kollar på. Varje församling bestämmer för sig och därför kan det vara helt motsatta förhållanden.
Svenska kyrkan är den kyrka i Sverige som är mest framåt i sitt arbete och både viger präster och diakoner som är homosexuella samt viger homosexuella par. Det finns en anflang som är negativt inställda och så kommer det alltid att vara. Mycket handlar om hur man tolkar sin tro, sin bibel och vad man tror att Gud vill.

Jag själv har mest erfarenhet av Svenska Missionskyrkan, det är en kyrka som försöker gå en gyllende mellanväg där man inte stöter sig med någon. Det har de misslyckats med ordentligt. Istället för att ta ställning för människor, mot diskriminering så har man lite i skym undan tagit ställning mot homosexuella och man tillåter diskriminering. Missionskyrkan ordinerar inte homosexuella som lever i ett förhållande, de kan förvisso få samma rättigheter som en som är ordinerad men detta i den lokala församling som vill anställa den homosexuelle. På så vis tycker man inte att man diskriminerar för man har ju ändå gett den som är homosexuell möjlighet att få vara med. Dock i skymundan, de får gå in genom bakdörren där ingen ser dom. Kyrkan behandlar homosexuella som en skamfläck.

”Den 9 mars 2002 beslöt kyrkostyrelsen att inte ordinera personer som lever i homosexuellt partnerskap, eftersom kyrkostyrelsens bedömning var att det ”idag inte finns stöd för ordination i kyrkans samlade gemenskap”. Det gavs dock möjlighet för den lokala församlingen att installera pastor eller diakon som lever i homosexuellt partnerskap och att denne/denna erhåller vigselbehörighet samt avger löfte om tystnadsplikt för att erhålla tystnadsrätt.” (missionskyrkan.se)

Svenska baptissamfunder, metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan har nu bildat en ny kyrka som går under arbetsnamnet Gemensam framtid. Vad nya kyrkan kommer ha för inställning till homosexuella vet man inte riktigt än. Tydligast kommer det visa sig när kyrkan beslutat hur ordinationen kommer se ut. Kommer homosexuella få ordineras på samma sätt som en heterosexuell eller kommer de få stå utanför. Det kommer även visas sig i hur man tar ställning till vigsel av homosexuella.

Så vad är det kyrkorna skäms för egentligen?

Kan det bero på att man vill dölja den utsatthet man utsätter kristna homosexuella för? Det finns ingen statistik som visar på exakt hur många unga kristna homosexuella som tar livet av sig men man vet att Av tje­jer som gör minst tre själv­mords­för­sök identifierar sig 25% som homo– eller bisex­u­ella. Bland kil­lar är siff­ran 11%. (http://www.detblirbattre.se/bar-nagot-lila-for-att-saga-en-sjalvklarhet-2011/)

Detta med att flera kyrkor tycker homosexualitet är okej så länge de inte lever ut den, något som i sig är väldigt motsägelsefullt, handlar i mycket om hur man tolkat bibeln. I gamla testamentet 3 mosebok 18:22 står det ”Du får in­te lig­ga med en man som man lig­ger med en kvin­na; det är något av­skyvärt”, det står under lagarna om könsumgänge som hör till renlighetslagarna på den tiden.  Om man istället för att ta det ord för ord börjar titta på den tidens sjukdomar, spridningen av sjukdomar och den tidens sexualitet blir det inte konstigt. Det var helt enkelt regler som behövdes för att hindra sjukdomar och hindra spridningen av sjukdomar.
I nya testamentet säger inte Jesus själv något om homosexuella, det är först i korinthierbrevet som det näms vilket är Paulus som skrivit. I första korinthierbrevet 6:9  står det ”Har ni glömt att ing­en orättfärdig skall få ärva Guds ri­ke? Låt in­te be­dra er. Inga otuk­ti­ga el­ler av­gu­da­dyr­ka­re el­ler hor­kar­lar el­ler män som lig­ger med and­ra män”  Just i detta stycke försöker Paulus ena församlingen som har en massa konflikter inom sig. Tittar man på hur det såg ut på den tiden var det vanligt att romare utnyttjade pojkar sexuellt. Det i sig handlar inte om homosexualitet utan om pedofili, vilket inte är samma sak. Att säga att det är fel att som vuxen man ligga med små pojkar anser jag knappast vara något uppseendeväckande
Och förvisso finns det olika tolkningar på texterna men denna tolkning är den som jag funnit som är troligast utifrån den tidens samhälle, människosyn, statsmakt.

Kyrkorna borde skämmas ögonen ur sig för vad man utsätter kristna homosexuella för. Så även jag, som är en del av kyrkan. Och jag skäms men kämpar för förändring. En kamp där jag själv fått ta ett steg in i den utsatthet som min kyrka utsätter homosexuella för. Det är smärtsamt och med stor sorg som jag får ta del av utsattheten.

Jag får del av utsattheten av de beslut jag tagit. Jag är utbildad diakon för Svenska Missionskyrkan men har avsagt mig ordinationen så länge den inte är på lika villkor. Detta gör självfallet att det är svårare för mig att få något av de få jobb som finns. Jag hamnar inte i precis samma situation som om jag vore homosexuell, för jag uppmanas inte att skilja mig från min man, jag uppmanas inte att lämna min familj (vilket en homosexuell skulle uppmanas till i teorin, som tur är fungerar det inte så i praktiken). Jag kan också vilken sekund som helst strunta i mitt beslut och bli ordinerad. Men diakoni är för mig att stå på den utsattes sida på alla sätt jag kan. Detta är mitt sätt att tydliggöra. Och det har varit otroligt smärtsamt att ha varit med på mina vänners ordinationer, givetvis är jag glad för deras skull. Men ordinationen är en dröm jag har som nu verkar vara långt borta.

 

Texten är skriven till bloggen http://www.allwrongworld.com/article/christianity-vs-homosexuality/ och finns att läsa där på engelska