Sparad i Trollbottom tycker till

En utmattad aktivist

Jag läste en artikel idag om att många aktivister bränner ut sig. Det är inte konstigt tänker jag, som själv är en som bränt ut sig. Fast inte bara för min aktivism men ändå. Det är lätt att bränna ut sig när en brinner för något och där arbetet för att förändra, hjälpa, rädda aldrig tar slut. Det finns alltid mer att göra. Min aktivism kommer utifrån min kristna tro, den bygger på vad aktivisten Jesus gjorde. Såg, lyfte och hjälpte de människor som i det samhälle han levde i. Det är vad jag vill göra i det samhälle jag lever i nu. Därför gick jag in med min aktivism i den kyrka jag tillhörde, med hela mig själv. För att visa på förtrycket gick jag in i förtrycket. Det blev då tydligare för de som bestämde att det fanns. Nu hjälpte det inte, det blev ingen förändring, inte då. Kanske i framtiden blir det en förändring. Jag gick i alla fall vidare, jag bestämde mig för att jag var tvungen att gå ur organisationen som inte stod för det jag stod för. Hur som helst har min aktivism inte slutat. Jag är politisk aktivist, jag är hbtq-aktivist etc. Jag jobbar och brinner för mänskliga rättigheter, för antirasismen, för feminismen. Där ligger min kamp. Där jag bor finns en grupp inom tillsammansskapet. Jag gick in där med hull och hår samtidigt som jag gick in i politiken, samtidigt som jag jobbade och pluggade, samtidigt som jag redan varit utbränd en gång och inte gått lugnt tillbaka. Det höll inte så länge. Idag är jag sjukskriven på min tredje utmattning. Jag har inte slutat vara aktivist men jag har fått tänka till. Eftersom det finns arbete att göra överallt är det väldigt viktigt att man vågar säga nej, att man tänker till och funderar på om just jag är rätt person för uppdraget. Det finns många aktivister och det bästa är ju om vi alla aktivister kan dela på kampen så att vi inte bränner ut oss. En kan inte göra allt, tillsammans kan vi göra mer. För ett år sedan, när jag gick in i min andra utmattning så tvingades jag att inse att jag inte kunde finnas med överallt. Det spelar ingen roll att jag tycker saker är viktiga och att jag ser att vissa organisationer gör ett fantastiskt arbete och att de behöver mer hjälp. Jag måste välja vart jag lägger min kraft. Jag fick fundera och bestämde mig för att främst lägga den på politiken. Därutöver volontärar jag på pride både i min stad och i Stockholm samt att jag både genom politiken men också genom andra kanaler stöttar upp för migranter, antirasism och feminism. Men jag är mer noga på vad jag gör och när jag gör det. Jag kan inte vara 100% aktiv inom allt, det funkar inte. Jag känner mig ändå nöjd med mitt val. Inom politiken kan jag göra skillnad i det långa loppet, jag kan föra samtal och diskussioner. Jag får utbilda mig inom till exempel feminism så jag kan på ett ännu bättre sätt gå ut och vara feministisk aktivist.

Ett sätt att vara aktivist är ju att skriva insändare, blogga, vara aktiv på sociala medier. Men även det kräver sin tid och det kräver att du inte kan gå in i allt. Det krävs begränsningar, framför allt i sådant arbete där det inte finns några gränser på hur mycket som behöver göras.

Tipsen som stod i artikeln var att se till att ha aktivistfri tid varje dag och att se till att ha sammanhängande aktivistfria helger. Att när en börjar känna sig trött, sliten etc så är det dags att trappa ner och kolla över sitt engagemang.

Mitt råd är att våga säga nej. Det är snällt både mot dig och andra. Ta pauser, det är okej. Kolla över vart ditt engagemang ligger, vilka organisationer är du aktiv i. Du behöver inte, kan inte lägga ner 100% i alla organisationer. Bestäm dig för en som du fokuserar huvudsakligen på. Stötta resten i den mån du kan, hinner och orkar. Att vara aktivist är emellanåt slitigt och sällan ser man någon direkt förändring. Men, det vi gör förändrar, om än i det långa loppet. Vi gör skillnad.

En kan inte göra allt, tillsammans kan vi göra mer

strong-hand_small

Sparad i HBTQ, Tankar, Tro, Trollbottom tycker till

Utan religiöst hem

Känslan att bli utan sitt religiösa hem är väldigt märklig. Samtidigt känns det som en enorm lättnad. I väldigt många år har jag kämpat för att ”min” kyrka ska öppna ögonen för vad den själv gör mot sina medlemmar, vad den själv gör mot människor genom att kränka de mänskliga rättigheterna. Men kyrkan har ständigt gömt sig bakom att det är svårt, det måste få ta tid och att det handlar om biblisk tolkning.

Vad skulle Jesus göra?

Jesus skulle inte kränka människor och Jesus skulle bli arg om man fortsatte kränka människor i Jesus egna namn. Och trots allt så är det inte kyrkan som är min kristna förebild, det är Jesus. Det är inte kyrkan som visar mig hur jag som kristen ska vara, det är Jesus.
Idag är jag extra tacksam över att jag mest av allt följt min tro och övertygelse på Jesus och hans gärningar. Det är så jag vill leva mitt liv. Stå upp för människor i Jesus anda.

Det enorma stöd jag får av mitt beslut är helt otroligt. Jag fick massivt stöd när jag gick ut med att jag inte kommer ordinera mig så länge villkoren är olika för människor. Stödet jag får nu, när jag med buller och bång, lämnar kyrkan för att kyrkan envisas med att hålla fast vid att kränka mänskliga rättigheter och förtrycka, får jag ett stöd som är om än större. Inte större för att jag lämnar utan för orsaken till varför jag lämnar.

Jag fick frågan av min pastor vad som då händer om jag lämnar kyrkan, vem som vinner på det. Jag sa att jag vinner på det, kyrkan förlorar på det. Om man nu ska se det som vinst och förlust. Jag ser det mest som förlust – för kyrkan. Men vad händer, ja, det som händer är att människor runt omkring, ser en människa som med hela sitt liv och sina handlingar står upp för mänskliga rättigheter, som genom hela sin varelse säger nej till förtryck. Det är vad som händer och det är jag faktiskt stolt över.

Jag tänker inte säga att det är lätt att lämna den kyrka som varit en del av hela mitt liv. Självklart är det lite lättare då jag är arg och besviken. Men det är inget beslut i affekt. Det här beslutet tog jag för flera flera månader sedan. Jag tänker på en fråga som jag fick under en av intervjuerna (kommer inte ihåg ordagrant) men om jag kan tänka mig att representera kyrkan. Absolut, det är vad jag har gjort under alla dessa år. Men i och med att kyrkan säger nej, visar det för mig att de inte tycker att jag representerar kyrkan. Eftersom frågorna om mänskliga rättigheter, lyfta upp förtryck och kränkningar står mig varmt om hjärtat (vilket kyrkan vet) blir det också så att det är inget som är viktigt för kyrkan och inget som kyrkan vill ska representeras för dom (låter hård nu och kanske är jag det).

Och det handlar inte om bara om kyrkans förtryck av hbt-personer. Det handlar om förtryck och kränkningar mot personer som inte passar in i den kyrkliga mallen, mot de som inte har råd att betala dyra biljetter, som inte tycker det är okej att en kyrka pratar miljö för att sedan kräva att en person flyger över halva Sverige för knappa två timmars intervju (det finns annan teknik idag som man faktiskt kan använda), som inte tycker det är okej att lämna människor vind för våg i en utsatt situation. Det jag gör är alltså att stå upp för en mängd olika människor som blir utsatta för olika saker av kyrkan. Det är min kallelse, att ropa, skrika och våga.

Att jag orkar vidare, det är för det enorma stöd jag får. För de fina breven som får mina ögon att tåras, för hejaropen, för bönerna och välsignelserna.

Vad händer när jag går ur kyrkan med buller och bång? Människor känner att någon står upp för dom. 

 

Sparad i Arbete, Politik

Assistenter – Upp till kamp

Jag gissar att det finns flera personliga assistenter runt om i landet som arbetar jour och som inte får vettigt betalt för sina jourtimmar. Eller kan det vara så att ni precis som jag inte ens får betalt för alla timmar.

Det kan inte vara okej att vi får minimal lön för de timmar vi tillbringar på vårt arbete. För även om vi sover vissa timmar så måste vi kunna rycka ut när som helst och vi har ingen möjlighet att lämna vår arbetsplats. Därför bör vi få minst normal lön för alla de timmar vi arbetar.

Kommunal har påbörjat sitt arbete för avtal 2013. De kommer bland annat ta upp detta med jour men vad jag har kunnat läsa mig till så handlar det inte om lön under jour utan bara att få bättre och tydligare regler kring jour. Därför tänker jag att det är nu vi har chans att visa vårt missnöje.

Protestera, acceptera inte att jobba gratis. Det är inte så det ska gå till och vårt arbete är mer värt än så. Vi är värda mer än att tvingas till gratisarbete.

Ett förslag till protest är att alltid skriva upp de timmar vi inte får betalt för som övertid. Tänk vilken protest det skulle kunna bli om vi alla samlar oss och skriver upp övertid för alla timmar vi inte får betalt för. Och då ska de inte räkna på att vi får halva lönen eller mindre för timmarna. Nej, vi ska ha normalt betalt för alla timmar.

Hör av er till kommunal, berätta om er situation. Berätta hur det funkar för er, vad ni får i lön eller inte i lön. Berätta och protestera. Vi är värda mer.

Upp till kamp assistenter

Sparad i Barn, Tankar

Rädda ett barn

Idag skulle Wilma ha fyllt 10 år. Det är hennes andra födelsedag som hennes familj får besöka en grav istället för att ha kalas hemma. Det är lite mer än ett år sedan som Wilma dog av sin cancer.

Jag är tacksam över att jag fick träffa Wilma och hennes familj. Jag träffade dom i februari förra året. Jag var hemma och de behövde stöd och lillasyster Lotta behövde få komma ut och träffa jämnåriga (Lotta är ett år yngre än Z). Wilma är en av de starkaste människor jag mött. En fajter utan dess like och med enorm integritet.

Även resten av familjen är jag glad över att få ha i min vänskapskrets. Varma, kärleksfulla och så starka. Idag är jag med dom i tankar och bön.

Wilma dog. Men du kan vara med och rädda andra barn genom att föra barncancerforskningen framåt.

Gå in på länken, skänk det du kan avvara. Om det så bara är en femma så är det ändå snäppet bättre än inget. Var med och rädda barn.

http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/min-lillasyster-Vilma/

 

Wilma, du är älskad och saknad

Sparad i Tankar, Tro

En människas makt

Tänk vad märkligt egentligen att en enda människa kan få så mycket makt och skada så mycket. Men samtidigt kan inte en människa få så mycket makt om det inte finns människor som inte säger ifrån, inte sätter emot.

För en vecka sedan fick jag höra på ett möte inför en massa människor hur jag inte har kompetens inom det område jag har just utbildning och kompetens. Jag fick höra en massa negativa och nedlåtande undertoner. Jag fick höra hur min ansökan om en tjänst var endast en intresseanmälan.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Ledsen, sårad, arg och kränkt. Jag är en otroligt kompetent person med massa kunskap. Den kunskapen och kompetensen blev nu totalt nersmutsad, av en person.

Dagen efter skickade jag ett mail till alla berörda. De svar jag nu får är oerhört märkliga. Undanhållande av information bland annat. Men inte en tendens till en ärlig ursäkt.
Med andra ord är detta inte över än. Det är inte över förrän jag fått en ärlig ursäkt om vad man sagt om mig.

Och vore det inte för det stöd jag får från andra människor runt omkring vet jag inte om jag hade orkat vara kvar i detta sammanhang.

Dessutom är det värt att kämpa för att detta rättas till. Det får inte hända i framtiden mot andra, som kanske inte klarar av det alls. Jag är ändå stark även om detta tagit otroligt hårt. Men inte för att förglömma, det handlar också om att visa att en person inte ska ha denna makt i dessa sammanhang. Framför allt inte när den uppenbart missbrukas.