Sparad i HBTQ, Tankar, Tro, Trollbottom tycker till

Utan religiöst hem

Känslan att bli utan sitt religiösa hem är väldigt märklig. Samtidigt känns det som en enorm lättnad. I väldigt många år har jag kämpat för att ”min” kyrka ska öppna ögonen för vad den själv gör mot sina medlemmar, vad den själv gör mot människor genom att kränka de mänskliga rättigheterna. Men kyrkan har ständigt gömt sig bakom att det är svårt, det måste få ta tid och att det handlar om biblisk tolkning.

Vad skulle Jesus göra?

Jesus skulle inte kränka människor och Jesus skulle bli arg om man fortsatte kränka människor i Jesus egna namn. Och trots allt så är det inte kyrkan som är min kristna förebild, det är Jesus. Det är inte kyrkan som visar mig hur jag som kristen ska vara, det är Jesus.
Idag är jag extra tacksam över att jag mest av allt följt min tro och övertygelse på Jesus och hans gärningar. Det är så jag vill leva mitt liv. Stå upp för människor i Jesus anda.

Det enorma stöd jag får av mitt beslut är helt otroligt. Jag fick massivt stöd när jag gick ut med att jag inte kommer ordinera mig så länge villkoren är olika för människor. Stödet jag får nu, när jag med buller och bång, lämnar kyrkan för att kyrkan envisas med att hålla fast vid att kränka mänskliga rättigheter och förtrycka, får jag ett stöd som är om än större. Inte större för att jag lämnar utan för orsaken till varför jag lämnar.

Jag fick frågan av min pastor vad som då händer om jag lämnar kyrkan, vem som vinner på det. Jag sa att jag vinner på det, kyrkan förlorar på det. Om man nu ska se det som vinst och förlust. Jag ser det mest som förlust – för kyrkan. Men vad händer, ja, det som händer är att människor runt omkring, ser en människa som med hela sitt liv och sina handlingar står upp för mänskliga rättigheter, som genom hela sin varelse säger nej till förtryck. Det är vad som händer och det är jag faktiskt stolt över.

Jag tänker inte säga att det är lätt att lämna den kyrka som varit en del av hela mitt liv. Självklart är det lite lättare då jag är arg och besviken. Men det är inget beslut i affekt. Det här beslutet tog jag för flera flera månader sedan. Jag tänker på en fråga som jag fick under en av intervjuerna (kommer inte ihåg ordagrant) men om jag kan tänka mig att representera kyrkan. Absolut, det är vad jag har gjort under alla dessa år. Men i och med att kyrkan säger nej, visar det för mig att de inte tycker att jag representerar kyrkan. Eftersom frågorna om mänskliga rättigheter, lyfta upp förtryck och kränkningar står mig varmt om hjärtat (vilket kyrkan vet) blir det också så att det är inget som är viktigt för kyrkan och inget som kyrkan vill ska representeras för dom (låter hård nu och kanske är jag det).

Och det handlar inte om bara om kyrkans förtryck av hbt-personer. Det handlar om förtryck och kränkningar mot personer som inte passar in i den kyrkliga mallen, mot de som inte har råd att betala dyra biljetter, som inte tycker det är okej att en kyrka pratar miljö för att sedan kräva att en person flyger över halva Sverige för knappa två timmars intervju (det finns annan teknik idag som man faktiskt kan använda), som inte tycker det är okej att lämna människor vind för våg i en utsatt situation. Det jag gör är alltså att stå upp för en mängd olika människor som blir utsatta för olika saker av kyrkan. Det är min kallelse, att ropa, skrika och våga.

Att jag orkar vidare, det är för det enorma stöd jag får. För de fina breven som får mina ögon att tåras, för hejaropen, för bönerna och välsignelserna.

Vad händer när jag går ur kyrkan med buller och bång? Människor känner att någon står upp för dom. 

 

Sparad i Tro

Framtidens kyrka

Idag har det varit en grymt viktig dag i Karlstad där min kyrka har sin årliga konferens. Önskar innerligt att jag hade kunnat vara där men det gick inte, det blev inte så.

Har i alla fall följt med de livesändningar som sänts under förhandlingarna. Städdag på gården och jag gick omkring med en öronsnäcka i ena örat och mobilen har fått gå varm. Plockat hundbajs, krattat ihop löv och lyssnat på förhandlingarna. Sen på eftermiddagen kom då det jag främst väntat på hela dagen. Dags för kyrkan att ta beslut om ett namn. Kyrkan har sedan man bestämde sig för att gå ihop haft ett arbetsnamn, Gemensam Framtid.

Styrelsen hade nu lagt ett förslag, Gemensam Kyrka. Jag har provat, jag har smakat och jag har försökt tycka om det. Det har bara inte gått. Jag har inte förstått varför man inte låter namnet som vår ungdomsförening föreslagit få vara det man antagit. Equmeniakyrkan, då blir det en naturlig koppling till ungdomsförbundet och en naturlig övergång från ungdom till församling. Min församling i Umeå, de som var ombud för min församling, tillsammans med några andra församlingar, la förslaget Equmeniakyrkan. Jag hoppades men jag trodde inte. Så kom tiden för beslut. Många namnförslag blev det. Ett efter ett röstades ner. Till slut stod Gemensam Kyrka mot Equmeniakyrkan. Votering, votering. Rösterna räknades. Jag satt här hemma i soffan, helt på spänn. Så kom resultatet. Equmeniakyrkan!

Men helt klart var det inte, nu behövdes 2/3 av rösterna av de närvarande ombuden för att namnet skulle kunna antas enligt stadgarna. Åter igen blev det dags att rösta. Först räknades rösterna för Equmeniakyrkan, sen emot och sist de som lagt ner sina röster.

Equmeniakyrkan: 515
Avslag: 90
Avstått rösta: 32
Procent för: 81

Yey, jag är numera med i en kyrka som valt att gå i framtiden, som låter de unga rösterna få höras. Jag är numera medlem i en kyrka som heter Equmeniakyrkan 

equmeniakyrkan

Kanske låter det märkligt att jag över en sådan här sak kan känna sådan stor glädje att ögonen tåras. Men det är en sådan stor sak, så viktigt. Kyrkan visade nu att man väljer att låta framtiden, våra ungdomar, få leda kyrkan framåt. Det är stort för en kyrka som lätt kan bli gammal, dammig och grå.

Sparad i Tankar, Tro

Att göra avtryck

På söndag ska jag tala om avtryck på vår Fritt fall gudstjänst. Jag har i flera dagar gått och funderat och tänkt på detta. Hur gör jag som kristen för att göra goda avtryck hos människor och hur ska de veta att det är kristna avtryck? Är det ens nödvändigt att de vet att det är kristna avtryck? Och om jag skulle påpeka att det är gott för jag är kristen, vart går då gränsen mellan godhet och självgod?

Jag samtalar gärna om tro med människor. Jag hamnar ganska ofta i sådana samtal vilket är otroligt spännande och roligt. För om inte annat gör det avtryck hos mig, det utvecklar mig och min tro.
Men där när jag till exempel håller upp dörren för en människa på en affär, inte säger jag då ”jag gör detta för jag vill göra en god kristen gärning och därför lämna ett gott kristet avtryck hos dig”. Nej, för då blir det självgott och väldigt märkligt.

Istället tänker jag att det har med hur vi väljer att leva hela våra liv. Hur vår kristna tro påverkar valen vi gör i våra liv. Jag gillar frågan, begreppet eller vad man nu vill kalla det ”Vad skulle Jesus gjort?” Jag ställer mig den frågan väldigt ofta och svaren är ofta väldigt givna men inte alltid så lätta att följa, att välja. Att älska istället för att hata är ibland otroligt mycket svårare. Men att vara kristen är inte att välja den lätta vägen (inte för att en kan välja att tro).

Så vad kan en göra för kristna avtryck då?

En kan möta människor med kärlek. En kan möta människor och ta sig tid. En kan möta människor och se människan. En kan jobba med sina fördomar för att kunna möta människan med ännu mer kärlek. En kan se Guds unika och vackra skapelse i varje människa en möter. En kan hjälpa där hjälp behövs. En kan välja att älska istället för hata. En kan be för de som behöver och för de som inte lika tydligt behöver. En kan våga ställa sig i dikeskanten där det är en kamp om tillväxt och där det är svårt att överleva. En kan leva sitt liv i Jesus fotspår.

Allt det kan en göra. Men för den sakens skull är det inte säkert att människor som möter det en gör vet om att jag gör det utifrån mina kristna övertygelser. Men egentligen, vad spelar det för roll? Om jag går och säger att jag gör det utifrån mina kristna övertygelser, ja då blir det väldigt mycket självgodhet över det hela. Jag skulle då ställa mig över människor och det är knappast att leva i Jesu fotspår.

Vilka avtryck gör kristna hos dig?

Sparad i Tro

Maktmissbruk inom kyrkan

Det är väl ingen hemlighet att det även inom kyrkorna i vårt land förekommer maktmissbruk, mobbning, härskartekniksanvändning etc. När jag talar om kyrkan talar jag främst om den kyrka jag själv tillhör.

Den är bra, annars hade jag inte stannat kvar. Men det finns saker som måste lyftas upp i ljuset. Saker som sker som verkligen inte är bra.

Efter mitt förra inlägg fick jag berättelser berättade för mig. Vittnesbörd om hur människor blir utfrysta, mobbade för att de är ”annorlunda”. Människor med psykiska sjukdomar, diagnoser, ”besvärliga” människor som utfryses, mobbade eller utmanövrerade med hjälp av härskarteknik. Förvisso är kyrkan uppbyggd på människor och människor gör misstag, gör fel. Däremot ställer jag höga krav på människor inom kyrkan, på hur de beter sig. Inom kyrkan bör man leva och bete sig så som man själv vill bli bemött. Precis som Jesus sa. Människor bör leva sitt liv så Jesuslikt som möjligt.

Att då mobba ut människor för att de är annorlunda, vågar säga obekväma saker, sexuell läggning/identitet är inte okej. Det är aldrig okej. Egentligen är det inte okej utanför kyrkan men det blir katastrof när kyrkorna utsätter människor för detta.

Jag själv är en stark människa och blev nyligen utmanövrerad när jag sökte en tjänst inom kyrkan, på ett väldigt fult sätt. Jag klarar det, jag hanterar det och jag ser till att det tas upp. Men även jag blir sårad, ledsen och kränkt.

Tänk er själva då människor som inte är lika starka, som inte orkar säga ifrån. Människor som redan är utsatta av diverse saker som bara behöver kyrkan som en trygg plats.

Jag får höra hur pastorer mobbar ut ”annorlunda” människor. Pastorer som ska ta hand om människor som kommer till våra kyrkor. Vart i pastorsutbildningen talar man om sådana här problem? Utbildas pastorer i hur härskarteknik fungerar? Läser de om mobbning?

Inom diakonutbildningen, som jag gått, läser man inte om sådana här saker. Det ingår om psykiska sjukdomar. Men inget om saker som kyrkan själv utsätter människor för. Kanske är det dags att det kommer in i utbildningarna. Det kan vara ett sätt att förebygga, att medvetandegöra.

Sen måste kyrkan, från ledningshåll utarbeta hur man hanterar sånt här, hur församlingar aktivt arbetar för att sådant här inte händer. Det kommer fortsätta hända men ju mer förebyggande man arbetar kanske man kan förhindra åtminstone några att bli utsatta för kyrkans stora svek.

Vad skulle Jesus göra? – En fråga alla som finns inom kyrkan borde ha med sig hela tiden i sitt liv, i allt som sker, i beslut, i bemötanden. 

Sparad i Tankar, Tro

Förminskad

Igår var jag med om en kränkning. Den som blev kränkt var jag. Exakt vad som hände tänker jag inte gå in på här. Jag vill inte lämna ut människor, jag vill inte kränka och eftersom jag fortfarande känner mig kränkt och så otroligt ledsen över det som hände så ska jag inte ta upp det heller.

Men under dagen har jag tänkt mycket om varför människor lämnar våra kyrkor, våra församlingar. Många jag mött har också i likhet det jag var med om blivit oerhört kränkta och förminskade som människor.

När människor bemöts på ett sätt som att de inte är lika mycket värda, när människor förminskas i sin person, sin kompetens, ja då går man. Jag stannar sällan kvar på platser där människor behandlar mig som mindre värd, som mindre kompetent.

När jag var tonåring mötte jag en ungdomsledare som berättade för mig och för flera andra tonåringar att vi trodde fel, att vi inte kunde vara kristna om vi inte trodde på det sätt som hon menade var korrekt. Inte ett så ödmjukt bemötande. Behöver jag säga att många försvann från kyrkan, inklusive mig själv. Jag gick förvisso inte ur som medlem men jag försvann, var inte där. För vem söker sig till miljöer där man får höra hur fel man är? Inte så många.

Med detta i baktanken kanske någon till kan försöka förstå hur hbt-personer känner sig inom kyrkan. Att hela tiden bli bemött med misstänksamhet, förminskande och med en människosyn där de är mindre värda än ”vi fina hetrosar”.

Det är inte okej. Det är inte värdigt en kyrka att hålla på så. Det är inte att leva Jesus