Sparad i Feminism, Genus, HBTQ, Inga rasister på våra gator, Trollbottom tycker till

Regnbågsaktion

IMG_20170513_000242

Den blev av. Jag låg en natt och tänkte på allt möjligt. Jag har en övertygelse om att vi kan göra förändring, skillnad om vi bara går samman. Jag tror dessutom att mycket kan man göra väldigt enkelt. Så, tanken var att vi, tillsammans, vi i stan som vill kunna älska vem som helst, som vill vara trygga går samman. Tillsammans tar vi tillbaka den plats som blev otrygg. Utan att egentligen tänka över det hela så bestämde jag mig för att göra ett evenemang på Facebook. Sen fick jag se om det blev något. Det kändes svårt då jag inte känner så mycket folk i stan. Men så kom jag på att jag trots allt känner folk som känner folk. Människor som har stora nätverk. Eventet spreds rätt snabbt. Efter några dagar var flera hundra inbjudna. Jag kände ändå ett litet tvivel på om det skulle bli något. Var det här något som människor i stan ville stötta. Nåväl, jag är inte den som ger upp. Någon dag efter evenemanget lades upp hörde media av sig. En efter en.

Fredagen började närma sig. Ju närmare den kom ju mer nervös blev jag. Så igår, jag kom hem efter jobbet, sydde ihop en tröja åt en vän. Bytte om själv och vid halv tio kom vi ner till puben. Där möttes vi av en rätt full lokal, personalen hade pyntat stället med regnbågsflaggor och all mat hade serverats med en liten flagga med. Överallt såg man människor som satt med regnbågen på sig på olika sätt. Helt otroligt. Jag blev alldeles tårögd. Jag är oerhört sällan ut då jag helt enkelt inte är en krogmänniska. Men så roligt jag hade och så mycket kärlek. Jag önskar verkligen att alla som var där kände samma kärlek och trygghet som jag gjorde.

Egentligen tänker jag att det här behöver hända oftare. Alltså inte hatet utan kärleken. Kanske skulle fler regnbågsaktioner behöva göras på andra ställen med. Men det är ett uppdrag jag skickar vidare till andra som har mer energi än jag.

IMG_20170513_000236

IMG_20170513_010257

IMG_20170513_010323

Sparad i Bilder, Trollbottom tycker till

Ett hjärta för varje hatbrott

Jag är så glad att jag får vara en del av detta. Det stärker mig, det stärker mitt liv, det stärker samhället.

Tillsammans!

6b1c1b6f-04fc-4980-8173-48e6faa5697fwallpaper

15bc5b87-dba2-49c5-80a6-c86a75502d49wallpaper

56b50e80-70ae-4853-9670-1480ecccaa73wallpaper

61f207d5-9db1-460e-a334-ab934686212cwallpaper

462e6875-e901-4ac3-8f03-2031e9308cf0wallpaper

986f8f42-0fe7-422e-af94-baa2e75d9c07wallpaper

5664a6c1-5851-42ad-972c-760aab7ae2ecwallpaper

62602e8d-66aa-42bf-897e-8c4a4d5d0110wallpaper

637078bf-f56b-4e93-9c3e-b2af7a5363b5wallpaper

e9eeea8e-518f-4b16-bfb9-f788d226ad8cwallpaper

Igår satte människor i Luleå upp 5000 hjärtan (eller fler blev det nog). Barn från förskolor, skolor, fritids, kyrkor har gjort hjärtan. Människor har gjort hjärtan hemma. Planken blev överfulla, lager på lager. Kärlek och respekt.

Alla har rätt till ett liv utan hatbrott

Sparad i Artiklar

Hatbrott

Antalet anmälda hatbrott minskar men det beror inte på att hatbrotten i sig minskar. Snarare beror det på att de som utsätts för hatbrotten har en tendens att inte anmäla. Marcus Sverdén ger i en artikel i DN idag några exempel på varför de inte anmäls.

• Att den som utsätts inte definierar brottet som ett hatbrott.
• Det är skambelagt. Exempelvis om en homosexuell person som själv inte gått ut med sin läggning utsätts.
• Oro för repressalier från gärningsmannen.
• Sekundär viktimisering. Att offret blir illa behandlat av den person som tar emot anmälan.
• Man förväntar sig inget resultat av anmälan. Exempelvis personer som ofta utsätts för brott.

Att inte definiera det som hatbrott tyder på att det behövs mer samhällsinformation på vad hatbrott faktiskt är, vad som är hatbrott, vad lagen säger och vad som händer.

Skambeläggningen på att ha ”avvikande” sexuell läggning måste jobbas ännu mer att få bort så att människor som blir utsatta törs anmäla. Att ”komma ut”-processen inte ska vara så svår eller egentligen ens behövas. Jag utgår tex inte från att min son är heterosexuell. Jag utgår inte från någon läggning alls.

Repressalier från gärningsmannen, ja det kan ju vara svårt att inte vara rädd för. Framför allt om man redan varit utsatt för brott. Kanske är det så att det måste bli hårdare att om man inte blir häktad för hatbrottet att man då får besöks och kontaktförbud så att om man bryter det innan dom har fallit så kan man bli ytterligare dömd för även det.

Illa behandling av de som tar emot anmälan, det ska och får aldrig hända men lär hända ändå. Hårdare tag inom polisen om hur man bemöter människor. Missköter man det så ska man heller inte arbeta som polis. Eller tas till en sådan tjänst där man inte behöver möta sådana som man bemöter illa. Och/eller att man får gå kurs i bemötande innan man får fortsätta sin tjänst. Någon konsekvens i alla fall tror jag måste till och det ska självfallet svida.

Likadant med att det inte blir några resultat. Här måste det bli mer information ut om vad det blir för resultat, hur många anmälda brott blir det faktiskt fällande dom i och hur ser dom domarna ut. Hur prioriterat är det i vårt land (och inte då bara i Stockholm).

Runt 75% av hatbrotten är av rasistisk karaktär och här tror jag absolut att Marcus har en poäng i att det kan handla om att det blivit en mer acceptans kring vardagsrasism och att det inte ses som brott.

Dags att säga ifrån

Det är inte okej att utsätta andra för hatbrott, det är inte okej med vardagsrasism. Du må vara rasistisk, du må ha rasistiska åsikter men du har inte rätt att skrika ut dom hur som helst eller utsätta andra för kränkande handlingar för att du har sådana åsikter. Det är inte så vår lag ser ut. Rätten att tycka finns kvar men inte rätten att kränka.