Sparad i Hälsa, Tankar, Viktresan

Att hitta sig själv 

Ja, här är det inte livat. Det beror på att mitt liv är livat. Att ha psykisk ohälsa, utmattning och svår pmds är visst inte helt enkelt. Har börjat lyssna på pms-podden. Så förbaskat bra. Så mycket som känns igen. Jag ska börja logga min cykel igen och se om vissa saker hänger ihop. Jag är på gång att faktiskt, på riktigt, ta hand om mig själv. Min kropp, mitt inre. Jag är viktig och värd att tas omhand. För att göra det ska menscykeln loggas. Som det är nu dyker den upp när den vill och pms:en med. Om jag är förberedd kanske det går lättare att hantera. 

Likaså vill jag bli vän med min kropp. Därför har jag gett mig själv en kickstart på ett gym. Vi är en grupp som träffas en gång i veckan för peppning och träning. Där emellan får vi träna själva och det gör jag. 

Jag försöker även äta, något jag tycker är väldigt svårt. Så jag kämpar på. Ett mål i taget varje dag, varje mål. Jag märker skillnad i kroppen när jag lyckats äta. Det är trots allt stora fördelar med det. Jag försöker lära mig att känna smak och struktur. 

Just nu är mycket som att lära sig på nytt. Som att lära sig gå igen. Jag håller på att lära känna mig själv. Och jag försöker tycka om den jag lär känna. Ett sätt att tycka om mig själv mer är att få färg på kroppen. Så idag fick jag lite mer färg och några busungar på armen 

Sparad i Hälsa, Tankar, Trollbottom tycker till

Är du störd eller? 


​Tyst kvinna, vet din plats. DÄRFÖR JAG SKRIKER. DET HÄR ÄR OCKSÅ MIN PLATS, dela den med mig istället för att ta en ifrån mig. 

Egentligen har jag varit tyst för att jag flyttat samtidigt som jag försöker hålla som arbetstagare och människa. Jag har nämligen sjukdom i bakgrunden. En bakgrund som inte alls är bakom utan runt om hela tiden. Jag lider av psykisk ohälsa. Något man inte får prata om helst. Det blir visst jobbigt för folk då. Jag tänker att ja, om du tycker det är jobbigt att höra, vad tror du då det är att ha det? Jag tänker inte vara tyst. Jag tror istället det är viktigt att prata om det! 

Sparad i Dagen, Trollbottom tycker till

Håll igång

Jag har alltid varit en aktiv person. Gjort massor med saker, varit aktiv i föreningsliv osv. Nu, sen den tredje kraschen har jag fått börja lära om. Aktivitet, absolut men inte på bekostnad av mig själv. Tyvärr är det svårt att inte göra något. Som idag, vaknar med jordens huvudvärk, mår illa och är på dåligt humör. Alltså en dag som borde innehålla ingenting. Efter några timmars surande gör jag ändå lite. Det lilla blir till mer som blir för mycket. Samtidigt är det skönt att vissa saker blir gjorda. Men de skulle kunna bli gjorda i mer lagom takt. Så nu ligger jag här åter med illamående och huvudvärk men med mönster insatta i pärmar, tyget vikt, plantorna omplanterade och tvätten hängd. Frågan är väl om det var värt dagens hälsa

image

Sparad i Hälsa

Om att vara störd

Jag började lyssna på en ny bok igår kväll när jag skulle lägga mig. Jag har det som rutin att lyssna på bok för att distrahera min hjärna som går i högvarv. Allt som oftast går det bra. Ibland misslyckas jag genom att välja en bok som istället triggar igång saker i mig, som sätter igång ångest. Igår var en sådan bok. Den handlade helt plötsligt om en självhjälpsgrupp för våldsutsatta kvinnor med ptsd. Kvinnor som blivit misshandlade fysiskt och psykiskt, kvinnor som blivit våldtagna och som alla tagit på sig skulden för det som skett.

Istället för att slappna av och somna började jag fundera på detta med ptsd. Överläkaren på psykiatrin jag träffade för snart ett år sedan gav mig diagnosen ptsd. Så igår började jag läsa allt jag kunde hitta om ptsd. Jag kände inte alls igen mig först. Sen började jag söka efter obehandlad ptsd och då kände jag igen det mer. Jag låg och funderade på när det kan ha startat. När började livet vara ett totalt kaos och vilken av alla de händelser i mitt liv var det som från början gav mig ptsd. Som jag minns mig som liten så var jag extremt blyg. Jag var osäker och sårbar. Samtidigt hade jag vänner och de var mitt liv. Jag älskade mina vänner. När jag i andra terminen i tvåan bytte skola började jag även bli mobbad. Det är först då jag kan påminna mig om att jag fick ett helt annat tänkesätt. Kanske också för att jag blev mer medveten om saker och ting. Där började jag i alla fall tvivla på min existens, på min rätt att existera. Jag försökte ta livet av mig några gånger. Jag var övertygad om att allt skulle bli bra, bara jag dog. Samtidigt växte en vrede inom mig. En sak var att de var på mig, att de misshandlade mig. Men att gå på min familj var inte okej. Det var inte min familjs fel att de behövde ha mig i den.

Senare, när jag skulle börja femman flyttade vi igen och jag bytte skola. Jag tänker inte påstå att det blev bra men jag hade några år utan mobbning. Jag hade dock ingen aning om hur jag skulle bete mig. Jag hatade mig själv, jag trodde inte jag var värd något. I högstadiet satte eländet igång än mer. Mina vänner svek, jag blev föremål för mobbning igen. Många i byn där vi bodde var med på övergrepp, verbala övergrepp. Rasism och sexuella trakasserier. Det blev vardag. Jag övertränade, jag försökte skära mig, jag försökte hänga mig, jag tog tabletter. Examensdagen var som en befrielse. Även om vi bodde kvar så skulle inte jag behöva vara kvar. Jag träffade en lite äldre kille som bodde inne i stan. Jag började dricka, jag drack alldeles för mycket. Min kille utnyttjade mig sexuellt. Han misshandlade mig verbalt och under de månader vi var tillsammans levde jag under ständigt hot om fysisk misshandel. Han isolerade mig från mina vänner. Han våldtog. Månader efter jag gjort slut förföljde han mig, hotade mig med att slå ihjäl mig.

Jag flyttade och började gymnasiet. Jag drack för mycket, jag hade ångest, jag hatade mig själv. Jag trodde inte jag kunde något eller var värd något. Jag mötte en församling som såg mig, för den jag var, som tog emot mig för den jag var. De bejakade mig. Jag är evigt tacksam för det. Jag åkte på festivaler, jag drack och jag blev våldtagen. Jag fick skylla mig själv, trodde jag. Mitt liv var ändå inget värt. Jag missbrukade sex, träning, alkohol och mat.

Jag gissar att det är där någonstans som jag från början fick min ptsd. En obehandlad sådan kan leda till det jag är i nu. En utmattning, trötthet, depression, ångest osv. Enligt informationen jag fick fram är behandlingen att genom avslappning och medveten närvaro kunna gå igenom händelserna och samtidigt få kroppen att förstå att den inte är i krisen nu, att jag nu inte är i fara. För vad jag förstått så är min kropp i ständigt läge för fara. Jag vet att jag behöver komma igenom det och samtidigt bara att behöva gå igenom det om och om igen skrämmer mig.

För jag kan prata om våldtäkter, jag kan prata om sexuellt utnyttjade, om mobbning, om skadebeteende. Jag kan berätta att jag själv varit där. Men jag gör det ändå med en distans. Jag pratar inte om mig, mer än att jag nämner att jag varit utsatt. Jag tar inte in, jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på min existens, på min rätt att få finnas till. Jag litar inte på att jag kan vara omtyckt och stöter bort människor ifrån mig. Att bli sviken sätter sig hårt samtidigt som det blir en slags bekräftelse på att jag just inte duger. Rent logiskt kan jag förstå att det är galet tänkt men djupt rotat i mig sitter den känslan, av att inte duga.

Jag hoppas nu att jag snabbt får hjälp så att livet blir så mycket lättare att leva.

Sparad i Hälsa

När ens snällhet slår fel

Jag är expert på att försätta mig i situationer som inte är bra för min hälsa. Så har jag åter lyckats. Där hela kroppen reagerar med massiv stress. Hjärnan går på högvarv och samtidigt får jag tunnelseende. Migrän har jag nu haft i två dygn. Det går över av medicineringen men det hjälper inte att stressen ligger kvar. Allt för att jag ville hjälpa. Det blir bara fel. Man får väl försöka lära sig av sina misstag. Hädanefter kommer jag inte ta på mig saker som underlättar för andra. Utan andra, som oftast inte finns, får ta tag i saker. Så sjukt trött på att jag av egentligen från början tänker omtänksamhet men som försätter mig i en sits som inte fungerar.

Svårt att förklara för folk också eftersom jag kan verka vara frisk. Men min hjärna fungerar inte. Den glömmer saker, hela tiden. Det räcker med att jag hunnit tänka en tanke om en sak så kan jag sen tro att jag gjort eller sagt. Att hålla koll på papper är ett elände då jag inte kommer ihåg vad jag gjort eller lagt. Och när stressen väl slagit sig in så slutar allt annat att fungera. Jag kan inte tänka, jag hör inte, jag ser inte. Det snurrar runt i huvudet i sådan fart att jag inte hinner fånga något. Muskelknutarna i ryggen låser sig helt och hållet, andningen åker uppåt. Jag blir trött, ledsen, grinig. 

Så nu kommer jag inte vara ”snäll” och underlätta för andra eftersom det inte blir snällt mot mig själv. Men framför allt är det inte snällt mot mitt barn. Mot min familj. Nu blir det att försöka hinna tänka efter först. Vad blir det av det här? Kommer det kunna bli fel? Om det kan bli fel, då får det vara. Min hälsa måste gå först, mitt barn måste gå först. För tiden som tar för att kunna återkomma till något mer normalt när jag väl hamnat i en stresspiral tar tid, från det mest värdefulla jag har. 


Nu ska jag försöka koppla bort, vilket är lättare sagt än gjort.

Tankarna maler hela tiden. Rädslan tar ett fast grepp om mig. Rädslan över att det blivit fel, att papper saknas, att det är otydligt, att jag inte minns, att hamna i konflikter jag inte vill ha, att bli ensam, att inte vara omtyckt. Jag inser ju att rädslan för att inte vara omtyckt är en stor orsak till varför jag hamnar i sådana här situationer. Jag gör ”snälla” saker för att andra ska tycka jag är snäll. Men kanske är det dags att sluta vara snäll eftersom det i slutändan inte blir något snällt och jag får panik.


Avkopplande helg… Inte en chans