Sparad i Tankar, Tro

Med Gud finns inget helvete… Eller?

Jag är uppvuxen med tro i familjen, kristen tro. Vi gick till missionskyrkan på gudstjänster och mina föräldrar var aktiva scouter. Livet var gott för det är det inom kyrkan. Eller så är det inte så. Allt för många gånger har jag sett, hört och mött människor som far väldigt illa i livet och som tror att de är skyldiga till eländet, att Gud straffar dom för något de gjort. Gud straffar inte!

Själv var jag tyst om saker som skedde i mitt liv eftersom det fanns de som då skulle anse att jag inte var nog kristen, eller nog god, att jag var djävulens anhang, att jag straffades av Gud. Jag fick höra det flera gånger.

Gud straffar inte!

Även när livet varit ett rent helvete så har Gud varit med mig. Det är inte Gud som vill mig ont. Gud straffar mig inte för de fel jag gör, Gud följer mig, lyfter mig och älskar mig. Som människa är vi inte Gud, vi är inte fullkomliga. Vi gör fel, vi säger fel, det blir fel. Det är så det är. Vi kan rätta till vissa saker, vi kan förändra. Men vi kan aldrig bli Gud, vi kan bara bli en del av Guds skapelse och göra så gott vi kan. Vi kan säga förlåt när det blir fel.

När jag möter nya människor som får höra att jag är troende, får de en uppfattning om att livet då har varit som en dans. För så är det när en tror på Gud. Gud är med och därför kan inget ont hända. Så är det inte. Och det är dags att lyfta att även om Gud är med människor, så händer eländen. Allt från sjukdomar, övergrepp, missbruk, mobbning, dödsfall, olyckor osv. Människor med tro är inte skyddade från det som livet har att erbjuda. Livet kan givetvis erbjuda massor med gott också.

Jag kan glädjas med människor som funnit sin trygghet i sin tro (eller vad de nu funnit den i), som med hjälp av sin trygghet kan lämna det som sårat. Jag blir däremot rädd när människor totalt slukas upp av att nu kommer allt bli bra. Livet kommer aldrig mer bli ett helvete.

Mitt liv har som sagt innehållit en hel del helveten. Och det är inte Gud som utsatt mig för detta. Det är människor.

Det var inte Gud som mobbade
Det var inte Gud som trakasserade
Det var inte Gud som våldtog
Det var inte Gud som drack
Det var inte Gud som slog
Det var inte Gud som utnyttjade
Det var inte Gud som sparkade

Däremot var Gud med mig, varje dag. Gud älskade mig, hela mig. Det var ingen större tröst just då, när en var i helvetet. Det är en tröst idag.

Gud straffar inte!

Sparad i Tro

Framtidens kyrka

Idag har det varit en grymt viktig dag i Karlstad där min kyrka har sin årliga konferens. Önskar innerligt att jag hade kunnat vara där men det gick inte, det blev inte så.

Har i alla fall följt med de livesändningar som sänts under förhandlingarna. Städdag på gården och jag gick omkring med en öronsnäcka i ena örat och mobilen har fått gå varm. Plockat hundbajs, krattat ihop löv och lyssnat på förhandlingarna. Sen på eftermiddagen kom då det jag främst väntat på hela dagen. Dags för kyrkan att ta beslut om ett namn. Kyrkan har sedan man bestämde sig för att gå ihop haft ett arbetsnamn, Gemensam Framtid.

Styrelsen hade nu lagt ett förslag, Gemensam Kyrka. Jag har provat, jag har smakat och jag har försökt tycka om det. Det har bara inte gått. Jag har inte förstått varför man inte låter namnet som vår ungdomsförening föreslagit få vara det man antagit. Equmeniakyrkan, då blir det en naturlig koppling till ungdomsförbundet och en naturlig övergång från ungdom till församling. Min församling i Umeå, de som var ombud för min församling, tillsammans med några andra församlingar, la förslaget Equmeniakyrkan. Jag hoppades men jag trodde inte. Så kom tiden för beslut. Många namnförslag blev det. Ett efter ett röstades ner. Till slut stod Gemensam Kyrka mot Equmeniakyrkan. Votering, votering. Rösterna räknades. Jag satt här hemma i soffan, helt på spänn. Så kom resultatet. Equmeniakyrkan!

Men helt klart var det inte, nu behövdes 2/3 av rösterna av de närvarande ombuden för att namnet skulle kunna antas enligt stadgarna. Åter igen blev det dags att rösta. Först räknades rösterna för Equmeniakyrkan, sen emot och sist de som lagt ner sina röster.

Equmeniakyrkan: 515
Avslag: 90
Avstått rösta: 32
Procent för: 81

Yey, jag är numera med i en kyrka som valt att gå i framtiden, som låter de unga rösterna få höras. Jag är numera medlem i en kyrka som heter Equmeniakyrkan 

equmeniakyrkan

Kanske låter det märkligt att jag över en sådan här sak kan känna sådan stor glädje att ögonen tåras. Men det är en sådan stor sak, så viktigt. Kyrkan visade nu att man väljer att låta framtiden, våra ungdomar, få leda kyrkan framåt. Det är stort för en kyrka som lätt kan bli gammal, dammig och grå.

Sparad i Tro

Guds positiva budord

  1. Du får ha mig som Gud

  2. Du får avbilda mig

  3. Du får använda mitt namn

  4. Du får låta livet leva

  5. Du får vara trogen

  6. Du får låta andras saker vara

  7. Du får tala sanning

  8. Du får vila på sabbaten

  9. Du får ta han dom dina föräldrar

  10. Du får vara glad och nöjd över det du har

Sparad i Tankar

Det lilla barnet

Jag fann det lilla barnet, jag gick fram till henne. Omfamnade henne, smekte hennes hår. Hon kröp upp i min famn och lät sig omfamnas. Jag höll henne tryggt i min famn och viskade ”du är älskad som du är, bara för att du är. Du är Guds gåva till livet och bär ingen skuld till det onda” Flickan lyssnade och började ta in. För att det lilla barnet skulle känna att hon inte blev övergiven bäddade jag ner henne, pussade hennes panna och sa god natt.

Det lilla barnet är rädd, hon gråter. Jag låter henne ligga i min famn, jag låter min närvaro väcka henne och göra henne medveten om att hon är omsluten och älskad. Jag vill inte lämna henne, jag kan inte lämna henne. Det lilla barnet bor inom mig.

Genom mental avslappning fann jag det lilla barnet som så starkt ropat och skrikit efter min uppmärksamhet. Genom avslappningen fann vi varandra och kan nu vårda varandra. Jag ser dig, jag hör dig, jag släpper dig inte. Jag berättar för det lilla barnet hur älskad hon är, bara för att hon är. Hon är rädd, arg och ledsen. Hon har tagit på sig en skuld som inte tillhör henne. En skuld som hör till andra och som det lilla barnet inte ska bära, alls. En skuld hon burit på under så många år att skulden blivit en väldigt stor del av hennes liv. Jag ser dig, lilla barn. Nu kan vi tillsammans lära oss att lägga skulden åt sidan. Lära oss att acceptera livet, bejaka livet. Lilla barn, var inte rädd, du är inte övergiven.

 kram3_64465520