Sparad i Feminism, Politik, Tro, Trollbottom tycker till

Män borde förbjudas tycka till om kvinnors rätt

Har förstått att vissa tycker, inom vänsterpartiet, att hijab ska vara förbjudet, åtminstone införskaffa en åldersgräns. De menar att hijab är ett muslimskt problem och att det är tvång för kvinnor att ha hijab.

Jag blir så trött på dessa diskussioner. Det är så insnöat att det inte är klokt. Givetvis är det främst män som tycker dessutom. Om och om igen anser sig män ha rätten att bestämma hur en kvinna ska klä sig. För hijab är inte ett problem och framför allt inte utifrån religion.

Problemet är vårt patriarkata samhälle. Där män anser sig ha rätten att bestämma över kvinnors klädsel och varande. Jag menar att oavsett klädsel så är det fel om det är ett tvång, ett förtryck. Om en kvinna tvingas av andra att klä sig på ett visst sätt är det fel. Med andra ord handlar det om att flytta blicken från religion, eftersom det inte har med religion att göra. Och istället lyfta det till vad det är. Problemet är när saker blir till ett förtryck. Problemet är att män anser sig ha rätten att tycka om saker de inte har med att göra.

Det finns många kvinnor som flyr från sina länder och som kämpat för att få ta av sig sin huvudbonad. I Sverige finns samma kamp, om än tvärtom. Det pågår en kamp om att få rätten till att ha på sig sin huvudbonad utan spott och spe. Det är samma kamp i grund och botten. Det handlar om män som förtrycker, som tvingar, som har åsikter om saker de inte har med att göra. För hur en kvinna klär sig är helt och hållet upp till varje kvinna.

Det dessa män som vill förbjuda eller införa åldersgräns på hijab inte inser är att de själva då gör samma sak som de män som tvingar på hijab. De inför ett tvång, ett förtryck. Genom att förbjuda tvingas kvinnor som själva vill ha huvudbonad att ta av sig den. Sen glömmer de dessutom att det finns en hel del andra som också har huvudbonad utifrån sin religiösa övertygelse. Ska dessa också då förbjudas? Jag själv använder mig inte av huvudbonad men blir så extremt provocerad av åsikterna att det inte är långt ifrån att det åker på en. För även kristna kvinnor har huvudbonad, det är inget konstigt med det.

Men åter till problemet. Problemet är alltså inte hijabens varande eller icke varande utan männens förtryck och tvång kring dess varande eller icke varande. Åter igen handlar det om patriarkatets förtryck, åter igen handlar det om män som anser sig ha rätten att minska på kvinnors utrymme i samhället. Det är dags för män att vakna upp nu. För detta är extremt tröttsamt. Kanske är det snarare dags då att förbjuda män att  tycka till om hur kvinnor klär sig.

Sparad i HBTQ, Tankar, Tro, Trollbottom tycker till

Utan religiöst hem

Känslan att bli utan sitt religiösa hem är väldigt märklig. Samtidigt känns det som en enorm lättnad. I väldigt många år har jag kämpat för att ”min” kyrka ska öppna ögonen för vad den själv gör mot sina medlemmar, vad den själv gör mot människor genom att kränka de mänskliga rättigheterna. Men kyrkan har ständigt gömt sig bakom att det är svårt, det måste få ta tid och att det handlar om biblisk tolkning.

Vad skulle Jesus göra?

Jesus skulle inte kränka människor och Jesus skulle bli arg om man fortsatte kränka människor i Jesus egna namn. Och trots allt så är det inte kyrkan som är min kristna förebild, det är Jesus. Det är inte kyrkan som visar mig hur jag som kristen ska vara, det är Jesus.
Idag är jag extra tacksam över att jag mest av allt följt min tro och övertygelse på Jesus och hans gärningar. Det är så jag vill leva mitt liv. Stå upp för människor i Jesus anda.

Det enorma stöd jag får av mitt beslut är helt otroligt. Jag fick massivt stöd när jag gick ut med att jag inte kommer ordinera mig så länge villkoren är olika för människor. Stödet jag får nu, när jag med buller och bång, lämnar kyrkan för att kyrkan envisas med att hålla fast vid att kränka mänskliga rättigheter och förtrycka, får jag ett stöd som är om än större. Inte större för att jag lämnar utan för orsaken till varför jag lämnar.

Jag fick frågan av min pastor vad som då händer om jag lämnar kyrkan, vem som vinner på det. Jag sa att jag vinner på det, kyrkan förlorar på det. Om man nu ska se det som vinst och förlust. Jag ser det mest som förlust – för kyrkan. Men vad händer, ja, det som händer är att människor runt omkring, ser en människa som med hela sitt liv och sina handlingar står upp för mänskliga rättigheter, som genom hela sin varelse säger nej till förtryck. Det är vad som händer och det är jag faktiskt stolt över.

Jag tänker inte säga att det är lätt att lämna den kyrka som varit en del av hela mitt liv. Självklart är det lite lättare då jag är arg och besviken. Men det är inget beslut i affekt. Det här beslutet tog jag för flera flera månader sedan. Jag tänker på en fråga som jag fick under en av intervjuerna (kommer inte ihåg ordagrant) men om jag kan tänka mig att representera kyrkan. Absolut, det är vad jag har gjort under alla dessa år. Men i och med att kyrkan säger nej, visar det för mig att de inte tycker att jag representerar kyrkan. Eftersom frågorna om mänskliga rättigheter, lyfta upp förtryck och kränkningar står mig varmt om hjärtat (vilket kyrkan vet) blir det också så att det är inget som är viktigt för kyrkan och inget som kyrkan vill ska representeras för dom (låter hård nu och kanske är jag det).

Och det handlar inte om bara om kyrkans förtryck av hbt-personer. Det handlar om förtryck och kränkningar mot personer som inte passar in i den kyrkliga mallen, mot de som inte har råd att betala dyra biljetter, som inte tycker det är okej att en kyrka pratar miljö för att sedan kräva att en person flyger över halva Sverige för knappa två timmars intervju (det finns annan teknik idag som man faktiskt kan använda), som inte tycker det är okej att lämna människor vind för våg i en utsatt situation. Det jag gör är alltså att stå upp för en mängd olika människor som blir utsatta för olika saker av kyrkan. Det är min kallelse, att ropa, skrika och våga.

Att jag orkar vidare, det är för det enorma stöd jag får. För de fina breven som får mina ögon att tåras, för hejaropen, för bönerna och välsignelserna.

Vad händer när jag går ur kyrkan med buller och bång? Människor känner att någon står upp för dom. 

 

Sparad i Genus, HBTQ, Tankar, Tro

Queer

Queer är ett begrepp som kan vara svårt att definiera. Det handlar om hur man ser på samhället genom att ifrågasätta samhällets normer. Då framför allt könsnormer och sexuella normer.
Det kan även handla om en person som eftersträvar att inga normer ska begränsa dennes liv.
Queer kan användas som ett sätt att beskriva sin sexuella läggning och kan då betyda att man inte bryr sig om vilket kön man blir kär i/attraherad av, eller att man inte kan/vill definiera sin sexuella läggning inom de traditionella begreppen. (wikipedia)

Min familj skulle kunna ses som en queerfamilj då vi ifrågasätter samhällets normer, både könsnormerna och de sexuella normerna. Vi försöker eftersträva att inga normer ska begränsa varken våra eller vår sons liv.

Jag definierar mig som heterosexuell men är egentligen inte så brydd. Jag är främst förälskad i en människa, inte i ett kön. Jag fastnade för min man för att han var (är) den han är. För att han är känslig, omtänksam och rolig. Men framför allt för att jag kan gråta med/hos honom.

Däremot så ser vi inte några egenskaper som att de hör till ett kön. Här är alla egenskaper välkomna oavsett vem som har dom. Ingen egenskap gör en mer manlig eller kvinnlig (även om vi kan skämta om det rätt friskt här hemma). Inga färger är för ett kön och väldigt väldigt få kläder anses här hemma vara för ett kön (egentligen bara kalsong, trosa och bh).

Vi är en så kallad kärnfamilj men trots det vill vi något mer. Även om vi nu faller inom samhällets familjenorm som kärnfamilj, ser vi inte att andra konstellationer av familjer skulle vara fel.

Som en vän skrev på facebook häromdagen. Hen hade varit på dop för ett barn. Detta barn har två mammor, två pappor, dubbla uppsättningar far och morföräldrar, fastrar, mostrar etc. En jättestor härlig familj som kommer kunna älska och ge omsorg och trygghet till detta barn.
När jag läste detta blev jag nästan lite sorgsen över att mitt barn bara har en uppsättning av föräldrar, en uppsättning mor och farföräldrar. För även om i alla fall min familj är stor, tänk vad häftigt att kunna få en sån stor och härlig familj med massa omsorg.

Idag har en präst påstått att min familj är en trasig familj. Att mina vänner är trasiga familjer som bara lever för att provocera, framför allt för att provocera det som anses borgerligt och traditionellt.

Är det provocerande att inte leva i lögn? Är det provocerande att bejaka alla sina sidor, intressen och egenskaper? Är det provocerande att inte låta sig begränsas bara för att jag har ett bestämt kön?

Hon skriver bland annat;

Jag kan inte låta bli att misstänka att det bland dem som söker sig till queera sammanhang finns en längtan att få umgås med andra som är lika trasiga som man själv. Som lidit under en despotisk eller frånvarande pappa, en missbrukande, självömkande mamma. Genom att häckla äktenskapet eller kärnfamiljen försöker man besvärja sina mardrömmar. Efter att ha lidit under ett förljuget ideal söker man sig till sammanhang där den allmänna åsikten är att det inte finns några ideal. (http://www.dagen.se/kronikor/gastkronika/farligt-bejaka-trasigheten/)

Vi häcklar alltså kärnfamiljen genom att vilja få leva våra liv lite rikare, vi är trasiga som inte vill begränsa våra liv till gamla trånga normer. Där jag inte kan få vara jag bara för att jag inte har snopp.
Vi häcklar äktenskapet genom att vara gifta, genom att anse att alla som vill, som älskar och vill dela varandras liv, ska få gifta sig. Detta oavsett kön, sexuell läggning, könsidentitet.

Att vara queer är absolut att ha ideal. Idealet vore att alla fick vara dom de är utan begränsningar. Att alla kunde få leva ut sina egenskaper, sina intressen utan att få höra att de är manhaftiga, kvinnliga etc. Att alla kunde få leva ut sin sexuella läggning utan att bli förtryckt.

Jag förundras över att Anna, som präst, uttrycker sig så som hon gör. Att påstå sådana inskränkta och nedvärderande saker om människor hon uppenbarligen (och erkänner) inte vet något om. Som hon förmodligen inte heller får möta med tanke på hennes fördomar. Ett öppet sinne skulle behövas för att möten ska bli möjligt. Det blir också min bön.

Sparad i Tankar

Varför jag kämpar

Inte nu men förut har jag fått frågan varför jag brinner så hårt för att arbeta mot förtryck och utsatthet, hur jag orkar och vart mitt engagemang kommer ifrån.

Jag har gått och tänkt på detta ganska länge. Som många gånger behöver jag få tänka, fundera, vända och vrida. Detta gör jag ofta när det handlar om saker om mig själv. Det brukar gå fortare i tanken när det handlar om andra än mig själv.

Jag tänker i alla fall såhär att mitt engagemang kommer i grunden från min mamma. Hon har så länge jag minns lyft människor som har det svårt. Hemma har ämnen om utsatthet och förtryck nästan alltid varit på agendan. Mycket av min styrka, min driv, att jag vågar, det har jag fått från mamma. Och tro mig, vi är väldigt lika varandra, mamma och jag.

Förutom detta så har jag själv varit utsatt för en del förtryck, utanförskap och utsatt för olika svårigheter, trauman.

Jag minns redan i förskolan, den första jag gick, hur jag inte passade in med de andra ”tuffa” barnen. Det var jag och O som höll ihop. Vi hade vår egna värld och den var fantastisk.
Senare när jag gick i skolan blev jag i den ena utsatt för fysisk mobbning. Jag blev misshandlad på rasterna, blev utsatt för rasism (negerhora, blattejävel, negerfitta, åk hem till ditt land etc), även nästa skola blev jag utsatt för mobbning, då mer psykisk än fysisk.

Förutom denna utsatthet har jag även blivit utsatt för olika slags övergrepp. Övergrepp av olika slag av olika människor och övergrepp på min tro av människor inom kyrkan.

Allt det jag varit utsatt för, allt jag har upplevt bär jag såklart med mig överallt och i allt jag gör. Det kan göra att jag enklare kan förstå och känna mig in. Men jag kan aldrig förstå en annan människas smärta helt och fullt, det kan ingen. Det spelar ingen roll om man upplevt samma sak, vi är alla olika och fungerar olika. Därför kan inte det jag upplevt göra att jag vet precis hur andra mår bara för att de blivit utsatta för samma sak.
Men för att gå vidare där tankarna började. Jag tror att min brinnande kampanda kommer från mamma, från min familj, från utsattheten jag själv blivit utsatt för och från Gud. Mitt kall som diakon är att kämpa för de som behöver en röst. Det är att visa med hela mig själv på utsatthet och förtyck, så gott jag kan såklart. Det är för mig att leva min tro. Det är mitt liv med Jesus (ojojoj, så religiöst det blev) att lyfta människor som inte är ett piss värda i vårt samhälle, i vår värld som den ser ut idag.

Drivkraften får jag från min tro, från min kallelse, från min familj och från att veta att det jag gör faktiskt lyfter människor.

Sparad i HBTQ, Tankar, Tro

Dagen efter

Igår var vi då ute och demonstrerade för Jesu kärlek till alla.

Jag ger er ett nytt bud – Ni ska älska varandra

Fantastiskt va? Ett levnadsbud, älska varandra och det är bara genom att älska varandra som vi kan sprida budet om Jesus.

Hur som helst så var det helt fantastiskt kul att få gå med de regnbågsfärgade skyltarna igår. Även om jag kände att min demonstration snarare riktade sig inåt kyrkan än utåt. Jag är inte den personen som skriker ut min tro, som prackar på eller som bryr mig så hårt vad andra tror. Jag lever min tro och det är genom att leva min tro jag också visar på min tro, visar på Jesu gärningar. Därför kändes det väldigt konstigt att gå med i en manifestation för Jesus, där man på sitt sätt ”prackar” på. Nu var det en måndag kväll och nästan inga ute och jag skulle gissa att folk inte brytt sig så hårt även om det varit fler ute.

Men min manifestation var ändå inåt kyrkan. Under mina år där jag aktivt kämpat för människors rätt har jag fått höra att det är viktigare att visa på att vi står enade och att vi ska kämpa för orättvisor utanför kyrkan. Man glömmer då detta med ”bjälken i ögat”. Många inom kyrkan kämpar redan för människors rättigheter utanför kyrkan. Vi som kämpar för människors rätt inom kyrkan är inte lika många. Kanske också för att det är tuffare på sitt sätt. Man kämpar mot det man ändå är med i, på sitt sätt delaktig i. Och att kritisera inåt är alltid svårare än att kritisera utåt.

I varje fall så blir jag nästan alltid dagen efter en sån här grej, även om den inte är så stor, rätt slut. Det är som att man fyller kroppen med så mycket kampanda, adrenalin, glöd osv att man dagen efter nästan blir helt matt och slut. Ibland känns det nästan som om man vore bakis och ibland känner jag mig nästan apatisk. Kanske är det tur att jag ska jobba idag så man får igång kropp och knopp igen.