Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Barn, Tro

Hopp i församling

Idag hade vi SMU (equmenia)-gudstjänst. Alla våra grupper var med. Senare i veckan ska jag försöka ta en bild på den fina tusenfotingslarven vi gjort. Alla barn har gjort en del av kroppen, ja ledarna med. Idag satte vi upp den och den blev så lång att väggen inte riktigt räckte till. Riktigt fin blev den.

Hur som helst började gudstjänsten med att barnkör och scouter tågade in under första psalmen. Därefter blev det ingångsord och därefter körde vi i barngympan vår hoppa-sång som vi alltid startar till. Klaras hoppsång, en utmärkt uppvärmningssång. Jag bad församlingen att stå upp och hoppa tillsammans med barnen. Och de flesta ställde sig upp och hoppade där i bänkraderna. Så otroligt roligt och barnen hade roligt.

klarafärdigagå

Därefter hade Olle, som faktiskt gillar barn, en betraktelsestund med barnen. Riktigt bra blev den. Under tiden barnen satt och lyssnade på honom, hämtade jag min surfis till son och skrev dagens välsignelse. Efter att barnkören sjungit, scouterna visat upp sina fina skjortor så var det dags för barngympebarnen igen. Denna gången körde vi vår smygasång. En mystisk man från mamma mu. Barnen hängde med utan problem, ja förutom min egen då som satt och surade på en bänk.

Det blev lite mer sång och sen körde vi Ro ro liten båt och därefter lärde vi församlingen hur man gör kullerbyttor.

Det roliga var att församlingen verkligen hängde med, applåderade och lät det få vara avkopplat idag. Precis så som jag önskar det kunde få vara lite oftare.

Och jag är grymt stolt över barnen idag. Vad modiga de var. Det är inte alltid helt enkelt att vara 5 år och göra så mycket som de gjorde framför så många människor.

gympabarn

Sparad i Tankar, Tro

En människas makt

Tänk vad märkligt egentligen att en enda människa kan få så mycket makt och skada så mycket. Men samtidigt kan inte en människa få så mycket makt om det inte finns människor som inte säger ifrån, inte sätter emot.

För en vecka sedan fick jag höra på ett möte inför en massa människor hur jag inte har kompetens inom det område jag har just utbildning och kompetens. Jag fick höra en massa negativa och nedlåtande undertoner. Jag fick höra hur min ansökan om en tjänst var endast en intresseanmälan.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Ledsen, sårad, arg och kränkt. Jag är en otroligt kompetent person med massa kunskap. Den kunskapen och kompetensen blev nu totalt nersmutsad, av en person.

Dagen efter skickade jag ett mail till alla berörda. De svar jag nu får är oerhört märkliga. Undanhållande av information bland annat. Men inte en tendens till en ärlig ursäkt.
Med andra ord är detta inte över än. Det är inte över förrän jag fått en ärlig ursäkt om vad man sagt om mig.

Och vore det inte för det stöd jag får från andra människor runt omkring vet jag inte om jag hade orkat vara kvar i detta sammanhang.

Dessutom är det värt att kämpa för att detta rättas till. Det får inte hända i framtiden mot andra, som kanske inte klarar av det alls. Jag är ändå stark även om detta tagit otroligt hårt. Men inte för att förglömma, det handlar också om att visa att en person inte ska ha denna makt i dessa sammanhang. Framför allt inte när den uppenbart missbrukas.