Sparad i Feminism, Politik, Tro, Trollbottom tycker till

Män borde förbjudas tycka till om kvinnors rätt

Har förstått att vissa tycker, inom vänsterpartiet, att hijab ska vara förbjudet, åtminstone införskaffa en åldersgräns. De menar att hijab är ett muslimskt problem och att det är tvång för kvinnor att ha hijab.

Jag blir så trött på dessa diskussioner. Det är så insnöat att det inte är klokt. Givetvis är det främst män som tycker dessutom. Om och om igen anser sig män ha rätten att bestämma hur en kvinna ska klä sig. För hijab är inte ett problem och framför allt inte utifrån religion.

Problemet är vårt patriarkata samhälle. Där män anser sig ha rätten att bestämma över kvinnors klädsel och varande. Jag menar att oavsett klädsel så är det fel om det är ett tvång, ett förtryck. Om en kvinna tvingas av andra att klä sig på ett visst sätt är det fel. Med andra ord handlar det om att flytta blicken från religion, eftersom det inte har med religion att göra. Och istället lyfta det till vad det är. Problemet är när saker blir till ett förtryck. Problemet är att män anser sig ha rätten att tycka om saker de inte har med att göra.

Det finns många kvinnor som flyr från sina länder och som kämpat för att få ta av sig sin huvudbonad. I Sverige finns samma kamp, om än tvärtom. Det pågår en kamp om att få rätten till att ha på sig sin huvudbonad utan spott och spe. Det är samma kamp i grund och botten. Det handlar om män som förtrycker, som tvingar, som har åsikter om saker de inte har med att göra. För hur en kvinna klär sig är helt och hållet upp till varje kvinna.

Det dessa män som vill förbjuda eller införa åldersgräns på hijab inte inser är att de själva då gör samma sak som de män som tvingar på hijab. De inför ett tvång, ett förtryck. Genom att förbjuda tvingas kvinnor som själva vill ha huvudbonad att ta av sig den. Sen glömmer de dessutom att det finns en hel del andra som också har huvudbonad utifrån sin religiösa övertygelse. Ska dessa också då förbjudas? Jag själv använder mig inte av huvudbonad men blir så extremt provocerad av åsikterna att det inte är långt ifrån att det åker på en. För även kristna kvinnor har huvudbonad, det är inget konstigt med det.

Men åter till problemet. Problemet är alltså inte hijabens varande eller icke varande utan männens förtryck och tvång kring dess varande eller icke varande. Åter igen handlar det om patriarkatets förtryck, åter igen handlar det om män som anser sig ha rätten att minska på kvinnors utrymme i samhället. Det är dags för män att vakna upp nu. För detta är extremt tröttsamt. Kanske är det snarare dags då att förbjuda män att  tycka till om hur kvinnor klär sig.

Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Sexualitet, Tro

Den enorma sorgen

Idag läste jag i diakonibloggen ett blogginlägg om att diakoner och pastorer är lika viktiga. Det håller jag helt med om.

Däremot känner jag en viss bitterhet, en besk eftersmak när jag läser inlägget. Jag känner hur ilskan men framför allt sorgen stiger i mig. För alla diakoner och pastorer är inte lika viktiga. Bara om man har, vad kyrkan anser (med undantag såklart), vara rätt sexuell läggning. Har du fel läggning, ja då är du inte lika viktig, du är inte lika mycket värd. Du är lite smutsigare och måste därför smygas in i skymundan. Som om hbt-personer vore en skamfläck.

2010 gick jag ut min utbildning som diakon. Flera i klassen blev ordinerade det året, andra året efter. Jag ser nu på när kyrkan presenterar den tredje kullen och en tår trillar ner.

Jag vill så himla gärna vara en av dem som får bli ordinerad. Men inte på vilka villkor som helst. Ordination på samma villkor. Där vi alla är människor med samma villkor. Där kallelsen till tjänst är det som ligger i fokus, inte min sexuella läggning.

Ja, självklart känner jag samtidigt glädje med de som är på väg att bli klara med sin utbildning och ska få ordinationen. Det är något stort. Men just nu gör det mest ont.

Vissa dagar finns hoppet där om att det kommer bli skillnad, andra dagar ser jag inte alls att det någonsin kommer bli skillnad.

Det är med sorg jag ser ytterligare ett år passera utan någon förändring…

Sparad i Tro

Självbestämmande

Om Gemensam Framtid ska ha självbestämmande församlingar, som baptiserna och missionskyrkan har nu, så kan inte kyrkan skriva i sin ordning att äktenskap är  mellan man och kvinna.

Eftersom alla församlingar inte håller med måste man

1. Skriva ut att man är oenig och då skriva in både definitionen som man nu vill (?) hålla kvar och definitionen som är öppen och inkluderar alla.

2. Inte skriva något om det utan enbart hänvisa till att det är upp till varje församling.

 

Lika är så med ordinationen. Inte för att jag tycker det borde behövas mer motivering än att det är kallelsen till tjänst som borde räknas och vara det centrala, inte vem jag blir kär i.
Men eftersom det finns församlingar som vill och kan anställa hbt-personer som ingått äktenskap måste man också ordinera, annars tvingar man alla församlingar till ett ställningstagande alla församlingar står bakom.

 

Det handlar alltså inte om vad man tycker utan om hur vår konstitution ska se ut. Är församlingarna självbestämmande, ja då kan man inte ta beslut som styr alla åt samma håll.

Om församlingar kan ha olik syn på dop, ja då kan vi ha olik syn på äktenskap också.

Sparad i Sexualitet, Tro

En hbt-persons upplevelse av kyrkan

Detta är en av våra medlemmar inom Svenska Missionskyrkan (Gemensam framtid). Vad hen upplever är inte unikt. Det är detta vi som kyrka, som organisation måste börja våga se. Vi utsätter människor för oerhörd press, kränkning och diskriminering.

Läs vad vad hen skriver, om sin upplevelse i vår kyrka. Är det såhär vi vill att människor ska må? 

”Jag tänker så att jag vill inte vara med i en organisation som – aktivt eller passivt – ställer sig på en sida som diskriminerar mig som bisexuell.  Att enskilda församlingar och framför allt enskilda medlemmar tar så tydligt avstånd från hbt-personer är sorgligt, jobbigt och skrämmande – men på nåt sätt kan man ta det.  Men att kyrkan som organisation inte tar aktivt ställningstagande för oss i både ordination och vigsel, ja även allmänt för hbt-personer, det är hemskt.  Hur ska församlingar kunna ta ett beslut när de inte vet hur kyrkan i stort står? Några församlingar kanske kan göra det, men de flesta kommer bara ”följa strömmen”.

Jag hade stora drömmar om att en dag bli pastor då var jag i 20-årsåldern. Jag var heller inte helt klar över min sexuella identitet. Men jag älskade kyrkan, och ville så mycket med mitt liv o med andras.  Sen kom den här frågan om man kunde leva i ett homosexuellt förhållande och bli ordinerad.  Det var nog början till dödsstöten för min dröm, sen när jag alltmer och mer insåg det jag egentligen alltid vetat – att jag är bisexuell – och fick fler vänner utanför kyrkan. Genom föreningar, utbildningar, hbt-rörelsen mm, så insåg jag mer och mer att det är inom kyrkan de värsta fördomarna o diskrimineringarna finns. Och det raserade hela min bild av kyrkan.  Jag har många vänner inom kyrkan som älskar mig för den jag är, jag har hittat de vänner jag behöver- men om inte kyrkan som organisation låter mig vara med på samma villkor som andra medlemmar – så nöjer jag mig med de vänner jag har, kyrkan i sig lämnar jag då.

För jag orkar inte vara nånstans där jag kvävs  som jag sett andra kvävas. Kyrkan betyder mycket, men kan den inte stå upp för allas lika värde och rättigheter, då kvittar det. Tron har jag och vänner har jag alltid, men jag tänker inte sätta mig själv i ett hörn i kyrkan och vara ”nöjd” med det,  för man kan inte vara nöjd när inte alla ordineras på samma sätt, när inte alla kan vigas på samma sätt, när inte alla kan vara öppna med vem de är inom kyrkan av rädsla för att bli utstött. Kan man inte vara ärlig mot kyrkan, mot församlingen, mot medlemmar eller mot sig själv,  då det är inte värt det. Man måste få vara fri. ”