Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Tro

Tomma ord

Nu när jag var nere hos mamma och pappa pratade mamma och jag en hel del om kyrkan, vad de vill ha och vad som bara är prat. Ofta känns det som att det är mycket prat och lite verkstad. När jag utbildade mig till diakon pratade man så fint om att man skulle se till att skapa fler tjänster. Samtala med församlingar om att det inte bara behövde pastorer utan att en diakon också skulle kunna vara ett bra alternativ.
Ja, det lät ju bra tyckte jag. Men vad har hänt sen dess? Inget vad jag vet. Jag har haft utkik efter tjänster men det finns inga. Jag har pratat med distriktsföreståndaren men jag känner inte att det finns något intresse. Samtidigt får jag uppmuntrande ord som ”det löser sig”, ”kyrkan behöver sådana som du” osv. Men vad händer sen? Inget!

Jag får ingen respons på idéer jag har som skulle kunna skapa tjänster, jag får ingen respons på att intresse alls finns att ha mig anställd. Så vad är det kyrkan behöver mig till då? Jag vet inte och jag börjar ge upp. Att jag inte gett upp än är för att det jag gör påverkar andra och innan jag ger upp ska jag försöka klara av den här kampen men sen. Jag behöver få känna att kyrkan verkligen menar med vad de säger. Behöver de verkligen mig, vill kyrkan verkligen ha någon som pekar, står upp och hörs mot de orättvisor som kyrkan själv utsätter människor för? Nä, jag tror inte på det längre. Varför man säger till mig att kyrkan behöver mig vet jag inte. Kanske är det för att vara snäll.

Mamma känner samma sak. Vad är det kyrkan vill egentligen? Vad vill man ha för människor? Helt uppenbarligen vill man inte ha obekväma människor allt för nära i alla fall. Eller är anledningen till att jag inte får någon respons på idéer kring jobb för att jag måste bli mer tyst då? Att man vill att jag ska kunna skrika och härja. Nä, den teorin har jag slagit i bitar sen länge. Aldrig att man vill att jag ska hålla på som jag gör. Det är alldeles för obekvämt.

Så snälla, om någon som hör till kyrkan på någon position som påverkar, kan ni då förklara vad är det ni vill egentligen?

Sparad i Artiklar, Bilder, Tro

Avstamp dag 3

Hela förmiddagen har varit equmenia för fulla muggar. Beslut, debatt, funderingar och många som talar. Vilka modiga ungdomar vi har och jag blir glad över att se hur många tjejer som går upp och gör sig hörda på riktigt. Det har snarare varit killarna som varit dåliga på att använda sina röstresurser.

Presidiet och en liten liten del av folket som var där. Dn har en artikel om att ungdomar inte bryr sig om demokrati. De borde vara med här, för det här är demokrati på riktigt. I equmenia får man lära sig demokrati.

Vissa som inte är där för att rösta kan ju alltid roa sig med brodering

En annan var ju med upp och här visar jag mitt fina häng på armen. Eller nä, egentligen försökte jag förtydliga några att-satser men frågan är om jag ens själv förstod vad jag sa. Ibland önskar jag att jag inte vore så himla brydd i saker och ting. Det är ju bra att bry sig men det blir lite konstigt när man säger  ”jag vet inget om det här, jag kan inget men det jag tycker är bra så rösta för det jag säger”. Jaja, styrelsen verkade ju förstå i alla fall. Vad det blir får morgondagen utvisa.

En trött Ingela som lunchar.

Fann några galna equmenianer också

Under eftermiddagen smet jag iväg till bildarmötet för att lyssna på vad de säger om den nya kyrkan som nu bildats. En lång lång debatt om namnet. De dissade det bästa namnförslaget och nytt namn ska komma senast 2014. Tills dess har den nya kyrkan ett arbetsnamn som är ”Gemensam framtid”

Trötta diakoner ska man passa sig för, de kan rent av vara farliga

Efter att ha suttit och lyssnat några timmar gick Anna och jag iväg för en kaffe istället. Trevligt prat om ditten och datten. Sånt har jag saknat. Det är synd att hon bor så långt bort.

Funderade på om jag skulle vara kvar på kvällens gudstjänst men insåg att jag inte skulle orka då den blev förskjuten en timma. Så jag åkte hem istället. Man måste ju hinna blogga med 😉