Sparad i Arbete, Hälsa

Ansökan till Personlig handläggare inom sjukpenning

Jag har nu sökt arbete hos Försäkringskassan som personlig handläggare inom sjukpenning. Nedan är mitt personliga brev. Går utmärkt att dela vidare och man får gärna söka jobb hos dem med samma brev.

Hej

Ofokuserad, okoncentrerad och låg kognitiv förmåga är tre ord som beskriver mig väldigt bra i dagsläget. Vilket jag är övertygad om passar utmärkt för tjänsten hos Er som Personlig handläggare inom sjukpenning.

Jag har under hela mitt arbetsliv arbetat med människor på olika sätt och har alltid älskat detta. Jag är dock just nu sjuk i en svår utmattning och djup depression i dagsläget men då detta inte anses vara en giltig orsak till att få sjukpenning är jag tvingad att söka arbete som jag kan klara av med de begränsningar som min sjukdom innebär. Min egna handläggare hos Er har hänvisat till vanligt förekommande arbeten som inte kräver större fokus, koncentration eller kognitiv förmåga. Detta var det första arbete jag har hittat som uppfyller dessa krav. Därför hoppas jag på att ni har förståelse för att jag verkligen behöver detta arbete.

Jag kommer passa er perfekt då jag har förstått att arbetet varken kräver att jag orkar läsa igenom sjukintyg från läkare, att jag inte behöver förstå vad det står på papper och mail som personer skickar in, att jag inte behöver vara trevlig när personer ringer in samt att jag kan ligga ner i mörker och tystnad för att kunna jobba vidare. Jag har övat i några år nu på att säga nej och har blivit mycket bättre på detta. Tyvärr är jag en empatisk person men jag jobbar på detta tillsammans med min psykolog för att bli känslokall och hänsynslös. 
Jag har livlig fantasi och är duktig på att skriva ihop små fabler. Min livliga fantasi gör att jag sällan vet vart gränsen går mellan verklighet och dikt, vilket jag har förstått är en nödvändighet i detta arbete. Vill ni veta mer är ni välkomna att höra av er, att skriva detta har nämligen gett mig en rejäl huvudvärk.

Av mig får ni en professionell medarbetare med stor trötthet samt är alltid långt ifrån skratt. Vidare är jag en som gärna jobbar vidare på min hänsynslöshet och ser fram emot att få arbeta med detta hos Er. 
Jag ser fram emot att ni hör av Er.

Sparad i Hälsa

En utmattad kropp

Jag är nu inne på min, som det känns, hundrade, utmattning. Det sägs att det tar lika lång tid att bli frisk som man blev sjuk. I sådana fall är jag kring tio år bort. Men så kommer det inte vara, det vet jag.

I oktober gick jag till läkaren efter att jag kände mig trött på samma sätt som tidigare jag insjuknat. Jag hade svårare att fokusera, att förstå vad jag läste. Jag var nedstämd, svårt att få saker gjorda. Efter att ha fått göra KEDS-testet visade det sig att jag var i svår utmattning. Både läkaren och jag var dock överens om att fick jag bara återhämtning i några månader och sen arbetsträning sakta upp, eventuellt även en utredning kring min arbetsförmåga. Det kändes som en bra plan. Att vara sjuk är inget jag uppskattar och synnerligen inte i utmattningssyndrom.

Men försäkringskassan tyckte annat. De ansåg att jag kan jobba heltid med ett normalt förekommande arbete som inte kräver större fokus, koncentration eller kognitiv förmåga. Handläggaren hänvisade till arbete som att packa bröd på Polarbröd, det vill säga löpande band.

Där och då sjönk jag rakt ner, som en sten. Hopplösheten tog över hela mig och jag tappade all lust till livet. Nytt besök hos en ny läkare där det visade sig att jag nu också befinner mig i en svår depression. Något som enbart beror på försäkringskassans ovilja att se behovet av återhämtning. Kampen började med att orka överklaga, att skaffa intyg. Samtidigt en kamp om att inte göra illa mig själv och att hänga upp meningen med att fortsätta leva på att jag har ett barn.

Jag har varit sjuk sen i slutet på oktober och sen i slutet av oktober har jag inte haft någon inkomst. Försäkringskassan fortsätter neka sjukpenning med samma hänvisning. Samtidigt som de säger att de ser att jag är svårt sjuk. Eftersom jag nu måste skydda min SGI för att inte nollas så måste jag aktivt söka arbete. Samtidigt som jag ska försöka få återhämtning och bli frisk, samtidigt som jag försöker överleva som människa och ekonomiskt, samtidigt som jag väntar på arbetsförmågeutredning – en utredning af inte velat starta då jag är för sjuk -, samtidigt som jag ska vara med på möten och utbildningar kring sonens diagnoser. Resultatet har blivit att jag knappt orkar sitta upp. Ut med hundarna, vila, diska, vila, ut med hundarna, vila. Förutom detta har jag blivit hyfsat isolerad då det inte funkar att vara bland människor. Samtidigt som isoleringen ger mig ångest. En ond cirkel. Ibland, orkar jag åtminstone skriva ihop en text och vissa dagar orkar jag se en hel hockeymatch men oftast får jag välja bort första perioden så jag kan lyssna på andra och möjligen se sista.

Sparad i Hälsa

Om att vara störd

Jag började lyssna på en ny bok igår kväll när jag skulle lägga mig. Jag har det som rutin att lyssna på bok för att distrahera min hjärna som går i högvarv. Allt som oftast går det bra. Ibland misslyckas jag genom att välja en bok som istället triggar igång saker i mig, som sätter igång ångest. Igår var en sådan bok. Den handlade helt plötsligt om en självhjälpsgrupp för våldsutsatta kvinnor med ptsd. Kvinnor som blivit misshandlade fysiskt och psykiskt, kvinnor som blivit våldtagna och som alla tagit på sig skulden för det som skett.

Istället för att slappna av och somna började jag fundera på detta med ptsd. Överläkaren på psykiatrin jag träffade för snart ett år sedan gav mig diagnosen ptsd. Så igår började jag läsa allt jag kunde hitta om ptsd. Jag kände inte alls igen mig först. Sen började jag söka efter obehandlad ptsd och då kände jag igen det mer. Jag låg och funderade på när det kan ha startat. När började livet vara ett totalt kaos och vilken av alla de händelser i mitt liv var det som från början gav mig ptsd. Som jag minns mig som liten så var jag extremt blyg. Jag var osäker och sårbar. Samtidigt hade jag vänner och de var mitt liv. Jag älskade mina vänner. När jag i andra terminen i tvåan bytte skola började jag även bli mobbad. Det är först då jag kan påminna mig om att jag fick ett helt annat tänkesätt. Kanske också för att jag blev mer medveten om saker och ting. Där började jag i alla fall tvivla på min existens, på min rätt att existera. Jag försökte ta livet av mig några gånger. Jag var övertygad om att allt skulle bli bra, bara jag dog. Samtidigt växte en vrede inom mig. En sak var att de var på mig, att de misshandlade mig. Men att gå på min familj var inte okej. Det var inte min familjs fel att de behövde ha mig i den.

Senare, när jag skulle börja femman flyttade vi igen och jag bytte skola. Jag tänker inte påstå att det blev bra men jag hade några år utan mobbning. Jag hade dock ingen aning om hur jag skulle bete mig. Jag hatade mig själv, jag trodde inte jag var värd något. I högstadiet satte eländet igång än mer. Mina vänner svek, jag blev föremål för mobbning igen. Många i byn där vi bodde var med på övergrepp, verbala övergrepp. Rasism och sexuella trakasserier. Det blev vardag. Jag övertränade, jag försökte skära mig, jag försökte hänga mig, jag tog tabletter. Examensdagen var som en befrielse. Även om vi bodde kvar så skulle inte jag behöva vara kvar. Jag träffade en lite äldre kille som bodde inne i stan. Jag började dricka, jag drack alldeles för mycket. Min kille utnyttjade mig sexuellt. Han misshandlade mig verbalt och under de månader vi var tillsammans levde jag under ständigt hot om fysisk misshandel. Han isolerade mig från mina vänner. Han våldtog. Månader efter jag gjort slut förföljde han mig, hotade mig med att slå ihjäl mig.

Jag flyttade och började gymnasiet. Jag drack för mycket, jag hade ångest, jag hatade mig själv. Jag trodde inte jag kunde något eller var värd något. Jag mötte en församling som såg mig, för den jag var, som tog emot mig för den jag var. De bejakade mig. Jag är evigt tacksam för det. Jag åkte på festivaler, jag drack och jag blev våldtagen. Jag fick skylla mig själv, trodde jag. Mitt liv var ändå inget värt. Jag missbrukade sex, träning, alkohol och mat.

Jag gissar att det är där någonstans som jag från början fick min ptsd. En obehandlad sådan kan leda till det jag är i nu. En utmattning, trötthet, depression, ångest osv. Enligt informationen jag fick fram är behandlingen att genom avslappning och medveten närvaro kunna gå igenom händelserna och samtidigt få kroppen att förstå att den inte är i krisen nu, att jag nu inte är i fara. För vad jag förstått så är min kropp i ständigt läge för fara. Jag vet att jag behöver komma igenom det och samtidigt bara att behöva gå igenom det om och om igen skrämmer mig.

För jag kan prata om våldtäkter, jag kan prata om sexuellt utnyttjade, om mobbning, om skadebeteende. Jag kan berätta att jag själv varit där. Men jag gör det ändå med en distans. Jag pratar inte om mig, mer än att jag nämner att jag varit utsatt. Jag tar inte in, jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på min existens, på min rätt att få finnas till. Jag litar inte på att jag kan vara omtyckt och stöter bort människor ifrån mig. Att bli sviken sätter sig hårt samtidigt som det blir en slags bekräftelse på att jag just inte duger. Rent logiskt kan jag förstå att det är galet tänkt men djupt rotat i mig sitter den känslan, av att inte duga.

Jag hoppas nu att jag snabbt får hjälp så att livet blir så mycket lättare att leva.

Sparad i Tankar

Livet, å andra sidan

När lite skrivs så betyder det att livet går i rasande takt och att jag har noll ork över till något annat än att försöka vara på fötterna. Att jag dessutom i dagsläget har näst intill ingen kontroll över mitt liv då olika myndigheter bestämmer vad som händer med mig. Att dessutom behöva själv dra i alla myndigheter gör en inte friskare precis.

Förutom det så försöker jag orka vara ute varje dag. Jag är så aktiv jag kan inom politiken och jag försöker att sakta orka mer. Men det räcker inte riktigt. Träffade min läkare igår och hen frågade mig varför jag inte blivit bättre. Nu när jag ändå varit sjukskriven sen januari och dessutom var jag ju sjukskriven i två månader förra sommaren. Det är ju tur att läkare som ska hjälpa och behandla/sjukskriva har koll på hur det fungerar med utmattning. Min depression har ändå minskat men ångesten är kvar. Min läkare tittade bekymrat på mig och frågade vad jag tror är orsaken till att min ångest är så hög. För vilken gång i ordningen jag sa till henne att den förmodligen grundar sig mestadels i att jag inte har någon kontroll över mitt liv, utan att tröga myndigheter håller mitt liv i ett järngrepp. Att försäkringskassan kan få för sig att jag helt plötslig är frisk, att hen, läkaren får för sig att nu har jag varit sjukskriven tillräckligt länge, att arbetsförmedlingen dröjer ännu längre med att ens påbörja utredningen på vad jag behöver för att återkomma i arbete på ett hållbart sätt. Att a-kassan nekar mig ersättning trots att jag gjort allt rätt. Det finns ingen kontroll över vad jag kan göra,vad jag får göra, över min ekonomi. Ja, vad kan ångesten bero på?!

I övrigt har vi bestämt att byta skola till hösten för sonen. Vi var inte överens med pedagogerna och ledningen på hans nuvarande skola. De har inte tagit tag i mobbningen på ett bra och trovärdigt sätt, de har länge nekat att den ens existerat. Nu kommer han börja på en annan skola med nya kompisar, en skola där de vet att saker händer och de tar tag i det. En skola där de ser att varje barn har potential och kan lära sig. Det känns väldigt bra och han är själv peppad på att börja en ny skola.

Sen har jag börjat göra smycken som säljs till förmån för tidningen Dik Manusch. En tidning som görs så att migranterna som kommer hit slipper tigga utan istället kan sälja den. Hela inkomsten för tidningen får dom behålla. Tidningen kostar såklart pengar och det sköts av vissa företag som sponsrar och av privatpersoner. Så köp gärna ett smycke. Jag garanterar att hela inkomsten för ”ögonsmyckena” kommer att gå dit.

öga

Jag kommer lägga ut bilder på de ”ögon” jag har på instagramkontot ”hangpatte”. Kika in där och kontakta mig på hangpatte@trollbottom.se. De kostar MINST 20:-, att de kostar så lite är för att det viktigaste är att man hjälps åt utifrån den förmåga man själv har. Kan man lägga mer, ja då bör man göra det, i solidaritet. Ödmjukhet, generositet, dela med sig av det man har, det är sådant vi lär vår son och han är fantastiskt snäll. Han har förstått att det finns andra som inget har, som inte ens har pengar till mat och han delar gladeligen med sig av de pengar han har.

Dela med dig och få ett smycke på köpet!

Sparad i Hälsa, Tankar

Att överleva ett kaos

Många säger att för att vara sjuk måste en vara frisk. Och visst stämmer det väl överens med verkligheten. Jag själv är i en sits där jag måste dra i alla instanser själv för att kunna få någon slags hjälp att komma ut i arbetslivet igen på ett hållbart sätt. Att ena stunden tvingas vara stark och ringa jobbiga samtal för att i nästa bryta ihop i en stark ångestattack. Pulsen går upp, huvudet känns som det ska sprängas. I nästa stund stänger jag av känslorna. Jag måste för att kunna fungera även om det inte fungerar heller.

Senaste dagarna har varit fantastiskt jobbiga och bra på sina sätt med. Jag har varit iväg och begravt två människor. Inför första begravningen kände jag stark oro och ångest. Jag var ledsen men kände oro inför människor som jag visste skulle vara där. Människor som fortfarande gör mig ledsen och arg, som svek och kränkt mig ordentligt. Det var smärtsamt att behöva möta även om jag bestämde mig för att vända ryggen till, allt för att kunna hantera situationen. Otrolig sorg kände jag med även om tårarna fick vänta tills jag var ensam. Och glädje över de vänner som jag fick när jag arbetade med dem.

Efter jag varit på andra begravningen åkte jag iväg för att möta upp mina partikamrater och delta på årskonferensen. Det var glädje och värme. Jag är så glad att jag gick med i partiet och att jag engagerat mig. Det ger så mycket glädje och energi. Jag fullkomligt älskar det. Jag får lära mig massor med saker om hur vårt samhälle fungerar och jag får vara med och påverka hur framtiden skulle kunna komma att se ut.

Men även om jag älskar det så orkar jag så mycket mindre nu än tidigare. Jag håller på att lära mig att se signalerna i tid, jag håller på att lära mig att andas. Jag vill tillbaka, jag vill bli frisk. Men som idag känns det så hopplöst, som att det aldrig kommer att ske. Att vad jag än kommer att göra så kommer det inte fungera. Jag vill bara att det ska fungera. På de få saker jag gör så ger jag allt. Där emellan vilar jag så mycket jag bara kan. Jag försöker hålla fast vid att jag har ett barn när livet känns så svårt att ett steg framför den där lastbilen trots allt lockar.

Ikväll laddar jag inför nytt besök hos läkaren imorgon. Jag orkar snart inte dessa möten heller. Det måste börja leda till något. Imorgon ska jag försöka förklara min arbetsförmåga, mitt mående. För att kunna komma ihåg skriver jag upp. Ibland känns det bara så märkligt, jag är en stark person som vågar tycka, som vågar tänka och som vågar agera. Jag är aktivist ut i fingerspetsarna, jag engagerar mig och är bra på så mycket som jag gör. Och samtidigt är jag en sådan svag person, som gång på gång inte orkar, som kraschar och som drabbas av panikångest och andra ångestsymptom. Stark men svag. Det går säkert att vara det.

Tänk om en istället brutit benet, hade varit så mycket enklare att hantera och det hade varit så mycket lättare att få rätt hjälp från alla del olika instanserna. Hänger du inte med i mina tankar så säger jag bara. Välkommen till mitt liv!

Bryt ett ben och var glad!