Sparad i HBTQ, Tankar, Tro, Trollbottom tycker till

Utan religiöst hem

Känslan att bli utan sitt religiösa hem är väldigt märklig. Samtidigt känns det som en enorm lättnad. I väldigt många år har jag kämpat för att ”min” kyrka ska öppna ögonen för vad den själv gör mot sina medlemmar, vad den själv gör mot människor genom att kränka de mänskliga rättigheterna. Men kyrkan har ständigt gömt sig bakom att det är svårt, det måste få ta tid och att det handlar om biblisk tolkning.

Vad skulle Jesus göra?

Jesus skulle inte kränka människor och Jesus skulle bli arg om man fortsatte kränka människor i Jesus egna namn. Och trots allt så är det inte kyrkan som är min kristna förebild, det är Jesus. Det är inte kyrkan som visar mig hur jag som kristen ska vara, det är Jesus.
Idag är jag extra tacksam över att jag mest av allt följt min tro och övertygelse på Jesus och hans gärningar. Det är så jag vill leva mitt liv. Stå upp för människor i Jesus anda.

Det enorma stöd jag får av mitt beslut är helt otroligt. Jag fick massivt stöd när jag gick ut med att jag inte kommer ordinera mig så länge villkoren är olika för människor. Stödet jag får nu, när jag med buller och bång, lämnar kyrkan för att kyrkan envisas med att hålla fast vid att kränka mänskliga rättigheter och förtrycka, får jag ett stöd som är om än större. Inte större för att jag lämnar utan för orsaken till varför jag lämnar.

Jag fick frågan av min pastor vad som då händer om jag lämnar kyrkan, vem som vinner på det. Jag sa att jag vinner på det, kyrkan förlorar på det. Om man nu ska se det som vinst och förlust. Jag ser det mest som förlust – för kyrkan. Men vad händer, ja, det som händer är att människor runt omkring, ser en människa som med hela sitt liv och sina handlingar står upp för mänskliga rättigheter, som genom hela sin varelse säger nej till förtryck. Det är vad som händer och det är jag faktiskt stolt över.

Jag tänker inte säga att det är lätt att lämna den kyrka som varit en del av hela mitt liv. Självklart är det lite lättare då jag är arg och besviken. Men det är inget beslut i affekt. Det här beslutet tog jag för flera flera månader sedan. Jag tänker på en fråga som jag fick under en av intervjuerna (kommer inte ihåg ordagrant) men om jag kan tänka mig att representera kyrkan. Absolut, det är vad jag har gjort under alla dessa år. Men i och med att kyrkan säger nej, visar det för mig att de inte tycker att jag representerar kyrkan. Eftersom frågorna om mänskliga rättigheter, lyfta upp förtryck och kränkningar står mig varmt om hjärtat (vilket kyrkan vet) blir det också så att det är inget som är viktigt för kyrkan och inget som kyrkan vill ska representeras för dom (låter hård nu och kanske är jag det).

Och det handlar inte om bara om kyrkans förtryck av hbt-personer. Det handlar om förtryck och kränkningar mot personer som inte passar in i den kyrkliga mallen, mot de som inte har råd att betala dyra biljetter, som inte tycker det är okej att en kyrka pratar miljö för att sedan kräva att en person flyger över halva Sverige för knappa två timmars intervju (det finns annan teknik idag som man faktiskt kan använda), som inte tycker det är okej att lämna människor vind för våg i en utsatt situation. Det jag gör är alltså att stå upp för en mängd olika människor som blir utsatta för olika saker av kyrkan. Det är min kallelse, att ropa, skrika och våga.

Att jag orkar vidare, det är för det enorma stöd jag får. För de fina breven som får mina ögon att tåras, för hejaropen, för bönerna och välsignelserna.

Vad händer när jag går ur kyrkan med buller och bång? Människor känner att någon står upp för dom. 

 

Sparad i Trollbottom tycker till, Utmaningar

Manifestation i tystnad

I säkert tio år har jag haft en tanke om att den 30 november (alt. 6 november) manifestera/demonstrera mot nazism och rasism. Det är då det brukar vara skräniga nazistdemonstrationer runt om i landet. Tyvärr blir ofta de motdemonstrationer som uppstår skräniga, bråkiga etc.

Jag tror inte på att bemöta hat med hat, inte våld med våld. Jag tror på att bemöta som vi själva vill bli bemötta. Någon måste börja visa på ett annat sätt. Så redan för däromkring 10 år sedan fick jag en tanke om att manifestera i tystnad. Att kyrkorna i landet skulle enas, gå ihop och på sin ort gå ut och manifestera mot nazism, rasism och hat i tystnad. Be, tänd ljus men i tystnad. Se dom i ögonen, stå enade, var fredlig, visa på fred.

Så, jag skrev detta på facebook, blev uppmanad att sprida vidare. En grupp startades för att ena, sprida, organisera. Problemet är ju att många måste vara med, för arrangemanget måste de som bor på orterna själva ordna. Men en grupp kan organisera, tipsa och stötta.

https://www.facebook.com/groups/449106641871571/

Vill du vara med och skapa en annan värld? Vill du bemöta med respekt och fred? Välkommen, all hjälp, alla människor behövs på många platser. Tillsammans är vi starka!

Sparad i Tro

Bön i skamvrån

I min församling har vi en böneväv. Människor har under något år vävt in sina böner. Väven har sen hängt vid ljusbäraren, där människor tänder ljus och ber. Tanken var att bön hör ihop med bön.
Men nu är det inte så längre. Väven ställs undan i ett rum som sällan används, i ett hörn. In i skamvrån med bönerna.
Väven får nu bara komma fram vid speciella tillfällen. När är speciella tillfällen för bön? Kan bön vara så fult att de måste förvisas in i skamvrån? Är bön fult? Är bara vissa böner okej i våra sammanhang? Får vi bara visa våra böner med vissa uttryck?

Och jo, jag är upprörd eller egentligen ledsen för att alla de böner som vävts in blivit förvisade till ett gömt hörn. Som att det vore något fult.

Våra olika uttryck för bön och tro får aldrig kastas in på det här sättet i skamvrån. Ska vi vara en öppen och levande kyrka måste kyrkan våga låta många olika uttryck få plats. Får uttrycken plats, får leva, då kommer även kyrkan att fortsätta leva och växa. Det handlar om respekt och att låta människor få växa.

image

Sparad i Tro

Varianter av sinnesro

Gud ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Gud ge mig sinnesro
Att acceptera det vansinniga
Mod att kämpa mot det
Och förstånd att inse vem det berör

Gud ge mig sinnesro
Att acceptera de galna
Mod att förstå elakhet
Och förstånd att inse ”det är inte jag”

Gud ge mig sinnesro
Att acceptera vem jag är
Mod att fortsätta kämpa
Och förstånd att inse människors elakheter

Amen