Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Tro

Den här Gemensamma Framtiden

Den nya kyrkan, Gemensam Framtid, som är en hopslagning av 3 andra kyrkor (läs mer här om du är nyfiken) har samtalat på sistone om hur man ska lösa ledarskapet. Vem ska få vara kyrkans ansikte utåt. Det handlar inte om att personen som får uppdraget också kommer bestämma allt, absolut inte. Men det är ändå en viktig position och roll.

Eftersom Svenska Missionskyrkan är den största kyrkan har jag suttit länge och tänkt att det är viktigt att kyrkan har en ledare som inte har sina rötter inom Missionskyrkan. Mest för att jag kan tänka mig att Missionskyrkans traditioner, vilja och identitet kan föras över coh vara det som blir rådande i nya kyrkan. Istället för en ny identitet, nya traditioner och ny gemensam vilja.

Många har dessutom pratat om delat ledarskap vilket tilltalar mig. Då kan man få en större bredd på ledarskapet och vad jag har förstått så har flera av de som ställt upp till val har gjort det utifrån att det i sådana fall blir ett delat ledarskap. Dock har jag hört att styrelsen för Gemensam Framtid inte nappat på den idéen vilket är synd. Man missar något då, framför allt när önskemålet kommer från både nominerade och församlingar. En kvinna och en man med olika egenskaper, kunskaper, ledarskapsstilar. Det vore en kyrka jag kan tänka mig.

Likaså har jag funderat rätt mycket på det här med tillhörighet. Nu när vi startar en ny kyrka för att gå vidare, bli något annat så måste det vara bra om vi alla kan släppa på vår gamla tillhörighet. Vi är inte längre metodister, missionare eller baptiser utan vi är ”GF”:are (tragisk förkortning men i väntan på att kyrkan får ett riktigt namn så får man väl kalla sig så tills vidare). Samtidigt handlar det inte om att släppa allt vi har med oss för då blir det pannkaka ändå. Självklart ska jag som missionare ta med mig mina erfarenheter av våra traditioner in i den nya kyrkan. Men jag måste också vara öppen för att släppa in traditioner från baptiser och metodister. Tillsammans kanske vi kan skapa nya traditioner med rötter i de gamla. Och förhoppningsvis lite fräschare traditioner än många av de som jag är med om idag.

För en sak är då säker, kyrkan hänger långt ifrån med i tiden. Vilket enligt vissa det är så det ska vara. Vi ska vara gamla stofiler som håller hårt på det vi har. På gamla traditioner, moral, etik. Och fy vale den som tar och försöker komma med något nytt. Okej, nu börjar jag låta bitter igen. Något jag har en tendens att göra för tillfället när det handlar om kyrkan. Vilket känns väldigt trist då jag faktiskt älskar min kyrka. Men det är väl därför det också gör så ont.

I våras var jag på riksstämma för equmenia och då fick jag samtala en stund med Johan som är ordförande för equmenia. Vi samtalade om att skapa ett ställe där hbt-personer inom kyrkan kunde få samtala, få stöd av varandra och få prata om sådant som de behöver få prata om. Johan var lite rädd för att det skulle kunna bli en kamp om rätt och fel, där sidorna står och bankar på varandra. Och jo, den risken finns kanske. Dock finns det en stor skillnad mellan sidorna. De så kallade Ja-sidan (som är för hbt-vigslar osv) gör faktiskt otroligt färre påhopp än nej-sidan (gissa vilka de är). Det finns en större respekt för att vi tänker, tycker och tror olika från Ja än Nej. Det Ja-sidan vill är att öppna upp så att ingen blir utanför. Genom att säga Ja bjuder vi in, genom att säga Nej så stänger vi ute. Och med tanke på att vi pratar om att vi är en öppen kyrka kan man fundera på vad vi borde göra.  Johan ska ha cred för sina funderingar och jag hoppas att han funderar vidare och kommer vidare.
Han kallade mig även för aktivist vilket jag än idag lever på. Jag tar det som otroligt positivt, att få vara kyrkans aktivist. För det finns mycket inom kyrkan som behöver tittas på. Och visst, jag har garanterat inte rätt om allt men samtidigt tror jag att jag är bra på att se de orättvisor vi som kyrka utsätter människor för. Det är en gåva jag har och som jag tar och tänker fortsätta ta tillvara på.

Men åter till detta med tillhörighet. Det ska bli intressant och se hur det utvecklar sig. Dock har jag en känsla av att kyrkorna skulle följt equmenias exempel och bildat en federation först, innan man gick ihop helt och hållet. Det tror jag hade underlättat frågorna om ledarskap, dopsyn, homosexuella vigslar eller ej, ordination, identitet osv. Då hade vi hunnit lära känna varandra mer. Nu ska vi helt plötsligt gå ihop, bli en kyrka, bli en ny identitet men långt ifrån alla känner att man vet tillräckligt om de andra. Här uppe i norr till exempel finns det inga metodister och jag själv har haft grymt mycket fördomar mot metodister. Ända tills jag fick en underbar klasskamrat som är metodist när jag läste till diakon. Självklart är inte alla mina fördomar borta. Men mina fördomar handlar ändå mer generellt om kristna över huvud taget. Kristna kan vara så….. Och jo, jag vet att jag är kristen själv.

Hur som helst hoppas jag det blir bra. Att man kommer till kloka och insiktsfulla beslut. Att det nya ledarskapet blir ett bra ledarskap för att leda oss in i något nytt.