Sparad i Hälsa, Tankar

En hälsosam trädgård

Trädgård och trädgårdsarbete är hälsosamt sägs det. Och visst är det så. Träning är det i varje fall. I oktober flyttade vi till huset. Nu, äntligen är det dags att göra något åt trädgården. Den har blivit eftersatt då de varit sjuka, de som bott i huset innan. Så, jag gräver, flyttar, tänker om, gräver lite till. Men det blir bra. Det blir en fungerande trädgård. En trädgård med bärbuskar, grönsaker av olika slag, jordgubbar i massor eftersom det är så otroligt gott, åkerbär och smultron till barnen (eller mig). I år blir det även potatis då vi har en slänt som ska täckas i sommar. För nästa år ska den göras om till en härlig backe för mitt barn och för grannbarnen att hänga i. Det ska bli bär och blommor, stenar att gå på. Det kommer bli bra.

Det bästa är dock att med arbetet i trädgården så ökar även hälsan. Dels för att kroppen får arbeta men också för att det blir en ro i själen. Trädgårdsarbete är som havet, är som dans. Det är läkning för själen, läkning för ditt inre.

På gården står just nu en bal med hösilage. Den väcker helt klart barndomsminnen. Både bra och dåliga. Den väcker goda minnen om bondgården. Om djuren, om närheten till naturen. Den väcker också minnen om hur det var runt omkring. Om mobbningen, om rasismen, de sexuella trakasserierna. Om familjen som höll på att gå sönder, om min övertygelse om att jag måste dö. Dock fokuserar jag på de minnen som är goda. På jorden, naturen, djuren. På kossorna, på tjurarna, grisarna, hönsen, katterna och inte minst min hund.

Nåväl, behöver du läka din själ så dansa eller fixa till i en trädgård eller liknande. Eller varför inte dansa i en trädgård

 

Sparad i Föräldraskap, Genus, Okategoriserade, Politik, Sexualitet, Trollbottom tycker till

Att få finnas till

Vi finns, vi är fler än ni nog tror. Barnen som blivit till efter våldtäkter.

Det är inte en självklarhet att kvinnor behåller barn efter en våldtäkt. Det är helt förståeligt. Det är något som måste vara upp till varje kvinna att avgöra. Kan hon behålla barnet och älska det villkorslöst utan att påminnas och förknippa barnet med övergreppet?! Kan kvinnan inte det, så är det bättre med en abort.

Men det finns kvinnor som väljer att behålla barnet. Det är fler än ni tror.

Jag är ett sådant barn. Jag har en mamma, som älskar mig. Jag har ingen biologisk pappa men jag har en pappa (den bästa dessutom), som älskar mig. Min mamma valde att behålla mig, för henne var jag Guds gåva till livet. Det har hon alltid sagt till mig och hon berättade vad som hände redan innan jag egentligen förstod. Jag har alltid vetat att han, som andra skulle kallat pappa, våldtog, gjorde mamma illa. Visst har det varit svårt att förlika sig med. Det har varit perioder där det varit väldigt svårt att vara barn tillkommen efter en våldtäkt. Det tänker jag inte hymla med. Det har varit svårt att acceptera min kropp, mitt utseende. Särskilt de saker som jag ser inte kommer direkt från mammas sida. Det som förmodligen är hans gener. Jag har inte velat ha dom i mig. Många år har jag varit osäker på om jag är lika älskad i familjen som mina syskon. Länge trodde jag att jag påminde mamma om vad som hänt.

Det som varit jobbigast med det hela är dock skulden och skammen som jag burit på. Inte förrän för några år sedan förstod jag hur fel jag hade. Hur älskad av min familj jag faktiskt är och att skulden av det som hände faktiskt inte ligger på mig. Sen dess har jag fått jobba hårt med mig själv och jag har funderat många gånger på vart skulden och skammen kommer ifrån.

En del av skulden kommer från mig själv. Men mycket kommer från samhällets attityder. Hur ofta jag inte fått höra, av människor från diverse ställen, som diskuterar hur hemskt det måste vara att veta om att en kommit till genom en våldtäkt. Hur hemskt det måste vara att ha ett sådant barn. Att de skulle minsann inte kunna leva med det, eller varför inte kommentaren ”hur kan man leva med en sån sak”. Alla sådana kommentarer gör att skulden för övergreppet läggs på barnet, som vid övergreppet inte ens fanns till. Ett barn!

Jag har mött andra som har liknande bakgrund som jag. Som kommit till efter ett övergrepp. Vissa mår väldigt dåligt och andra har klarat av det med en klackspark. Jag själv hamnar någonstans mitt emellan. Framför allt har jag känt en stor osäkerhet och trott att jag är inte är värd att älskas.

Så, varför skriver jag då detta. Jo, för det är dags att prata om det. Det är dags att människor förstår att vi finns. Det är dags att ta bort skulden, skammen och tystnaden kring oss. Det är dags för människor att tänka till en extra gång innan kommentarer som ovan sägs.

Tänk på vad du säger

Du vet inte helt säkert din medmänniskas bakgrund

Även om Du inte skulle vilja ha kvar ett barn efter en våldtäkt, kan andra tänka sig det.

Vi finns överallt

Lägg inte skulden på barnet!

 

Sparad i Barn, Sonen säger

Sonen säger

– När jag drack oboyen åkte sjukdomen ner i kroppen.

– När jag drack vatten åkte en del upp i hjärnan och den andra delen ner i snoppen.

– Skaller, det kommer från hjärnan och magen. Skaller betyder att det är dags att åka till storparken

– Nu vill jag sitta på pappas pung

 

”Mamma, en gång när tandfen kom då vaknade jag och tjuvkikade på henne, med ena ögat. Hon hade en rosa klänning som hade flera färger. Hon var vacker mamma och inatt kommer hon till mig. Vi måste öppna balkongdörren så hon kan komma ut sen efter hon hämtat min tand. Tror du jag får hundra kronor?

Idag fyller jag sju år. Sen fyller jag nio år efter jag är åtta. När jag fyller 19 år då ska jag minsann få en bil… eller en motorcykel

 

Vi sitter i bilen på väg hem, Z ser ett stjärnfall och säger ”åh, ett stjärnfall, jag ska önska mig, jag önskar mig.. två…” Jag frågar honom vad han menar, om han önskar sig två. Han svarar glatt ”två fyrhjulingar, det önskar jag mig.”

 

Först är man bebis, sen barn, sen pappa. Nej, vänta, först bebis, sen barn, sen storebror och sen pappa och mamma. Vänta, nej först är det en mamma som föder, sen en bebis, barn, storebror och sen en pappa, eller och en mamma, pappa och mamma.

 

Zacharias står och testar sin hockeyutrustning han precis fått i födelsedagspresent. Han får hjälp med benskydden och utbrister stolt ”jag ska bli skräp, det här är skräpskydd”

 

hockey

 

 

Sparad i Familj, Hälsa

Tycker-synd-om-mig

Senaste tiden har varit helt märklig. Varje gång vi har haft besök så har något hänt. I helgen fick vi besök. Sonens bästa kompis och en av mina bästa vänner kom till stan. Jag har känt av en inkommande förkylning ett tag och på natten till lördagen slog den till ordentligt. Nu var det ju förvisso rätt milt mot tidigare saker som hänt. Men önskar ändå att vi kunde få besök utan att något hände. Sjukdomar, dödsfall etc.

Hur som helst blev det inte många knop gjorda. Som tur var höll sig febern borta fram tills de åkte hem. Då blossade den ut i full kraft. Sen dess har jag varit liggandes. Jag passar på nu, när jag ändå har ordentlig hosta, att sluta röka. Jag slutade förra året i november. I juli började jag igen, ångesten jag hade då gjorde att jag inte fixade att hålla mig utan ciggen. Så nu är det dags att sluta igen. Suget är enormt denna gången. Förra gången jag slutade var det enkelt. Den här gången är det en kamp. Hjärnan skriker efter en cigg.

Så imorse vaknade jag och kände att nu börjar det vända. Hostan var bättre, snorade mindre och jag har ingen feber. Men den här dagen har varit den värsta. Jag blir helt slut av att gå mellan sovrummet och soffan. Jag mår illa, har frossa och värk i kroppen. Ändå har jag ingen feber, det är lättare att andas idag, så det borde vara helt annorlunda än mot vad det är i kroppen.

Så idag tycker jag bara synd om mig själv. Tittar på serier och gör så lite knop jag bara kan.

För övrigt så har sonen nu fått gå och åka hem med bussen själv två gånger. Första gångerna nu så följde jag med honom till bussen och sen när han satte sig på bussen så cyklade jag hem. J tog emot honom på hållplatsen hemma. Men nu har han alltså fått gå till bussen själv inne i stan och fått åka hem. Jag har tagit emot honom här hemma. Han är så stolt att det inte är klokt. Får se hur länge det tar nu innan han kan åka till skolan själv också. Tror det måste först bli några gånger där vi åker bussen till skolan så han får lära sig vart han ska plinga. Sen måste han bli säkrare på vilken buss han ska ta också.

buss

 

Bilden är helt oärligt stulen efter en googling

Sparad i Bilder, Trollbottom tycker till

Ett hjärta för varje hatbrott

Jag är så glad att jag får vara en del av detta. Det stärker mig, det stärker mitt liv, det stärker samhället.

Tillsammans!

6b1c1b6f-04fc-4980-8173-48e6faa5697fwallpaper

15bc5b87-dba2-49c5-80a6-c86a75502d49wallpaper

56b50e80-70ae-4853-9670-1480ecccaa73wallpaper

61f207d5-9db1-460e-a334-ab934686212cwallpaper

462e6875-e901-4ac3-8f03-2031e9308cf0wallpaper

986f8f42-0fe7-422e-af94-baa2e75d9c07wallpaper

5664a6c1-5851-42ad-972c-760aab7ae2ecwallpaper

62602e8d-66aa-42bf-897e-8c4a4d5d0110wallpaper

637078bf-f56b-4e93-9c3e-b2af7a5363b5wallpaper

e9eeea8e-518f-4b16-bfb9-f788d226ad8cwallpaper

Igår satte människor i Luleå upp 5000 hjärtan (eller fler blev det nog). Barn från förskolor, skolor, fritids, kyrkor har gjort hjärtan. Människor har gjort hjärtan hemma. Planken blev överfulla, lager på lager. Kärlek och respekt.

Alla har rätt till ett liv utan hatbrott