Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkans människosyn

Idag fick jag ett samtal från diakonhanläggaren. Eftersom jag skrivit om sakerna som skedde igår, inte bara här utan då även på facebook så har det kommit en hel del reaktioner. Därför fick jag samtal idag. Det var jobbigt för riks (alltså riksorganisationens kontor kan man säga) att det kom reaktioner, att jag inte höll tyst och var lojal mot kyrkan. För sådant här ska man inte prata om, man ska bara acceptera, tacka fint, svälja sorg och ilska och fortsätta prata gott. Sådan är inte jag.

Under dagen har jag tänkt mycket på dels samtalet men också på annat som skrivits och sagts till mig. Hela tiden får jag höra att jag behövs och jag är viktig för min kamp och för att jag står upp för de udda. Då börjar jag fundera lite, vilka udda? Menar de min kamp för hbt-personers lika rättigheter? Är det hbt-personerna som är udda? Mig veterligen står jag upp och kämpar för människor som kyrkan kränker. 

Men det blir tydligare och tydligare, kyrkans syn på hbt är att de är udda. Och visst kan det vara bra att det finns några udda i kyrkan och att någon står upp för dom. För då ser det ju bra ut för kyrkan, när någon säger jag tycker om er fastän ni är udda”.

Grejen är bara det att jag inte säger det. Jag säger till kyrkan ”Sluta kränka människor, kyrkan ska stå upp för människor, de mänskliga rättigheterna, inte kränka”. 

Sen undrar jag varför kyrkan behöver mig. Varför behöver de någon som de ändå tycker är jobbig, som säger saker de inte vill höra. Jo, de behöver mig dels för att de då kan säga ”att titta, vi har visst medlemmar som tar hand om de udda” och dels behöver de mig för att kunna ha en slagpåse. Nu försvinner en slagpåse. Men udda, nä, den synen har jag inte på människor.

En människa är inte udda för att hen har en sexuell läggning som är annan än den som är normen. Människor som går utanför de rådande normerna är inte udda, människor som vill förändra är inte udda. När kyrkan säger ”du behövs för de udda” så får udda en väldigt dålig betydelse. Jag behövs inte för de udda och inte för kyrkan. Jag behövs för människor som blir utsatta för olika förtryck och kränkningar. Kyrkan behöver vidga sin syn och sluta vilja anpassa alla till sin lilla trånga norm som berättar hur du ska vara, se ut, tycka och tro. Kyrkan behöver bli modigare, behöver ta till sig andra människor utan att försöka göra om dom och anpassa dom in till en dammig gammal norm.

Har idag fått frågan flera gånger om jag verkligen ska gå ur. Ja, jag ska verkligen gå ur kyrkan. Det finns inget mer att hämta, få eller ge. Och jo, jag är arg, ledsen och besviken. Jag hade större förhoppningar och tankar om min kyrka. Dom gick i kras helt och hållet. Men efter samtal jag får blir jag bara mer och mer arg och övertygad om att det finns inget mer för den här kyrkan. Så kanske får jag tacka för samtalet idag, det fick mig att verkligen känna att jag gör rätt och att det finns ingen återvändo. Equmeniakyrkan och jag har väldigt olik människosyn och vi har olika sätt att se på tro. Min tro utgår sig hela tiden från ”vad skulle Jesus göra” och på människors lika värde och rättigheter. Det är så jag lever mitt liv och det är så min tro uttrycker sig. Tänker på en väns bok som har titeln ”När kyrkan står i vägen för Gud” hur sann den titeln är.

hbt_206969071

 

Sparad i HBTQ, Tro, Trollbottom tycker till

Equmeniakyrkan ställer sig på människor

För många är det ingen hemlighet att jag länge, hela mitt liv faktiskt, varit med i Missionskyrkan, numera är det Equmeniakyrkan. Ja, jag är med för att jag är troende, kristen. En tro som är stark, som inte rubbas. Tron på kyrkan som organisation däremot, den rubbas.

I många många år har jag kämpat för mänskliga rättigheter, för att det även inom kyrkan (då menar jag den kyrka jag är medlem i) ska gälla där. Framför allt har man kränkt hbt-personers rättigheter. Kyrkan har ställt sig på dessa, över dessa, sparkat och spottat på hbt-personer.

Missionskyrkan tog i början på 2000-talet ett beslut att homosexuella (vilket man bara pratar om men som innefattar alla i hbt) som lever i partnerskap inte får ordineras i kyrkokonferensen utan bara installeras i den lokala församlingen. För er som inte hänger med i detta beslut betyder detta följande; Är du homosexuell, lever i en relation och vill ordinera dig och få samma rättigheter som om du vore heterosexuell måste du ge upp din relation och lova att leva i celibat. Den heterosexuella uppmanas dock att gifta sig. Skillnaden mellan ordination i kyrkokonferensen och installation i den lokala församlingen är stor. I kyrkokonferensen bejakar hela kyrkans samlade ombud, kyrkans högsta bestämmande organ, att bejaka människor till kallelse för särskild tjänst (pastor och diakon). Den lokala installationen får alla, även de som ordinerats i kyrkokonferensen. Det är också i ordinationen i kyrkokonferensen som pastorer och diakoner får tystnadsplikt/rätten. Den som blir installerad i den lokala församlingen får bara rättigheterna i den församlingen (rent praktiskt). Nu finns inte detta beslut kvar, men det här beslutet påverkade mitt beslut när jag ansökte om att få ordineras som diakon. Jag har alla möjliga förmåner. Jag är vit, jag är gift, jag är heterosexuell. Jag kan med andra ord ordinera mig utan större problem. Men jag valde att inte göra det. Jag valde att få bli behandlad som om jag vore homosexuell. Svaret jag fick då var att jo, jag var välkommen att ordinera mig när jag var redo att ta emot ordinationen, det vill säga, jag var välkommen när jag kunde tänka mig ta emot ordinationen som heterosexuell.

I flera år har jag väntat, jag har påpekat, jag har skrivit och jag har stökat omkring. Allt för att lyfta frågan, för att kyrkan som kämpar för andra människors rättigheter ska se inom sina egna trösklar och rensa upp sitt eget förtryck.

I år sökte jag därför igen. Nya kyrkan, Equmeniakyrkan, ska enligt alla personer jag legat på, inte ha något beslut som ska diskriminera hbt-personer vid ordination. Jag sökte och sa att jag ville bli behandlad på samma vis som om jag vore homosexuell. Jag ville se om de var redo att ta emot hbt-personer. Idag kom svaret och det blev ett nej. Eftersom kyrkan nu är hyfsat fega så får man ingen motivering när man får ett nej. Som person blir du totalt utelämnad i en ovisshet och sorg som är enorm. Att man inte får någon motivering är för att man är rädd och man skyller detta på att man vill skydda referenterna. Men eftersom jag haft mailväxling med Equmeniakyrkans diakonkoordinator som gång på gång handlat om mitt ställningstagande för hbt-personers rättigheter. Även frågorna jag fick under intervjuerna handlade mycket om detta och därför drar jag slutsatserna att beslutet att säga nej till mig är för att man inte vill ta emot hbt-personer på lika villkor.

Förra gången jag sökte var jag ”godkänd” problemet var sättet jag ville ta emot ordinationen på. Idag, några år senare, när jag har mer utbildning, mer erfarenhet och fötterna mer på jorden, då skulle jag helt plötsligt inte vara lämplig.

Nej, idag sa kyrkan även nej till hbt-personers rättigheter. Idag sa Equmeniakyrkan nej till hbt-personer. Idag sa Equmeniakyrkan nej till att vara en öppen kyrka som innesluter alla. Idag ska Equmeniakyrkan nej till mänskliga rättigheter!

Genom att visa i mina handlingar hur kränkande, uteslutande och diskriminerande beslutet som Missionskyrkan hade har jag kämpat vidare. Min förhoppning var nu att Equmeniakyrkan skulle ha tagit andra beslut, tagit annan inriktning, tagit ställning för människor.
Den sista handling jag tänker göra för att visa mitt ställningstagande för människor, för mänskliga rättigheter, för hbt-personers rättigheter är att lämna kyrkan. Imorgon kommer jag begära urträde ur Equmeniakyrkan, en kyrka som varit en del av hela mitt liv. Jag tänker inte längre vara med i en kyrka som ständigt kränker hbt-personers rättigheter, som aldrig tydligt tar ställning för människor. Det är inte min förlust, det är kyrkans förlust. Kyrkan hade behövt mig och min kampanda. De hade behövt mig som diakon. De har tagit ställning. De väljer att ställa sig på människor istället för att stå upp för människor!

De bad om vägledning och Gud svarade ”Ni förtjänar henne inte”

Sparad i Familj

Åtta långa år

För åtta år sedan idag (fast igår eftersom klockan blivit över midnatt) så gifte jag mig med min man. Vi är gifta än, helt otroligt nog. Vi älskar varandra än, helt otroligt nog.

Och visst skulle jag här kunna berätta hur lyckliga vi varit och hur underbart allt varit. Hur våra liv i alla dessa år enbart varit ett skimrande rosa moln. Men nej, jag tänker inte hålla på att gulla till det hela.

I nio år har jag älskat min man, mer eller mindre. I åtta år har vi lovat varandra trohet i med och motgångar. Vi har haft många motgångar där vi ändå lyckats hålla ihop. Ibland förstår vi inte hur vi lyckats, ibland älskar vi varandra väldigt lite och ibland väldigt mycket.

Vi bråkar, vi älskar. Vi har långa perioder av motgångar där vi bara orkar med varandra av ren rutin. Vi har långa perioder av medgångar där vi älskar varandra och där vi älskar att mötas.

Hur som helst så älskar jag honom. För att han står ut med mig, mitt humör, mina krav, min galenskap och med mitt bristande tålamod. Ja, och för hans underbara smilgropar med.