Sparad i Inga rasister på våra gator, Politik, Trollbottom tycker till

På flykt till trygghet

 

En berättelse om två unga män. Två unga män från Irak flydde för att få någon framtid som inte innebar att leva i skräck. De var rädda för att bli skjutna, bli bombade. De var rädda för allt. De såg ingen framtid. Det enda de önskade sig var trygghet, en familj, ett jobb. De kom till Sverige efter en flykt genom en massa länder. De sov längs vägar, under träd. De gömde sig för poliser och andra som ville dem illa. Så kom de till Sverige. De möttes av kärlek och öppna armar. De åkte vidare från södra Sverige för att kunna få hjälp. När de kommit en bra bit norrut fick de äntligen kontakt med sin familj. De hade lyckats ta sig till Sverige. De två unga männen beslöt sig då för att vända om. Att få återförenas med sin familj. Det är stort. De längtade även om de samtidigt bar på en stor oro för de familjemedlemmar som är kvar i krig.

De unga männen fick jag äran att möta. Jag fick äran att öppna upp mitt hem och mina armar. Istället för att bo ute i kylan fick de sova på madrasser med kudde och täcke. Istället för att gå hungriga fick de mat i sig. Istället för att vara rädda fick de känna lugn. De fick hjälp och de fick vara unga män. Deras ögon lyste av tacksamhet. Men det bästa var ändå när de fick träffa sonen. Då lyste ögonen av glädje. De busade och skrattade. De två unga männen fastnade i mitt hjärta.

Dessa två unga män är bara två av alla som nu flyr, av alla som kommer till vårt land. Bara här där jag bor, tar vi emot över 400 flyktingar varje dag. En del åker vidare, en del stannar. Än så länge har allt arbete varit på ideell basis. Svenska kyrkan har varit fantastiska och låtit flera av deras diakoner och pedagoger få ändra om sitt arbete så de kan hjälpa till under sin arbetstid. Många händer behövs. De kommer hit efter lång resa. De är hungriga, rädda, trötta. En del är sjuka. Det vi kan göra, det gör vi. De får i sig lite te, frukt, mackor. Något att äta. Barnen blir välkomnade med gosedjur, leksaker, såpbubblor. Vi gör det vi kan. Framför allt möts dom av människor med stora hjärtan.

Det lilla är det stora

 

refugees

Sparad i Hälsa, Tankar

Att överleva ett kaos

Många säger att för att vara sjuk måste en vara frisk. Och visst stämmer det väl överens med verkligheten. Jag själv är i en sits där jag måste dra i alla instanser själv för att kunna få någon slags hjälp att komma ut i arbetslivet igen på ett hållbart sätt. Att ena stunden tvingas vara stark och ringa jobbiga samtal för att i nästa bryta ihop i en stark ångestattack. Pulsen går upp, huvudet känns som det ska sprängas. I nästa stund stänger jag av känslorna. Jag måste för att kunna fungera även om det inte fungerar heller.

Senaste dagarna har varit fantastiskt jobbiga och bra på sina sätt med. Jag har varit iväg och begravt två människor. Inför första begravningen kände jag stark oro och ångest. Jag var ledsen men kände oro inför människor som jag visste skulle vara där. Människor som fortfarande gör mig ledsen och arg, som svek och kränkt mig ordentligt. Det var smärtsamt att behöva möta även om jag bestämde mig för att vända ryggen till, allt för att kunna hantera situationen. Otrolig sorg kände jag med även om tårarna fick vänta tills jag var ensam. Och glädje över de vänner som jag fick när jag arbetade med dem.

Efter jag varit på andra begravningen åkte jag iväg för att möta upp mina partikamrater och delta på årskonferensen. Det var glädje och värme. Jag är så glad att jag gick med i partiet och att jag engagerat mig. Det ger så mycket glädje och energi. Jag fullkomligt älskar det. Jag får lära mig massor med saker om hur vårt samhälle fungerar och jag får vara med och påverka hur framtiden skulle kunna komma att se ut.

Men även om jag älskar det så orkar jag så mycket mindre nu än tidigare. Jag håller på att lära mig att se signalerna i tid, jag håller på att lära mig att andas. Jag vill tillbaka, jag vill bli frisk. Men som idag känns det så hopplöst, som att det aldrig kommer att ske. Att vad jag än kommer att göra så kommer det inte fungera. Jag vill bara att det ska fungera. På de få saker jag gör så ger jag allt. Där emellan vilar jag så mycket jag bara kan. Jag försöker hålla fast vid att jag har ett barn när livet känns så svårt att ett steg framför den där lastbilen trots allt lockar.

Ikväll laddar jag inför nytt besök hos läkaren imorgon. Jag orkar snart inte dessa möten heller. Det måste börja leda till något. Imorgon ska jag försöka förklara min arbetsförmåga, mitt mående. För att kunna komma ihåg skriver jag upp. Ibland känns det bara så märkligt, jag är en stark person som vågar tycka, som vågar tänka och som vågar agera. Jag är aktivist ut i fingerspetsarna, jag engagerar mig och är bra på så mycket som jag gör. Och samtidigt är jag en sådan svag person, som gång på gång inte orkar, som kraschar och som drabbas av panikångest och andra ångestsymptom. Stark men svag. Det går säkert att vara det.

Tänk om en istället brutit benet, hade varit så mycket enklare att hantera och det hade varit så mycket lättare att få rätt hjälp från alla del olika instanserna. Hänger du inte med i mina tankar så säger jag bara. Välkommen till mitt liv!

Bryt ett ben och var glad!

 

Sparad i Feminism, Hälsa, Politik, Trollbottom tycker till

Feministisk politik

Vänsterpartiet driver politik som innebär att ingen välfärd är till salu. Ingen pengar som ska gå till välfärden ska istället hamna i fickan på vissa personer. Skolor ska inte vara vinstdrivande. Den vinst som eventuellt blir ska gå tillbaka till skolan, till eleverna, till lärarna. Det är inte rätt att privata skolor får pengar från vår gemensamma välfärdskassa som sen hamnar i fickan på några få koncernägare.

Samma sak gäller i barnomsorg, äldreomsorg, hälsovård. Pengarna som företagen som driver välfärd ska inte kunna gå med miljardvinst på skattebetalarnas pengar. Pengarna ska gå tillbaka till välfärden. Vänsterpartiet säger med andra ord inte nej till privata aktörer utan att privata aktörer inte ska kunna ta skattebetalarnas pengar för att stoppa i egen ficka.

Jag är feminist och jobbar ständigt med att försöka förbättra kvinnors situation. Jag har i flera år varit vänsterpartist i flera år även om jag inte varit medlem i partiet. Nu är jag medlem och att det blev vänsterpartiet handlar främst om deras politik som jag anser vara kvinnovänlig.

Årets valfråga, inga vinster i välfärden, är den mest feministiska fråga jag har sett. För den handlar inte bara om våra skattepengar utan det handlar även om vilka det är som vinner på att privata koncerner gör vinster på vår välfärd. Vilka är det som vinner och vilka är det som förlorar. Inom vår välfärd finns idag en stor del av de arbeten som domineras av kvinnliga arbetare. Det är ofta tunga yrken med stort ansvar. Välfärden dras ständigt ner på och många går på knäna för att hinna med. Undersköterskor hinner inte få rast för att de ska hinna med alla sina patienter, inom barnomsorgen  har pedagogerna så stora grupper att de inte hinner se alla barnen. Barnen far också illa i de stora grupperna. Lärarna har mindre och mindre tid till undervisning. Jag kan fortsätta hur länge som helst men jag tror ändå många vet hur det ser ut i vår välfärd. Den är nedmonterad och det är främst kvinnor som drabbas av det.

Och det är inte bara att kvinnorna får gå på knä för att hinna med. Det är många som arbetar deltid för att det inte går att jobba heltid, delvis för att om de jobbar heltid kommer de bli utslitna i förtid. Kvinnorna får heller ingen löneökning att tala om, lönerna är redan låga och eftersom det hela tiden saknas pengar i välfärden får kvinnorna i välfärden stå tillbaka.

Med andra ord, detta med att välfärden inte är till salu är alltså en feministisk fråga. Vill du ha en feministisk politik? Det vill jag!

 

Vänsterpartiet-är-inte-till-salu

Sparad i Arbete, Hälsa

Ut i det okända

Språnget ut i det okända. Och vad det ska bli härligt. Sen vi flyttade har jag stannat kvar på mitt sommarjobb. Jag trivdes riktigt bra från början och blev som ändå glad då när jag lyckades få en schemarad månad efter månad. Jag kände dock i september att jag var på väg tillbaka till utmattningen och bestämde mig för att gå ner i tid. Sagt och gjort, jag gick ner cirka 20% för att må bra. Men så har det inte blivit. Istället har jag fått jobba väldigt många kvällar och oftast 3 av 4 helger. Det har förvisso varit korta pass men det har inte varit bra. Jag ville gå ner i tid för att få mer tid för mig, studierna och framför allt för Zacharias som kämpat på med att få nya kompisar och med sina känslor av saknaden av de kompisar han flyttade ifrån.

Jag har sedan mitten på december bara känt en stor hopplöshet. Det har varit tungt och totalt otillfredställande att åka till jobbet. Jag har fått tvinga iväg mig och bara känt ågren. Men jag har tagit rader i alla fall. Nu blir det dock slut på det hela. Jag är erbjuden en rad men skillnaden nu är att förut har schemat kunna anpassats lite utifrån vad jag kunnat för dagar. Det går inte denna gång och därför blir det lättare att säga nej. Jag har funderat i närmare två månader på att sluta ta raderna. Nu blir det så. Istället kommer jag gå över till att vara springvikarie inom handikappsomsorgen och inom barnomsorgen. Vidare söker jag självfallet andra jobb. Även sommarjobb och denna gång satsar jag fullt ut på att få ett sommarjobb som är administrativt så att jag på så vis kan få mer erfarenhet inom det området.

Beslutet att göra denna förändring kom idag och sen jag bestämde mig har jag känt mig så mycket lättare till mods. Jag har redan idag ringt de som jag måste för att få igång mitt springvikarierande. Äntligen får jag som jag ville när jag flyttade upp, en möjlighet att lite mer bestämma själv när jag kan jobba. Som springvikarie får jag fylla i när jag är tillgänglig och vilka tider jag är tillgänglig. Nu ska här jobbas mycket mindre kvällar och inga helger. Familjen ska prioriteras. Z ska prioriteras, han ska få kortare dagar så gott det bara går. Och jag ska ta hand om mig själv.

barnomsorg

Sparad i Arbete

Arbetssökande

Idag, på order från försäkringskassan gick jag och anmälde mig som arbetssökande för att skydda min sgi. Jag kom dit ganska sent då jag jobbat idag. Igår när jag försökte fixa det gick det inte på grund av tidsbrist då jag skulle börja jobba innan det fanns tid.
Jag har fått förlängt vikariat på de procent jag behöver denna månad.

När jag fick träffa en handläggare frågade han mig varför jag kom dit så sent och med sonen i släptåg, om jag var barnledig eller liknande. Mitt svar blev såklart att jag inte hunnit tidigare då jag jobbar.
Han frågade då vad jag gjorde där. Jag berättade att försäkringskassan sänkt min sgi då de menade att jag behövt anmäla mig som sökande redan då jag började min tjänst på vår nya ort. Han tyckte det lät väldigt konstigt och förstod inte alls varför man skulle anmäla sig som arbetssökande om man hade jobb. Jag jobbar inte mindre än förut men tjänar bättre.
Så som kommenter på min anmälan skrev han att jag jobbar och är nöjd med det jag har. Kommer alltså inte söka a-kassa den här månaden och förmodligen inte framöver heller. Anmälan var alltså helt onödig.

Två myndigheter som ska samarbeta men som har helt olika uppfattningar om vad som gäller. Imorgon ska försäkringskassan få ett samtal från mig där de helt enkelt får ta tillbaka min sgi till där den låg innan deras konstiga sänkning.