Sparad i Hälsa, Trollbottom tycker till, Viktresan

VIKTigt

I slutet på förra året sökte jag hjälp hos läkaren för att få remiss till kirurgen. Anledningen är att jag har en massa hud som hänger sedan jag gjorde min gbp. Hud som gör att jag lätt får svamp och blir irriterad, får värmeutslag etc i hudvecken. När jag tränar är huden i vägen och det gör rent ont då jag gör vissa övningar då huden som hamnar i gungning och slår. Det är alltså ett rent fysiskt problem jag har med huden. På det kommer förvisso det psykiska. Att jag känner mig ful, klumpig och ibland rent äcklig. Inte så kul att gå omkring och få svamp på kroppen titt som tätt för att man har hud som hänger. Jag har svårt att se hur mycket jag faktiskt gått ner, jag ser bara huden, att jag ser tjock ut ändå.

Sökte i alla fall remiss och fick svar här för någon dag sedan. Ett blankt nej. De tänker inte ens träffa mig. Allt de utgår ifrån är bmi. De vill att jag ska komma ner till bmi normalviktig innan de ens överväger att träffa mig. Det sjuka med detta är att om jag ens skulle lyckas komma ner till normal bmi och de då skulle ta bort huden, skulle jag med säkerhet hamna på bmi underviktig. Att ta sig ner till bmi 25 som de vill kräver att jag svälter mig själv. Att jag slutar bygga muskler, för musklerna jag bygger nu kommer göra att jag inte tar mig dit ner, framför allt inte så länge jag bär på alla de kilon som huden ändå väger.

Jag har med andra ord hamnat i moment 22. Sluta träna, svälta och gå ner så det tar bort huden, vilket de då inte kommer vilja göra för att jag kommer ha för dåliga värden att opereras. Dessutom vill jag inte vara underviktig. Betala själv har jag inte råd med och att fortsätta leva med huden är faktiskt inte heller något alternativ även om det nu ser ut som att det är just det jag får så lov att göra.

Jag blir bara så arg, så ledsen och frustrerad. Varför opererar man människor om man sen som landsting inte tar ansvar för de bieffekter som kommer med operationen? Att få hudöverskott är en bieffekt av viktminskningsoperationen, det är inget jag valt. Att bli så överviktigt som jag blev var inget heller jag valde. Jag valde till slut att få hjälp. Ibland vet jag inte om det var fel val. Effekterna av det har varit bra men också sådant som inte varit bra. Framför allt är eftervården skit då den är totalt obefintlig. Det finns ingen som helst känsla för att människor efteråt kan behöva hjälp med att hänga med rent psykiskt, få hjälp med hudöverskott, förhållandet till mat etc. De opererar folk på löpande band och därefter skiter de fullständigt i vad som händer. Bara de i statistiken får sätta mig som en lyckad operation. Och visst är jag det, jag har ju gått ner i vikt. Fast om man ser bara med deras glasögon, då de enbart går efter bmi, så ligger jag ändå på överviktig än. Det är också en sak jag inte kan förstå. Hur kan en hel läkarkår gå på enbart bmi när till och med de som skapade bmi säger att det inte ska användas som det gör. Det är inte ett sätt att se om man är överviktig eller inte. Det kan vara en riktlinje men du måste då lägga in andra faktorer som träning, mathållning, ålder. Att man dessutom försöker få bmi på barn är ännu värre. Jag strök bmi på det papper vi fått för sonens kommande undersökning. Bmi ska aldrig användas på barn och som förälder vägrar jag tillåta det.

 

Men BMI är inget klart facit; det är varken utformat efter kvinnliga värden eller stämmer överens för kroppsbyggare och elitidrottare.Muskler – som till stor del består av vatten – har en högre densitet än fett. Vanliga BMI-tabeller tar enbart hänsyn till längd och vikt. Kvinnor har normalt något lägre muskelmassa än män, och bör således räkna med lägre gränsvärden, särskilt vid värden upp mot övervikt. (wikipedia.se)

BMI ska tas som en riktlinje, inget annat. Hur som helst ska det inte spela någon roll i detta fallet då det inte ens handlar om vikten utan om fysiska problem som huden ger mig. Att huden gör att jag inte kan träna på det sätt som jag önskar och att det rent av gör ont.

 

mage

Bilden visar inte riktigt hur det ser ut på min kropp men en hint i alla fall om hur det ser ut. Det här tycker landstinget alltså är okej att låta bli att ens titta på trots att det skapar en massa problem. Dags för landsting att börja ta ansvar. Tillåter man operation för övervikt får man också ta ansvar för de bieffekter som kommer med operationen.

Sparad i Barn, Tankar, Uppfostran

Barns rätt till alkoholfri miljö

Ganska ofta får jag frågan om jag inte överbeskyddar mitt barn när jag säger att jag inte vill att man dricker i hans närhet. Många menar att det är bättre att han vänjer sig direkt vid att folk kan dricka alkohol till maten, ta sig ett glas vin på kvällen utan problem.

Grejen är bara det att människor så otroligt sällan stannar vid ett glas. Helt plötsligt är flaskan tom och nästa flaska öppnas. Tids nog kommer han få vara med om alkohol och dess effekter. Jag har inga som helst förhoppningar om att han kommer låta bli att dricka i sitt liv. Säkerligen kommer han dricka, garanterat innan han är myndig. Som så många andra, som jag själv gjorde. Men där är han inte än. Han är fortfarande ett litet barn. Ett barn som inte ska behöva hamna i hur vuxna blir när de får alkohol i kroppen.

Jag känner mig snarare stark i beslutet av att han ska skyddas så gott jag bara kan från onyktra vuxna människor. Barn märker av hur vuxna blir tidigt. Jag kan istället undra varför barn ska lära sig att vara bland onyktra vuxna. Förmodligen för att vuxna ska kunna dricka utan att skämmas. För det viktigaste är att barn ska lära sig att vuxna ska ha rätten att dricka på sin lediga tid. Problemet är absolut inte att barn har rätten till att få vara trygga med de vuxna de umgås med.

Kulturen kring alkohol bekymrar mig. Det ska drickas varje helg och det måste barnen lära sig.

Nej, jag tror att det är dags att tänka om. Barn har rätt att växa upp i en alkoholfri miljö. Vuxna har rätten att dricka men inte att dricka i sammanhang där barnen är med. Barn lär sig så småningom vad alkohol är, vad det har för effekt och vad som händer när andra och de själva dricker. Att erbjuda barn en alkoholfri uppväxt innebär inte att skydda dom från onyktra människor. Barn har rättigheten att få vara bland nyktra trygga vuxna.

Ge barn rätten att vara trygga i vuxnas sällskap

Sparad i Barn, Familj, Tankar

Familjen

För mig betyder familjen allt. Både min grundfamilj, mina föräldrar och mina syskon men nu också min egen och den utökade familjen (svägerska, brorsbarn etc). Familjen är allt och familjen ska man vara rädd om. I min familj är jag och mina bröder fostrade i att vi hjälper varandra. Vi hjälper varandra med vad det än må vara och utifrån de förmågor vi har.

Till exempel så har vi skickat pengar till varandra, utifrån det utrymme vi har, till den som har behov. Vi hjälper varandra med saker, med att bygga, leta efter saker som behövs osv. Vi är helt enkelt en hjälpande familj, vi tar hand om varandra och vi försöker be om hjälp där hjälp behövs.

Det är även så jag och J fostrar Z. Man hjälper varandra, familjen är viktig och över lag hjälper man människor som behöver hjälp. Det finns många runt omkring oss som fått hjälp med kläder, lite möbler och sådant. Där vi har våra förmågor helt enkelt.

Vi är också uppfostrade med att man tar extra hand om barn. Barn ska inte fara illa av vuxnas förhavanden. Barn ska inte drabbas av vuxnas beslut eller dåliga kommunikation. Klart det händer men i den mån det går ska man skydda barn. Tar jag ett beslut som är dåligt för mitt eget barn eller att andra barn skulle drabbas, ja då får jag tänka om. Det är mitt ansvar som vuxen att ta konsekvenserna av beslut som görs. Det är inte mitt barn som ska ta det ansvaret. För barn har inte sådana ansvar, deras ansvar är inte på den nivån.

Finns det något som gör mig riktigt arg så är det när människor fullständigt skiter i att barn far illa eller blir drabbade. När barn stängs ute i kylan eller när vuxnas egoism och stolthet går före barns behov.

Och nej, jag tycker inte barn ska leva hur skyddat som helst. Jag tycker inte barn ska få allt de vill. Men alla har vi grundläggande behov och om mitt barn har ett behov så går det före mitt eget. Behöver mitt barn ett par vinterskor och jag så går mitt barn för mig. Det är rätt enkelt egentligen.

Jag har förstått att vårt sätt att tänka inom familjen, att vi tar hand om och hjälper varandra, inte alltid är något som människor förstår. Det finns de som tycker det är helt galet, att vi utnyttjar varandra, att vi ska skita i varandra och ta hand om var och en av oss istället.

Men nej, vi tänker inte så och vi kommer inte börja tänka så. För familjen är viktig. Jag släpper inte min familj för att en människa vill det. Jag låter inte min nuvarande familj drabbas av vuxnas stolthet.

Och glöm inte, familjen behöver inte vara den biologiska familjen. Familj är de som älskar dig i vått och torrt. Som bryr sig om dig och som hjälper dig, som står kvar även när det är stormigt. En familjemedlem behöver alltså inte ha någon biologisk anknytning. Familj är något större än biologi.

Sparad i Tro

Kyrkans sexualetik (som den borde vara)

Detta inlägg är mitt svar och min syn på kyrkans sexualetik. Frågan kom här i kommentaren till inlägget. För att det ska bli enklare har jag tagit med en del av kommentaren här nedan.

Om kyrkan traditionellt har förspråkat, trohet, sex i första hand i äktenskpet, men också uppmuntrat celibat som en gåva, och alltid sett positivt på alternativa gemenskaper. Hur ser detta ut i det nya landskapet? Hur ska kyrkan se på sexualiteten i stort? Hur ska vi se på trohet i stort? Hur ska vi se på celibatet i stort? Detta är en så pass stor omorientering att vi måste lyfta perspektivet från det personliga till det teologiska. Annars kommer vi inte vidare.

Ja, kyrkan har som tradition att uppmuntra folk att leva i celibat tills man ingått äktenskap. Detta torde inte vara någon skillnad oavsett vilken sexuell läggning man har.

Men min syn är förvisso lite annan på sexualitet. För det första har jag svårt att se varför man ska leva i celibat till man ingått äktenskap. Att utforska sin sexualitet är inget dåligt, såvida man gör det på sina villkor. Att ha samlag till höger och vänster för att bekräfta sig själv, det är inte bra. Men att ha samlag med sin partner (oavsett man är gift eller ej) ser jag inget fel i.
Kyrkans uppgift vore här att hellre samtala om säkert sex, att finna sin sexualitet på bra sätt. Kyrkan borde vidare samtala om ”min kropp är mitt tempel”. Sex förstör inte mitt tempel men sex på andras villkor utan hänsyn till mig själv, förstör mitt tempel, destruktivt sex (vilket är olika för olika människor).

Detta handlar givetvis om sexualitet oavsett sexuell läggning. Det är ingen skillnad på hur man bör samtala om sexualitet bara för att vi förälskar oss i olika kön.

Trohet ser jag inte varför kyrkan inte skulle fortsätta uppmuntra och varför det skulle vara skillnad bara för att man är homo, bi eller trans. Trohet är viktigt oavsett.

Kyrkan måste sluta vara rädd för sexualitet och istället se att det är en del av oss som människor. Oavsett om man är sexuell eller icke sexuell så är det en del av oss. Istället för att tro att våra ungdomar inom kyrkan kommer leva i celibat (jo, de finns men allvarligt, de är inte i majoritet) tills de gifter sig så har vi världens möjlighet att samtala om vikten av att utforska sin sexualitet med respekt för sig själv och för sin partner.

Att lyfta frågan från personligt till teologiskt är snarare tvärtom. Teologiskt har man sett på frågan om sexualitet och sexuell läggning väldigt länge nu. Man kommer ingenstans då bibeln tolkas olika och man kan hitta verser som kan tolkas åt alla håll och kanter.

Det här är personligt för det handlar om människor

Det teologiska bör möjligen då istället vara ”Vad skulle Jesus göra?” ”Vem skulle Jesus vända sig till?”. Svårare frågor än så behöver det inte bli. Skulle Jesus tycka det var okej att kyrkor bryter mot mänskliga rättigheter? Nä, antagligen inte.
Skulle Jesus gå till mig som är hetro eller skulle Jesus gå till den som är utsatt för hot, våld, förtryck, diskriminering på grund av sin sexuella läggning? Ja, inte skulle Jesus komma till mig.

Lika så behöver man titta på vad kyrkan ska innehålla. Vad är det kyrkan ska hålla på med? Förtryck, diskriminering, hot, våld, kränkningar? Eller mänskliga rättigheter?

Alternativet är ju att kyrkan fortsätter förhålla sig som den gjort och då kan man göra det lika till alla. Man uppmuntrar i sådana fall alla, oavsett sexuell läggning, att vänta med sex tills man ingått äktenskap och då uppmuntrar man alla att ingå äktenskap. Man uppmuntrar med andra ord alla att leva i celibat tills de ingått äktenskap, oavsett sexuell läggning. Och självfallet så uppmuntrar man till trohet.

Det kyrkan inte gör nu, är att uppmuntra hbt-gruppen till trohet då det inte är trohet mot sig själv att förneka sin läggning.

 

Att som homosexuell leva sitt liv som heterosexuell är inte naturligt

Att som bisexuell leva sitt liv som heterosexuell är inte naturligt

Att som heterosexuell leva sitt liv som homosexuell är inte naturligt

Uppmuntra till trohet och sanning!